Sandra Beijers råd till sitt 20-åriga jag: ”Tveka aldrig någonsin. Kör!”

Att en trappa upp från Gamla Stans högljudda myller kliva in i 1600-talslägenheten där Sandra Beijer bor med sin sambo Björn Werner och bebisen Didrik, fem månader, är som att komma till en oas av lugn. Här är det alldeles tyst, förutom Dina ögons nya album som hörs i bakgrunden. Björn ställer fram en karaff med vatten och två glas på bordet framför soffan, där Sandra sitter och ammar Didrik.

– Soffbordet kom förra veckan, vi köpte det på auktion, det är italienskt 70-tal. Annars står allt bara längs kanterna här och väntar, säger hon och sveper med den lediga armen mot det soliga rummet.

– Vi ska ha ett annat köksbord, andra stolar, böckerna bara står där … Men i och med att vi är föräldralediga och jag måste ha det fint och städat omkring mig, annars får jag ont i hjärnan, så pyntar jag med det vi har. När det gäller inredning tror jag mycket på att bara ha grejer som man tycker om och mår bra av, för då blir det personligt och kul.

19 maj kommer tv-serien Allt som blir kvar, som baseras på Sandra Beijers bok med samma namn.

– Jag tänkte att den skulle göra sig bra i serieform. Samtidigt har jag lite känt att det är the one that got away. Jag kände mig aldrig 100 procent nöjd med den. Jag borde ha gett den mer kärlek. Så jag tänkte: den kanske kan få en andra chans.

Sandra har själv skrivit manuset tillsammans med dramaturgen Maria Clauss och har varit delaktig i allt från casting till att ”handplocka varenda låt”.

– Den är verkligen som min bebis, säger hon när hon kommit tillbaka till soffan efter att ha lämnat sin andra bebis till Björn i rummet bredvid.

Huvudrollen Matilda spelas av Madeleine Ferraud, Oscar Zia spelar Miron och Simon spelas av Erik Enge. Allt som blir kvar utspelar sig under en sommar, då Matilda nyss fått sitt hjärta krossat och gör allt hon kan för att leva vidare.

– Jag hoppas att tittaren blir sugen på att gå ut i sommarnatten och förälska sig! Det är en serie om att vara ung en sommar i Stockholm. Den kommer inte välta över dig på något annat sätt utan jag vill att den ska lämna en med en varm, somrig ton…

Bloggaren, författaren och nu manusförfattaren Sandra Beijer kan inte svara på när hon började skriva, ”jag vet inte om det någonsin har börjat, det känns som att jag alltid skrivit”. I sjutton år har hon skrivit i bloggen som från början hette Niotillfem, eftersom hon och hennes kompis startade den när de satt uttråkade på varsitt sommarjobb. Ett år senare hoppade kompisen av, men Sandra fortsatte. Och fortsatte.

– Jag har alltid skrivit dagböcker och känt en trygghet i det. Det har varit mitt eget rum. Jag är så glad att jag har pennan. Alla har inte något de brinner för, som är så konkret. Det känns tryggt. Hur mycket världen än brinner eller om allt går skit, så har jag alltid orden.

Barnet Sandra beskriver hon som en ensamvarg, som inte hade många kompisar och gärna lekte ensam.

– Jag var inte så cool. Som tonåring blev jag indie och sökte mig till musiken och andra människor som också ville sitta på kafé och röka och ha svart lugg och lyssna på The Smiths. Det var väl där jag hittade hem. Och det är där jag är kvar. Mina kompisar och min pojkvän och alla i min värld är på det sättet. Även om man blir vuxen har man det där … stråket av emo.

Hon skrattar, som både åt och med sig själv. Faktum är att hennes penna ofta har skrivit henne tillbaka till just tonårens starka känslor, där livet på något sätt alltid ställs på sin spets.

– Allt är så nytt då. Även om man blir kär som vuxen också, så tror man att det aldrig någonsin ska ta slut när man är femton. Man vet ingenting om någonting och därför blir allting så otroligt stort.

I bloggen och i krönikor i olika tidningar har hon många gånger gjort tillbakablickar på de egna tonåren och både debutboken Det handlar om dig och hennes tredje bok, Mellan oss, utspelar sig under de där skälvande åren mellan barn och vuxen.

– Jag bara dras till de där åren. Men inte så att jag själv vill tillbaka dit, utan mer att jag tycker att de rymmer så storslagna, klassiska känslor, jämfört med när man blir vuxen och måste hålla på med räkningar och blir bakis. Det är inte alls lika romantiskt.

I Allt som blir kvar är huvudkaraktärerna lite äldre, i 20-årsåldern och början av vuxenlivet. Sandra Beijer själv var i den åldern driven och målmedveten. Hon ville ha en utbildning och ett jobb, komma in i vuxenvärlden så snabbt som möjligt.

– Jag tror att jag drevs mycket av prestation och ångest. Jag ville inte backpacka i Asien utan jag ville veta hur det skulle bli, så att jag kunde andas ut och sen kanske flytta utomlands.

Hon jobbade på reklambyrå som copywriter, var stammis på restaurang Tranan i Stockholm och ”hängde med 70-talister” som var ganska mycket äldre än hon, eftersom hon började jobba så tidigt.

– Jag hade väldigt kul och var ute mycket.

Det var också under den här tiden hon började blogga. Och de dagliga dagboksanteckningarna, outfitbilderna och de ibland långa, personliga texterna har blivit en så stor del av hennes jag att det nästan inte går att separera de två. De skildrade hennes år på reklambyrå i New York, tiden när hon lämnade reklamvärlden för att satsa på skrivandet och har målat levande porträtt av både kärlekar och nära vänner. Frågor om hur det egentligen är att hela livet finns sparat i textform är svåra att svara på.

– Hur är det inte? Jag har aldrig haft det på något annat sätt. Jag känner mig också så lugn och säker i vad jag har delat med mig av. Min inre kompass för var gränsen mellan privat och personligt går är så jäkla stadig. Jag känner aldrig att någon ”har” något på mig, för jag vet exakt vad de har. Jag har hela tiden pennan. Jag är den som bestämmer.

Har det varit självklart för dig att vara öppen med jobbiga saker i bloggen?

– Ja, för jag har inte kunnat göra på något annat sätt. 2012 var jag med om ett uppbrott, som också Allt som blir kvar baserades på. Då hade ingen gått ut på internet om att de hade blivit dumpade, det var never heard of. Det var en tid när man skulle visa upp en fasad. Servern som min blogg låg på stängde ner i tre dagar för det var så otroligt många människor som blev intresserade och jag tror att det var för att de kände igen sig.

Om tonårstiden är det tema som den skrivande Sandra Beijer har gjort till sitt så är kärlek den övergripande underrubriken. Olycklig kärlek, krossad kärlek – och på senare tid den där överväldigande, allomfattande, omstörtande lyckliga kärleken som kan förändra hela livet.

Hon och Björn Werner, som arbetar som kulturchef på Göteborgs-Posten, träffades första gången på Bokmässan i Göteborg.

– Jag såg honom och tyckte att han var söt. Och han hade skrivit till mig på Twitter för några år sedan, att han gärna tog en öl med mig. Så jag svarade på det dm:et, som om det var skrivet samma dag, fast det var flera år gammalt. Sen träffades vi och blev fulla ihop, barhoppade och sen blev vi kära. Vi blev ihop väldigt fort. Sen kom pandemin och då hängde vi hela tiden. 2020 var mitt bästa år.

När visste du att det var allvar?

– Jag blev jättejättekär. Det var som att jag knappt kunde andas, som om hjärtat slog femdubbelt. Jag ville liksom gråta när vi kysstes. Det var bara … Jag blev verkligen väldigt, väldigt kär, så det var inget att fundera på.

Det må låta som en kliché att skriva att det syns på henne att inget av detta är en överdrift, men det måste skrivas. Leendet som tar över hela ansiktet går inte att bortse ifrån. Och Björn blev snart en självklar biroll i bloggen, som dök upp på middagar och balkongfrukostar.

Den andra numera självklara birollen, Didrik, gjorde entré som bebismage i maj 2021. Då hade hon själv just börjat vänja sig vid graviditeten, som hon och Björn känt till sedan februari, men den storslagna glädjen som många förväntar sig när graviditet och kommande moderskap presenteras uteblev.

I bloggen skrev hon den 28 maj 2021 om dagen då hon kissade på stickan som visade GRAVID med stora bokstäver. ”Stängde in mig i badrummet och hulkgrät resten av kvällen” skrev hon, och ”Chocken som slog mig var en flod av ensamhet. Varför kunde inte bebisen va i hans mage? Varför var jag plötsligt ett värddjur för någon jag absolut inte känner? Var jag ens Sandra längre?”

Hur kommer det sig att du ville berätta om de känslorna i bloggen?

– Mycket var det för att folk har lagt ord i min mun och då sätter jag mig på tvären. Det var så många kommentarer som sa ”grattis, nu börjar livet!” och jag kände inte alls så. Även nu känner jag inte så. Jag känner att mitt liv existerade i högsta grad innan och att det här är en fin bonus. Jag känner inte att jag har funnit meningen med livet på grund av detta. Jag känner mer att jag har fått en gullig sidekick.

Vad har du fått för respons på inläggen om föräldraskap?

– Bara positiv egentligen. Jag tror att den rösten också måste få finnas. Allt handlar mycket om att bara säga det man tänker, för det verkar det inte vara så många som gör. Om någon känner sig trygg för att jag säger att jag inte brinner för mitt föräldraskap är väl det jättebra. Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker.

Varifrån kommer den tryggheten, tror du?

– Jag tror att det kan vara från uppväxten. Att jag har en mamma som alltid har sagt att jag är bra och modig och kommer kunna allt. Men jag tror också att jag bara är så här. Tydlighet är viktigt för mig och i det ingår också att vara frank. Jag är inte en velig person och en ovelig person kanske också har starka åsikter?

Hur vill du vara som mamma?

– Det är viktigt att min son känner att det alltid kan vara lugnt och tryggt någonstans. Jag vill att han ska veta att om han är ledsen kan han komma till mig. Det känner jag att min mamma har varit och det har varit viktigt för mig. Jag vill att han ska känna att det finns en varm plats någonstans.

Det hörs ett dämpat joller från sovrummet och Sandra avbryter sig själv i en tanke, ”så gulligt”. Sidekicken ska snart få följa med på promenad i solen mot McDonalds för dagens lunch. De delar föräldraledigheten, hon och Björn, och den här dagen varvas möten med den här intervjun och förmiddagens fotografering. En blandning av samtal om tonårens känsloliv och vuxenditots mer förutsägbara vardag.

– Jag fyller 40 om tre år. Det är klart att det finns en sorg i att lämna ungdomen. Vad innebär det? Jag vet inte. Samtidigt är det någon annans tur nu. Det är bara så det är. Så är livet.

Om du fick resa tillbaka i tiden till ditt 20-åriga jag, vad skulle du säga till henne?

– Jag känner att allt har blivit bra, på något vis. Jag är ganska nöjd med mitt liv. Det har varit konstigt och roligt och jobbigt. Jag vill inte styra henne någonstans. Jag vill gärna att man ska veta så lite som möjligt, så att man vågar allt. ”Gör mer!” hade jag kanske sagt. ”Tveka aldrig någonsin. Kör!

FAKTA

Namn: Sandra Beijer.
Ålder: 37 år.
Yrke: Författare och influencer.
Bor: Gamla stan i Stockholm.
Familj: Sambon Björn Werneroch sonen Didrik, fem månader.
Följ: @sandrabeijer

Foto: Alma Vestlund/Studio Femme