Annika Norlin: "Jag kommer att prata om sexuella trakasserier i mitt brandtal"

Lördagen den 12 augusti spelar artisten Säkert på Way out West i Göteborg. ELLE har pratat med henne inför spelningen. Och tagit reda på mer om hennes bästa festivalminnen, feministiska förebilder och överlevnadsstrategier när det tar slut med en kärlek.
10 augusti, 2017

Annika Norlin är en svensk popartist och journalist från Östersund. År 2005 debuterade hon med sitt första album Introducing Hello Saferide under artistnamnet Hello Saferide och 2007 gick hon över till att skriva svenska texter och lanserade albumet Säkert som just Säkert.

Nu är Norlin aktuell med senaste plattan Däggdjur som kom i Februari 2017. Plattan innehåller bland annat de populära spåren Snooza och Allting flyter. Till helgen spelar aktuella Annika Norlin på festival Way out west i Göteborg och senare i september tar hon plats på Stockholmsfestivalen Popagandas scen.

ELLE tog chansen och bokade en pratstund med popartisten, allt för att lära känna henne lite närmare inför helgens festival.

LÄS MER OM WAY OUT WEST:

SÅ BLIR VÄDRET UNDER WAY OUT WEST

14 PLAGG DU MÅSTE HA PÅ WAY OUT WEST

RUBEN ÖSTLUNDS PRISADE FILM HAR SVERIGE PREMIÄR UNDER WAY OUT WEST

Fotograf: Elin Berge

Snart spelar du på Way Out West och sedan Popaganda, festivalaktuell i allra högsta grad således, vilket är ditt bästa festivalminne?

– Äh det är för många för att minnas. Men ett är när jag tappade bort alla mina kompisar på Storsjöyran för länge sen. Jag gick runt själv och kände mig superensam och letade efter dem, mobilerna funkade inte. Sedan gick jag av en slump in på en klubb vid sidan av allt och där stod de allihop, utan att ens känna varandra, och dansade i en hög till min bästa danslåt vid den tiden, Funky Nassau av Beginning of the end. Jag har använt det minnet till en låt på Däggdjur.

Många av dina låtar, för att inte säga hela Facit, handlar om kärlek som har tagit slut. Vad har du haft för överlevnadsstrategi när du har blivit riktigt dumpad?

– För mig handlar Facit nog mest om att maxa alla känslor fullt ut. Det är ju bröllop och begravning och mod och religion men också en del politik. Fast överlag handlar ju många av mina utgivna låtar om kärlek, kanske mest för att de låtarna oftast blir bäst.

Vilket tar mig till min överlevnadsstrategi. Den är dels att skriva om det, och dels att lyssna på låtar som beskriver hur det känns. Vissa gillar att trycka undan jobbiga känslor. Jag är tvärtom, går alltid in i elden och hittar låtar och ord som ska förstärka det jag känner. Jag är en sadist mot mig själv. Jag letar i alla skrymslen och lider mig igenom det. ”Precis så här käääääääns deeeeet”. Sedan grinar jag och grinar – det är det jag vill uppnå, för det är det härligaste jag vet – och efter ett tag märker jag att låtarna handlar om nåt annat, och då har jag tydligen gått vidare.

Du skriver väldigt transparent om ångest och egna fel och brister. Är du en ångestfylld person? Hur tar sig din ångest uttryck och hur gör du för att stävja den?

– Inte så ångestfylld, men väldigt orolig. Det är på gott och ont, det är min oro som gör att jag får så mycket gjort.

Du har tidigare sagt att ditt senaste album Däggdjur är ditt mest självutlämnande hittills. Vad är det som gör att det är mer självutlämnande än tex Facit?

– Skillnaden är väl att den här skivan har rena detaljer som stämmer och inte bara känslor. Jag brukar alltid utgå från mig själv och saker jag har känt, men jag brukar ändra på detaljer, platser och specifika situationer och sånt. På den här skivan har jag för första gången tagit in lite saker som faktiskt har hänt mig exakt så. Det är väl framför allt låten Dian Fossey, som inte gick att skriva på nåt annat sätt. Den börjar med att jag föder barn och slutar med att jag går på Grammisgalan och upptäcker att jag har återupptäckt kärleken till musik genom att fått vara med om att tappa mitt ego. För mig är det en ren lyckosång men den är skitjobbig att spela live, den är absolut det mest personliga jag har skrivit.

Låten är på vissa sätt ett svar till mig själv för tio år sedan när jag stod i asymmetrisk frisyr och undrade varför alla artister blev så oedgy när de hade skaffat barn.

Du skriver också en del feministiska låtar, tex I Was Jesus. Nu ska du ut och spela på festivaler och i sommar lade Bråvalla ner på grund av sexuella övergrepp och våldtäkter. Hur tänker du kring det?

– Jag tänker att det är så vidrigt att det händer, men också att det är sjukt att det nu presenteras som en nyhet. Så på vissa sätt ser jag det som en positiv utveckling, för att fler anmäler nu och fattar att det inte är nåt som man bara ska acceptera. Jag åkte på festival första gången 1998 och jag har aldrig nog haft en festivalupplevelse när jag inte hört om någon som blivit sexuellt trakasserad på nåt sätt. Jag kommer för övrigt att prata lite om det här i ett brandtal jag ska hålla på Way Out West.

Vem är din största förebild när det kommer till feminism?

– Alla som agerar på konkreta sätt i stället för att bara skriva statusuppdateringar och låtar om saken. Jag räknar tyvärr in mig själv i den senare kategorin.

I recension efter recension skrivs det om att man kan höra känslorna i din röst och känna dem i dina texter –  kan du skriva när du inte är mitt i ett ångestmoln eller i en brusten kärlek?

– Jo verkligen! Jag skriver bättre då. Det jag skriver exakt när jag är nere över nåt är en sorglig soppa. Men jag skriver ändå då för att minnas känslan. Sen använder jag den senare när jag är på nåt bättre ställe.

Vilken spelning på WoW ser du mest fram emot – den mer intima eller den stora? Varför?

– Åh, jag ser jättemycket fram emot den stora spelningen, för att den sker inomhus på natten. Den är däremot ett ganska stort projekt, många inblandade, mycket fixande, men också mycket som kan gå fel. Den mindre spelningen känner jag mig ganska avslappnad kring och tycker inte att det gör så mycket om saker går åt helvete. Så det är stor entusiasm kring bägge spelningarna på helt olika sätt.