Därför borde And just like that... aldrig ha gjorts

Det var med skräckblandad förtjusning jag möttes av nyheten att Sex and the city skulle göra comeback som serie på HBO Max. Förtjusning, för att jag älskade (och fortfarande älskar) HBO:s originalserie. Skräck, för att de två efterföljande filmerna var riktigt dåliga, i synnerhet nummer 2, som totalt pajade karaktärerna för mig.

Så det var inte direkt med höga förväntningar jag började kolla på de två släppta avsnitten – och tur var väl det. För trots att mina förväntningar var låga så levde And just like that... inte i närheten upp till dem. Hittills måste sägas, för än är det åtta avsnitt kvar. Men jag hyser inga större förhoppningar. Tyvärr.

Det enda som i princip hände i hela första avsnittet var att alla påpekade, sa, antydde, skämtade om eller konstaterade hur gamla de är. Grått hår och hörapparat. Steve spelade som om han vore 80+ och påminde mer om min gamla svärfar än en man i 55-årsåldern. Och min svärfar är 90 år fyllda.

Ja, jag fattar, det har gått 17 år sedan serien avslutades och kanske att det måste nämnas. Men inte hela avsnittet, snälla. Och gärna på ett mer subtilt sätt. Karaktärerna är inte bara sin ålder, låt dem vara!

Karaktärerna var nästan parodiska

På tal om karaktärerna, Carrie, Miranda, Charlotte, Mr Big, Steve, Harry – ja, till och med Stanford och Anthony – var alla extremt överdrivna i sina quirks och kännetecken från originalserien. Det blev nästan parodiskt många gånger. Så som det kan bli när en bra serie får fortgå några säsonger för mycket och karaktärerna blir karikatyrer av sina originalroller.

Något som inte ampats upp och blivit överdrivet däremot är sexet. Ordet "sex" saknas till och med numera helt i titeln (och även i avsnitten). Ett mer passande namn för den nya serien hade varit Old in the city, eller något. För det verkar vara det nya fokuset.

Kan vi förresten prata om karaktärerna? Carrie har blivit pryd for christ's sake! Hon kan inte ens prata om onani i podden hon spelar in – som för övrigt också är ett totalt överdrivet sätt för seriens skapare att vara woke, så till den grad att Sara Ramirez karaktär Che Diaz flera gånger TRYCKER PÅ EN LJUDKNAPP SOM SÄGER WOKE (!!), under inspelningen av poddavsnittet. Någon mer som får vibbar av radioprogrammet Crazy ira and the douche från serien Parks and recreation?

Samantha är borta, men nämns flitigt. Hon flydde till London och ghostade hela gänget när Carrie inte behövde hennes PR-tjänster längre. Det känns också far fetched och inte något som Samantha faktiskt skulle göra.

Miranda har blivit någon slags förvirrad boomer som förolämpar folk kors och tvärs så fort hon öppnar munnen. Miranda! Den bästa, smartaste och mest vettiga karaktären tillika strong independent advokat! VARFÖR reducerades hon till den här plumpa rollen som bara ser bekymrad ut och säger fel saker?

Charlotte har blivit 100 procent en uptight upper east side-morsa som är besatt av sina barns prestationer och utseenden och som antingen grinar eller är manisk i sitt sätt att vara, prata och bete sig.

Och Mr Big. Visst att Samantha fick ett ovärdigt slut i And just like that... Men Mr Big. Vad fick han bidra med egentligen? Han fick fulsjunga, laga mat, onanera lite, flåsa på en tv-shopcykel i badrummet till en spanskklingande digital instruktör med samma namn som allergitabletterna. För att sedan... dö? Men han hade inte behövt dö! Visst fanns det tid för Carrie att åtminstone försöka rädda honom! "Ring 911" ropade jag till tv:n, "gör hjärt- och lungräddningen!". Det fanns fortfarande tid. Men jag förstår nu att Big aldrig skulle överleva till resten av säsongen. Jag förstår att Mr Big behövde dö för att Chris Noth skulle slippa medverka mer. Det var det enda rätta, att fly med den lilla smula heder som fortfarande fanns kvar.

Det enda som serien gav mig var irritation över karaktärerna – och åldersnoja. De får åldrande att verka så... hemskt. Krämpor, kriser och ensamhet. Och det är visserligen så livet kan se ut, men jag hade hellre sett att serien fick förbli en slags eskapism. Att den fått sluta på topp när den faktiskt gjorde det, efter sex säsonger 2004. Så att jag kunde få ha kvar min illusion om härligheten i sena nätter, barnfri tillvaro, roliga upplevelser, nya förhållanden, sexuella äventyr och shopping som om det inte fanns någon morgondag (eller förfallodatum). And just like that gjorde nya serien att SATC nådde en new low för mig, vilket säger en del efter floppen med Sex and the city 2...