10 reaktioner på premiären av And just like that...

And just like that... så hade And just like that... premiär. Den efterlängtade återkomsten av Sex and the city är här. Tjejgänget har ju som bekant krympt eftersom Kim Cattrall, som gjort rollen som Samantha, inte deltar i återföreningen. Däremot får vi återse Carrie, Miranda och Charlotte. Och deras respektive Mr. Big, Steve och Harry.

Den nya säsongen består av tio avsnitt där det första har titeln Hello it's me. Jag har tittat. Och brutit ihop. Har du inte sett första avsnittet vill jag härmed varna för en riktig megaspoiler.

Här är 10 reaktioner på And just like that...:

Samanthas icke medverkan kommenteras... flitigt

Att Kim Cattrall inte skulle delta i återföreningen har varit känt länge. Det är heller ingen hemlighet att det pratats mycket om att hon och Sarah Jessica Parker inte drar jämt. Faktum är att det hinner gå enbart 47 sekunder av första avsnittet innan elefanten i rummet adresseras. Trion Carrie, Miranda och Charlotte springer på en gammal vän som undrar var Samantha är. Hon får svaret ”She's no longer with us”. Det låter dramatiskt men det visar sig att hon flyttat till Storbritannien och vägrar svara på sms från de andra efter att Carrie inte velat ha henne som PR-agent längre. Jag kan dock tycka att det är lite väl salty att skämta flertalet gånger om att ”det är som att hon är död”... Dessutom innehåller konversationen repliken ”sexiga 60-åringar kan fortfarande få napp där”. The shade?!

Ny logga och retroversion av ledmotivet

Orden And just like that... skrivs inledningsvis i avsnittet samtidigt som en ny version av titelspårets sista toner spelas. Jag är inte utbildad i form och borde väl inte kommentera typsnitt men jag känner spontant att den blå loggan känns lite väl inbjudan till barnkalas gjord i Word eller annat valfritt program i office-paketet. Förlåt, jag sa det. Däremot gillar jag det nya förfinade titelspåret med stråkar. Det känns moget men ändå modernt och passar handlingen.

Gängets första tjafs handlar om grått hår

Miranda och Charlotte börjar tjafsa under en lunch som för det första känns extremt stressig. De hinner knappt äta upp sin mat innan de måste gå. Charlotte tycker att Miranda borde färga sitt gråa hår inför att hon ska börja plugga. Miranda surnar till för att hon tycker att det är Charlotte som “inte vill ha en gråhårig vän för att det får henne att verka gammal själv”. Jag vet att serien ska handla om att gänget ”försöker navigera från den komplicerade verkligheten i trettioårsåldern till den komplicerade verkligheten i femtioåldern”. Men manusskribenterna kunde väl inlett med något mer spännande än ett tjafs om hårfärg..?

År 1998 ringde och ville ha tillbaka sitt pommes-skämt

Under samma stressiga lunch pratas det också om att unna sig pommes. En vän till Charlotte, som går under smeknamnet LTW, kommer förbi och frågar vem det är som beställt pommes. Carrie svarar att hon måste ha känt personen längre för att kunna erkänna den beställningen. Förlåt? Originalversionen av SATC är toxic till och från på grund av att den spelades in under 90-talet. Men kom igen, vi har väl kommit längre än såhär i hur vi pratar om mat. Är du sugen på pommes, ät pommes. Kroppen din trenger potet liksom.

Tack för att du finns, Harry

Charlotte och Harry är fortfarande gifta. Hon är fortfarande pedantisk. Han är fortfarande allt annat än pedantisk. Medan Charlotte visar upp nya matchande Oscar de la Renta-klänningar hon shoppat inför dottern Lilys pianokonsert åker han skateboard inomhus i kostym med yngsta dottern Rose. Behövligt för handlingen som annars känns ganska allvarlig för ett premiäravsnitt. Det hade dock varit roligare ur ett genusperspektiv om det var Charlotte som åkte skateboard.

”Hey kid”

Jag ska erkänna en sak nu. Jag har aldrig riktigt kunnat bestämma mig för om jag är team Big eller team Aidan. Jag har inte kunnat släppa tanken på att jag tycker Aidan är så... snäll. Och snälla killar har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har däremot accepterat att Carrie valde Big i slutändan. Hans första replik i premiären är ”Hey kid” och jag kan inte låta bli att bli överväldigande nostalgisk. Ja, jag vet att deras relation har kallats toxic. Och det är ingen hemlighet att relationen haft sina toppar och dalar under sex säsonger följt av två filmer. Det kanske är just därför det inte går att inte bli nostalgisk.

Carrie och Mr. Bigs middagsritual är cheesy but cute

Varje kväll lyssnar Carrie och Mr. Big på en LP-skiva. De utgår från bokstavsordning i hans stora samling. I första avsnittet är de på R som i Ronstadt. Och Mr. Big kan inte sluta sjunga. Han känns mer bjussig this time around? Som att han tinat upp lite. Det har på förhand snackats om att Carrie och Big ska ha problem i sitt äktenskap i nyversionen. Det som slår mig är hur lyckliga de verkar. Redan här borde jag börjat ana vad som komma skulle...

Miranda förolämpar sin professor och jag förstår inte varför

Miranda har lämnat bolagsjuridiken för att börja plugga. Hennes professor är en ung svart kvinna och under första skoldagen gör Miranda bort sig totalt. Jag fattar verkligen inte varför hon beter sig så. Hon kommenterar professorns flätor, säger fel pronomen till en klasskamrat och har dessutom svept ett glas vin innan lektionen. Bra att man i nyversionen vill lyfta ämnen som rasism och könsidentitet men jag tycker inte att rätt väg att gå är via en skarp jurist som plötsligt uttrycker sig på ett sätt som absolut framstår som rasistiskt. Som karaktär borde ju Miranda ha koll på detta?

Stanford är ett kärt återseende

Willie Garson som gjorde rollen som Stanford i originalversionen av Sex and the city dog i september i år, 57 år gammal. Innan han gick bort hann han spela rollen som Stanford en sista gång. Därför känns det extra vemodigt när han dyker upp, försenad till en pianokonsert. Lika ilsken på Anthony som vanligt. Och lika oklanderligt klädd i en vinterblå kostym. Äkta Stanford att strunta i sin plats långt fram i salongen för att istället sitta på balkongen och dricka drinkar.

Och nu... det oundvikliga... Rip

Jag vill återigen utfärda en spoilervarning nu. Kanske den största jag någonsin utfärdat. Okej, vi måste diskutera det oundvikliga. Samtidigt som Carrie är på Lilys pianokonsert tränar Mr. Big spinning hemma i lägenheten. Cool klippning, tänker jag först då han cyklar allt intensivare medan Lily spelar piano i ett rasande tempo. Men jag inser snabbt att han ser lite väl ansträngd ut på cykeln. Och pianostycket blir allt aggressivare. Jag borde ha förstått att allt var lite för bra när Carrie valde att bära sina blå bröllopsskor dagen till ära.

Plötsligt kollapsar han i duschen med handen över hjärtat. När Carrie kommer hem hittar hon honom först inte. Hon går in i badrummet där han ligger ihopsjunken mot väggen medan vattnet i duschen rinner. De hinner utbyta ett kort leende. Sedan dör han samtidigt som hon håller om hans ansikte medan hennes blå bröllopsskor blir dyblöta.

Jag tänker att det inte är sant. Men Carries berättarröst säger att han är död. Vid det här laget hulkgråter jag i soffan och tänker att jag önskar att den här återföreningen inte skulle ha hänt. Det här är ju värre än The red wedding i Game of thrones. Det enda jag kan ge serieskaparna är att det krävs mod för att döda en karaktär av den kalibern. Plot-twist-älskaren i mig är imponerad (och chockad). Men min inre hopplösa romantiker har precis fått sitt seriehjärta krossat.