ELLEs Emma Blomberg: ”Därför leder färganalys idag till feministisk tillbakagång”
Light spring, true summer, soft autum, deep winter – eller helt enkelt bara färgen-du-tycker-om?
Ja, låt oss prata färganalys. Ordet som har gjort en kraftfull comeback i modesammanhang. Metoden, vars syfte är att hitta vilka färger på kläder, smink och accessoarer som du passar bäst i baserat på dina egna naturliga färger, var enorm under 80- och tidigt 90-tal (hand upp alla millennials med färganalyserade mammor!) men mycket talar för att vi befinner oss i färganalysens prime time i skrivande stund. Trenden fick en ordentlig revival för ett par år sedan, mycket tack vare sociala medier, och har på kort tid gått från att vara en tillfälligt återvändande hajp till ett ständigt aktuellt samtalsämne. Och visst älskar man allt med charmiga retrovibbar. Eller?
Jag är kluven. För tro mig, jag vill också veta vilken säsong jag är. Jag är jättenyfiken (OBS, noll ironi) på om jag kan få kategorisera mig som kall sommar och vilken färgpalett som ska göra mig till mitt absolut snyggaste – och ge mig självförtroende.
”Ofta är det så metoden säljs in”
Och det är här skon klämmer. För ofta är det så metoden säljs in. Färganalys ska få dig att stråla, det ska få dig att hitta vilka nyanser som passar bäst på dig, hjälpa dig att avstå från trendfärger och metoden beskrivs ofta leda till ett ökat självförtroende. Men det handlar också om vilka färger du bör undvika. Och det ger mig en klump i magen.
Att guida personer som känner sig osäkra på sin stil genom att ge regler att förhålla sig till, smakar inte bra tycker jag. Det påminner mig istället om när jag under uppväxten läste i olika veckotidningar om hur du skulle klä dig baserat på om du hade kroppsformen äpple, päron eller kanske timglas. Det känns förlegat.
Vad hände med att klä oss i färger – för att vi tycker om färgen? Att ha på oss kläder för att vi tycker om dem – inte för hur de får oss att se ut? Jag trodde och hoppades att vi hade suddat ut alla regler inom mode för längesen. Och jag önskar att självförtroende ska sitta i annat än plaggen vi bär.
Helt plötsligt är det okej igen att kommentera hur andra kvinnor ser ut
Dessutom är det helt plötsligt okej igen att kommentera hur andra kvinnor ser ut. På Tiktok och Instagram ser vi det hända hela tiden – såväl svenska som internationella kändisar som går på röda mattan utvärderas utefter vilka färger de bär och hur det ”passar deras säsong”. Och inte sällan handlar det om att de har valt fel färg – en färg som inte får deras ansikte att poppa så som det kunde ha gjort. Vi upplevde det efter ELLE-galan i våras och vi ser det numera i flödet efter varje internationell gala. Ett negativt tyckande om andra kvinnors utseende och klädval som för mig inte är något annat än en feministisk tillbakagång.
fenomenets ambivalens
Jag förstår att det kan vara en rolig grej. Att färganalys kan vara ett sätt att experimentera med mode och att utforska modets lekfullhet. Och för många är det inte heller något annat än ett förslag på en färgpalett. Ett sätt att hitta sin egen stil – eller åtminstone en stil man tycker om. Allt detta låter såklart jättebra och kul.
Men jag tror också att det kommer med risker. Risken att få folk att känna att de har gjort fel. Risken att folk tror att det överhuvudtaget finns ett rätt och ett fel när man tar på sig kläder på morgonen. Risken att folk betalar mycket pengar (för en konsultation, såväl digital som fysisk, är ganska dyr) och sedan blir besvikna på paletten de tilldelas. Risken att folk börjar tvivla och risken att mode uppfattas som något svårt, fast det bara borde vara roligt.
Men framförallt är jag rädd för att färganalys återigen har öppnat dörren till en tid då det var okej att offentligt kritisera kvinnors utseende, och att det blir svårt att stänga den igen.
Ps. Är det någon som vet om jag en true summer? Mejla gärna.
Foto: TT
