Nu erövrar den digitala konsten modevärlden
It-väskornas heliga graal The Birkin bag är åter uppe för debatt. Nu har Hermès-ikonen, sedan den lanserades 1984, förvisso alltid väckt habegär, men vårens snackis handlar faktiskt inte om den fysiska varianten av statussymbolen – utan om den virtuella. Vi talar om potatisen som varit konstvärldens hetaste de senaste åren: NFT:er (Non Fungible Tokens), som är ett slags ägandebevis till någon form av unik digital produkt. I det ovannämnda Hermès-fallet handlar hypen om NFT:er skapade av den LA-baserade konstnären Mason Rothschild. Hans digitala väskor som lanserats under namnet MetaBirkins har lett till en rättslig tvist i vilken det anrika modehuset, enligt brittiska The Times, anklagar Rothschild för att vara en ”digital spekulant som försöker bli rik snabbt”. Enligt uppgift ska konstnären ha sålt en av sina fuskpälsklädda versioner för runt 42 000 dollar, vilket inte har minskat begäret bland inbitna Birkin-fans.
Hur det hela landar får framtiden utvisa, mer intressant är att ståhejet kring Rothschilds verk sätter fingret på det digitala fenomenet som nu briserar i modevärlden. Sedan NFT-verk började säljas för skyhöga summor inom konstvärlden – med peaken 2021 då konstnären Beeples digitala kollage Everydays. The first 5 000 days klubbades för 69 miljoner dollar på Christie’s – har modehus efter modehus kastat sig in i den virtuella modekarusellen. Efter Supremes NF-Tee (en NFT-t-shirt baserad på en icke-lanserad kollektion i samarbete med Yohji Yamamoto) och Dolce & Gabbanas Collezione Genesi, nio superexklusiva (nota bene: ej bärbara) digitala plagg som auktionerades ut på höstens Alta Moda-visning i Milano, finns i dag unika digitala verk signerade Burberry, Gucci, Prada, Bvlgari, Jimmy Choo, Ralph Lauren … och så vidare.
– Utvecklingen av NFT:er i modevärlden är naturligt med tanke på verkens karaktär som samlarobjekt. I dag, med all pågående branding och den artificiella brist som många varumärken arbetar med i sin marknadsföring, är begränsade lyxföremål alltid åtråvärda. Och det oavsett vilken form de kommer i, säger Amanda Wasielewski, forskare inom digital konst på Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.
Digital konst var länge det Amanda Wasielewski kallar samtidskonstens ”fula styvsyster”. Inom den traditionella konstvärlden var intresset (oavsett om det gällde att ställa ut den, samla på den eller skriva om den) länge rätt lågt. Tvärtemot dagens popularitet var det man då ofta kallade ”internetkonst” under decennier en egen subkultur som utvecklade sina egna institutioner, gallerier och forskare. Dagens upphaussning kring NFT:er, verken som kännetecknas av att de alltid är äkta då de är spårbara genom den blockkedja de är registrerade i, hänvisar hon till framväxten av finansiella instrument som använder blockkedjeteknik, såsom kryptovalutor. En alternativ marknad som växt fram ur en önskan om ett mer decentraliserat finansiellt system.
– Det är ett sätt att få autonomi i konstvärlden och att skörda de ekonomiska frukterna av sitt arbete själv. Traditionellt har de flesta konstnärer tidigare inte kunnat sälja sina verk utan mellanhänder i form av auktionshus, konsthandlare eller gallerister, säger Amanda Wasielewski.
En som arbetat med NFT:er är den multidisciplinära konstnären Arvida Byström. I sin konst, där hon rör sig mellan performance, installation, skulptur och video, undersöker hon ofta femininitet och det hon kallar ”online-identiteter”, men i hennes senaste verk står även ekonomi och finansbubblor i fokus. I fjolårets utställning Artificial scarcity släppte hon några NFT-verk, ett i form av en digital hemsida kopplad till en kryptovaluta.
– Om ägaren bestämmer sig för att sälja för att ta ut pengar i vanlig valuta, självförstörs konstverket. Verket ämnar kritisera det faktum att NFT:er skapar en artificiell knapphet i ett digitalt medium som är designat för att vara oändligt. Men egentligen är det här inget nytt. Att konstgjord brist ska vara kopplat till konstens värde är något som varit ifrågasatt länge och som blivit ännu mer påtagligt i och med fotografiets framväxt. Det gjorde att konstverk som tidigare var svåra att komma åt kunde spridas i oändlighet, säger Arvida Byström.
Trots NFT-formatets inneboende abstrakta dimension, skiljer sig verkens värdegrunder egentligen inte från annan konst. Konstsamlande har länge handlat om att äga en idé, snarare än en fysisk sak.
– Samlare har skaffat sig de idéerna i form av äkthetsintyg och dokumentationer. Historiskt sett har även de mest immateriella verken kommodifierats och sålts – från Marcel Duchamps pissoar till performancekonst och relationell estetik. NFT:er är inte annorlunda, men blockchain-tekniken innebär en ny typ av decentraliserat ägande, säger Amanda Wasielewski.
Pratet om att NFT:er skulle innebära en större frihet till konstnären i och med att den innebär färre mellanhänder, ser dock Arvida Byström som aningen paradoxalt.
– Oavsett om du har ett galleri eller säljer konstverket själv, måste du marknadsföra dig och sälja konceptet av dig och din konst till köpare. Vilket innebär extremt mycket jobb som underlättas om du är knuten till ett galleri. Att sälja NFT:er utanför gallerier har inte varit någon revolution för mig personligen.
Trots att det i dag pratas om kryptovaluta som en form av bubbla tror Amanda Wasielewski på en fortsatt framtid för NFT:er – åtminstone i någon form. Ett varningens finger höjer hon dock för blockkedjeteknikens miljöpåverkan, en negativ aspekt som hon tror kan sänka konstformens framtida popularitet.
NFT:er i modevärlden kan vi hur som helst förvänta oss att se fler av framöver. Jämte MetaBirkin-debatten handlar ämnets hetaste fråga i skrivande stund om huruvida Bernard Arnault ämnar kasta sig in i metaversen. Vid årsskiftet konstaterade LVMH-chefen att företaget just nu befinner sig “i den verkliga världen och säljer verkliga produkter” i stället för att sätta sitt namn på ”digitala samlarföremål”. Men förra sommaren lanserade Louis Vuitton ett eget mobilspel med NFT:er designade av Beeple. Så vad gäller moderelaterade NFT:er tycks förhållandena vara samma som i det övriga modeklimatet: oförutsägbart, ombytligt och överraskande.
Av: Sofia Edgren
