Nina Åkestam i stor intervju om nya boken Feministfällan

Kan man kalla sig feminist och ändå inte göra någonting alls för att få ett jämställt samhälle? Den frågan, och andra, ställer sig författaren Nina Åkestam i sin nya bok, Feministfällan. En bok som gör upp mer feminismen – och blickar framåt!
23 november, 2018

”Vårt fokus på vem som kallar sig feminist måste upphöra, och ersättas av fokus på handlingar som förbättrar jämställdheten. Det går att arbeta för jämställdhet utan att kalla sig feminist, och det går att kalla sig feminist utan att arbeta för jämställdhet”, skriver Nina Åkestam i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Rubriken?

”Feminism är inte en åsikt – det är handling som räknas”.

Jag träffar Nina Åkestam på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Hon bor ett stenkast bort, jag också. Stressad och i farten till och från förskolan med sonen brukar jag se henne i kvarteren kring Nytorget, också hon med sin son. Vi är lika gamla, rör oss i samma områden och har en liknande feministisk resa bakom oss (även om Ninas resa, till skillnad från min, till stor del gjorts inför tusentals människor: genom blogginlägg, forskning, intervjuer, krönikor och artiklar). Därför blev jag så glad när jag, i en artikel på Resumés sajt i mars i år, läste att Nina arbetade på en ny bok, en bok som var en slags uppgörelse med feminismen. Då, i mars, hoppades jag på en bok som skulle ge ord åt den där malande känslan i mig, känslan att ordet feminist, och feminismen i stort, blivit lite… ja, urvattnad. Hur kan det komma sig att Beyoncé sjunger ”Who run the world? Girls!” och alla jublar när vi ändå vet att det ju faktiskt inte alls stämmer. Inte ens Sverige har, till dags dato, haft en kvinnlig statsminister. Bland Sveriges 20 rikaste människor är endast fyra av dem kvinnor. Who run the world? Ja, just nu är det inte girls i alla fall.

Nu är den där boken, Nina Åkestams ”uppgörelse med feminismen”, som den kallades i Resumé i mars, ute. Boken har fått titeln Feministfällan och är en slags handbok i svensk feminism, så som den ser ut, och är, just nu. Precis som titeln skvallrar om är den uppbyggd kring ett antal fällor. Feministiska fällor.

– Jag kände att det behövdes en genomgång av den svenska feminismen. Var är vi, vart ska vi, vad håller vi på med? Feminismen är ju en rörelse som har vuxit oerhört mycket de senaste tio åren. Det har varit bra på många sätt men jag har också känt att det har hänt många grejer som gör att vi behöver någon slags omstart, berättar Nina Åkestam.

”Feminismen är död”, sa Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i ett avsnitt av podcasten En varg söker sin podd. Det är ju lätt att få den känslan när det känns som att alla kallar sig feminister, oavsett hur de handlar. Det räcker med att ta på sig en t-shirt med ett feministiskt tryck, sedan är man automatiskt feminist…

– Absolut. Jag pratade med en bekant som sa att hon kände att min bok öppnade upp för henne att äntligen få vara en sur tant. Att hon länge känt att hon är grinig och missunnsam och klagig. Jag tycker ju att det är bra och nödvändigt för politiska rörelser att få kritik. Man kan inte bara utgå ifrån att alla som är med i en rörelse alltid har rätt – kring allt. Då finns det en risk att man börjar gå åt fel håll, säger Nina Åkestam.

Hon fortsätter:

– Men jag tror verkligen inte att feminismen är död. I min bok kommer jag inte alls till slutsatsen att jag vill hoppa av eller så. Men jag tror att det är oerhört viktigt för feminismen att överbygga generationsklyftor. Under min feministiska karriär har jag upplevt att äldre feminister sagt saker som ”men varför gör ni det här för? Det här har vi redan varit igenom”. Nu, när jag varit feminist i femton år så känner jag att det verkligen är mitt jobb att också ge yngre, nyare, feminister kunskaper som jag sitter på. Mitt jobb kan ju inte vara att säga åt dem att de gör fel, det måste vara att istället hjälpa till, att berätta. Det är ett ansvar.

Nina Åkestam är aktuell med boken Feministfällan

”Jag har radikaliserats, gradvis”, säger Nina Åkestam om sin feministiska resa.

Varför är boken uppbyggd som den är, i olika fällor?

– Jag ville gå igenom ämne för ämne, lite för att man inte alltid ska behöva läsa hela utan också kunna plocka upp den och läsa om just det man själv är intresserad av, i nuläget. Jag hoppas att det här blir en bok som man återkommer till, som man har kvar. Jag vill inte komma med alla svar, det är omöjligt, men jag bidrar gärna med någon slags struktur till diskussionen. Den vanligaste feedbacken jag får av läsare är ”du sätter ord på mina tankar”, och jag tror att det kanske är just det jag gör. Jag har en förmåga att koka ner det många tänker på.

Vilken fälla är den farligaste fällan, tycker du?

– Det har pendlat under tiden jag har jobbat med boken. Varje gång jag har arbetat med en viss fälla har jag tänkt att den är jobbigast – och farligast. Men när jag ser helheten och har börjat prata om boken så tycker jag nog att Valfrihetsfällan, den som är först i boken, är den farligaste.

Vad handlar den om?

– Den tar avstamp i att vi i princip är jämställda och att de som inte är det har valt det helt själva. Typ ”det är deras fel, låt oss skita i dem och gå vidare”. Jag upplevde också att det blev väldigt tydligt i valrörelsen att många politiker faktiskt resonerar så. Jag upplever även att Populismfällan är riktigt, riktigt farlig. Den fällan handlar om att man kidnappar feminismen och använder den i rasistiska sammanhang. När man börjar tala om ”våra” och ”deras” kvinnor och ”importerat kvinnoförtryck” och liknande. Den fällan är så farlig, inte bara för feminismen utan också för mänskligheten i stort.

Vilken är den fälla som du hamnat i flest gånger i ditt liv?

– Självklarhetsfällan, helt klart. Det är den fälla som handlar om att feminism är något enkelt och att alla bara borde vara det. När jag började upptäcka feminismen, i tonåren, så kände jag verkligen ”alla tycker ju såhär – egentligen. Alla ÄR feminister – egentligen”. Visst skapade det en glädje och en peppighet att jag kände att alla var för jämställdhet. Men det var att göra det FÖR enkelt. Jag blev på riktigt blivit chockad när jag stötte på patriarkala hinder i livet. ”Va? Varför tjänar jag mindre än mina manliga kollegor?”. Det blev en otrolig aha-upplevelse. ”Jaha, de var ju inte alls feminister. De bara sa det”.

Fällan som kallas Föräldrafällan gjorde starkt intryck på mig eftersom jag märker att personer omkring mig går i den fällan just nu, as we speak. Hur ska man hantera det?

– Det är viktigt att tänka på vad som är ens mål. Är det att man vill hjälpa familjen som man står nära eller är det mer att man ser ett strukturellt problem som man vill förändra? Sedan får man lägga diskussionen på den ena eller andra nivån. Men det är klart lättare att diskutera de här sakerna om man själv har delat lika. Den första frågan är ju ofta ”hur gjorde ni?” och det blir enklare om man kan redovisa fördelar och nackdelar med det. Sedan kan det ju vara bra att faktiskt ha koll på lite statistik, vissa vet inte om att det är efter första, men primärt andra barnet, som löneskillnaderna mellan kvinnor och män bara ballar ur – totalt. Att pappan blir erbjuden en chefstjänst samtidigt som han skulle gå på föräldraledighet ÄR ingen slump. Det är så det fungerar. Att säga det brukar få människor att tänka. När man vet om det är det lättare att parera. Jag har pratat jättemycket med mina egna vänner om detta, med blandad framgång.

– Min stora hang up, som blev väldigt tydlig för mig när jag skrev boken. det är att jag gör allt det här jämställdhetsarbetet för mitt barns skull. Det är inte för min skull, det är för att min son och hans kompisar ska få en chans. Vår bästa taktik, din och min, i vår generation, skulle väl egentligen vara att bara följa med patriarkatet. Det är bekvämare och man får alla möjliga fördelar av att bara foga sig – både ekonomiskt och bekräftelsemässigt. Men jag vill inte göra det eftersom jag verkligen har hopp om förändring.

– Jag tänker ofta att någon måste börja. Och jag känner ofta att jag är så fruktansvärt priviligierad så jag kan ju verkligen göra det här. Jag fattar att det inte är möjligt för alla, att vissa har det mycket tuffare ekonomiskt och så. Men för mig är det möjligt, och då vill jag göra det.

När skedde ditt feministiska uppvaknande?

– Jag var Spice Girls-feminist som barn, du vet girl power och hela det köret, och jag började läsa lite feministisk litteratur redan i tonåren. Men det stora uppvaknandet skedde nog på riktigt först när jag började arbeta heltid. När jag pluggade ekonomi så hade vi läst organisationsteori utifrån ett genusperspektiv och då tyckte jag att det var lite flummigt och konstigt. Men sedan, när jag kom ut i arbetslivet, så hände allt det där som jag hade läst om. Och då föll alla bitar på plats.

Hur har din feministiska resa sett ut i övrigt?

– Jag har radikaliserats, gradvis. Jag har gått från att vara den där typen som tycker, och säger, ”alla borde bara vara med, det här är inte så krångligt. Jämställdhet är härligt och kul!” till att vilja bygga om hela samhället, och också förstå att långt ifrån alla kommer att vilja det. Mina tankar kring vad som måste ske för att det ska hända har blivit mycket mer krassa. Feminismen har även blivit mycket mer komplex, i mitt eget huvud. Jag förstår att alla hinder inte är synliga, utan att det är strukturer som ligger bakom. Feminismen, för mig, är lite som ett spel med många levels, många nivåer. När man lärt sig bemästra en nivå kan man gå vidare till nästa. Och nu känner jag att jag håller på att ”levla” igen, tankemässigt, mycket genom att jag reflekterar oerhört mycket kring min egen ras, att jag är vit. Nu vet jag att det kräver handling från min sida, om jag vill att det ska förändras. Ibland kan det verkligen svindla för mitt inre, när jag inser att all min antirasism har varit så teoretisk.

Nina Åkestam

Nina Åkestam bok Feministfällan finns ute nu.

Vem borde läsa den här boken?

– Jag har tre önskeläsare, eller önskemålgrupper. Den första är unga feminister, som är i den där härliga energifyllda fasen när man vara känner ”nu kör vi”. Jag vill att de, genom boken, ska få ett ”fast track” till den kunskap som jag fick, av äldre feminister, när jag var ny och grön. Den andra önskeläsaren är lite äldre feminister, de som har hållit på länge och kanske tappat sugen. Jag vill inspirera dem att ta ett varv till, att få lite ny inspiration. Den tredje målgruppen är mer av ett långskott men jag hoppas att personer som inte kallar sig feminister, men som är nyfikna på jämställdhet, ska våga plocka upp boken. Jag tror att det finns en stor konverteringspotential där, i den gruppen.

Lever du som du lär?

– På vissa sätt ja. På andra, nej. Min största blinda fläck har varit det här med min egen vithet. Jag har varit SÅ dålig på att gå från teori till praktik när det gäller den frågan. Varför tackar jag ja till att vara med i helvita paneler när jag förväntar mig att män ska tacka ner till helmanliga? Även klassfrågor är jag dålig på, mycket för att jag själv har den bakgrund jag gör. Men jag övar – hela tiden. Och jag försöker vara självkritisk. Men man kan inte vara så självkritisk att man duckar för vissa samtal. Jag tror att vita måste prata om ras, precis som män måste prata om jämställdhet och feminism. Det är viktigt att tänka på att kvinnlig rösträtt faktiskt röstades igenom av en manlig riksdag.

***

Namn: Nina Åkestam.

Ålder: 34 år.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Familj: Man, en son på två år.

Bakgrund: Ekonomie doktor, reklamforskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm. Innan forskarkarriären copywriter på Garbergs och Wieden+Kennedy New York. Arbetar i dag på Google, samt som föreläsare och skribent. Har även skrivit boken Meningen med hela skiten, om utbrändhet.

Aktuell: Med nya boken Feministfällan.

Läs mer:

Bokaktuella Clara Henry hoppas att patriarkatet är krossat före jul

Caroline Ringskog Ferrada-Noli: ”Det finns inga starka kvinnor i den här boken”

10 throwbacks till lökig kvinnosyn som visar att vi har kommit framåt

Foto Sofia Runarsdotter