ELLE möter Jane Birkin och hennes döttrar

90-talets supermodeller – det här gör de i dag

Text: Florence Trédez

En ren ynnest. Att få göra en intervju under avslappnade former med Jane Birkin (som nyss släppt ett underbart album producerat av Étienne Daho) och hennes döttrar Charlotte Gainsbourg (aktuell med filmen Suzanna Andler, baserad på en roman av Marguerite Duras) och Lou Doillon (som nyligen producerat och gett ut en egenskriven EP) och med Charlottes valp och Janes hund liggandes på varsin av fotostudions soffor. Att se dem så frispråkiga, så ärliga, så ömsinta mot varandra, och dessutom så roliga – även om skuggan av äldsta dottern, och systern, Kates död 2013 vilar över oss – är som att för en stund få känna sig som en del av familjen.

Annons

Gav namn åt Hermès Birkin-bag

Så har de också alltid varit en del av den franska ELLE-familjen. Jane Birkin själv är modeikonen som vid sidan av sin framgångsrika musikkarriär bland annat gett namn åt Hermès klassiska Birkin-bag. Charlotte Gainsbourgs pappa var franska artisten och ikonen Serge Gainsbourg och Lou Doillons pappa är franska regissören Jacques Doillon. Alla tre är stilikoner som älskas över hela världen.

Kommer ni ihåg era första omslag för ELLE?

Jane Birkin: Inte direkt. Det var Serge som samlade på mina omslag. Jag behövde inte tänka så mycket på dem, för han gladde sig å mina vägnar.

Lou Doillon: Det var jätteroligt. Jag var 18 år och det var Kate som fotograferade, en hel serie med fina bilder. Datumet var 15 januari 2000 så det kändes som millenniets första omslag.

Charlotte Gainsbourg: För mig är det en mardröm att ta omslagsbilder. Man ska titta in i kameran, le. Kate hjälpte mig men instruktionerna gick tvärtemot vad pappa lärt mig – att man inte ska titta in i kameran eller le när man blir fotograferad, och ha händerna i fickorna!

Annons

Vad tänker ni kring hur mödrar påverkar sina döttrar?

JB: Jag har försökt göra allt tvärtom mot hur min mamma, Judy Campbell, som var skådespelare, gjorde. Jag fick alltid höra att jag inte liknade henne ett dugg utseendemässigt och drog slutsatsen att jag var intetsägande. Jag klädde mig som en kille medan hon var extravagant och körde runt i sin lila Triumph Herald cabriolet med svarta solglasögon. Men i dag vill jag gärna vara lik henne. Jag har förresten ärvt hennes underarmar, som jag älskade att känna på, de var mjuka som marshmallows. Nu är jag väldigt stolt över att ha haft en så tjusig och spännande mamma.

”Tjusig och spännande”… Charlotte och Lou, skulle ni säga samma sak om Jane?

CG: [Skratt] Ja, absolut!

LD: Det som är intressant när det gäller mammor är att man också tar spjärn emot dem i sin egen utveckling. När jag var yngre tyckte jag att Kate, Charlotte och mamma hade en naturlig elegans, en enkel, nonchalant och avslappnad stil där det räckte med jeans, en vit t-shirt och ett par Converse. Eftersom jag inte kunde se mig själv på samma sätt drogs jag till mormors mer extrema stil. Tatueringar, piercings, smycken, parfym, nagellack, saker som ingen annan i familjen hade. Men jag tror att mamma har påverkat mig med sin fantasi, sin livsglädje och sin hängivenhet i allt hon tar sig för. För människor inser inte vilken unik stil hon har. Alla män i hennes liv har blivit inspirerade av henne. Ibland verkar hennes blandning av skönhet, charm och knasighet helt ouppnåelig. Det finns en sida av henne som tar mycket plats. Samtidigt skapar man sig ett eget utrymme där man kan.

Annons

CG: Jag är fortfarande väldigt influerad av mina föräldrar, även om jag fyller 50 snart. Jag älskar allt hos dem. Det är en ansträngning för mig att tänka: ”Vad tycker jag egentligen om, vem är jag i mig själv?”.

”Mina föräldrar var så kända att jag ville gömma mig”

Deras inflytande sträcker sig så pass långt?

CG: Ja, för det finns inget som gör mig så rörd som när någon säger att jag är lik mamma. Det är en sådan komplimang! Mitt enda sätt att utmärka mig har varit att vara hemlighetsfull, mina föräldrar var så kända att jag fick ett behov av att gömma mig. För mig är mina föräldrars inflytande väldigt starkt, och speciellt då min mammas påverkan. Jag har insett att jag liknar henne mycket mer än jag trodde, innan såg jag alltid mina likheter med pappa. Jag satte en ära i att vara punktlig och komma i tid till möten, nu glider jag åt att bli rörigare [skratt] … min handväska liknar mammas handväska mer och mer för varje dag. Den välorganiserade, lite maniska sidan som kom från pappa håller på att försvinna. En dag kommer mina underarmar också likna marshmallows [skratt].

Annons

Ert arv är också konstnärligt …

CG: Mitt är så tungt … eller, ja, det är ju hennes också (Lous).

LD: Och vi blir alltid påminda om det.

CG: Ibland blir jag intervjuad utan att journalisten tar upp ämnet. Men då blir det jag som tar upp det i stället!

Skulle ni säga att ni är skådespelare och sångare tack vare det arvet?

CG: Jag hade turen att få börja väldigt tidigt, innan jag kom på tanken att fråga mig om jag vågade ha det här yrket. När jag var 12 år och gjorde Lemon incest frågade jag mig inte ”Har jag samma talang som mina föräldrar?”.

LD: Vi är absolut påverkade av mamma, vi ritar, vi skriver dagbok, gillar matlagning och är moderliga precis som hon. Sen finns det en generositet hos henne som inte alltid är enkel att hantera för hennes närmaste, den är både upprörande och fascinerande. Hos de flesta kända människor jag har träffat finns det en klyfta mellan deras offentliga persona och deras privata jag. Hos henne finns det ingen avstängningsknapp, hon är alltid likadan. Jag upplever inte att jag är lik henne i vad jag gör men jag har definitivt blivit påverkad av hennes totala hängivenhet och avsaknad av filter, och hennes absoluta förtroende för dem som hon arbetar med. Det har tagit tid för mig att upptäcka vad jag verkligen gillar i mitt arbete, för jag kände inte att jag hade vare sig tillräcklig utstrålning eller skönhet för att dra till mig andras uppmärksamhet, och samtidigt var mitt ego för stort för att acceptera den tanken. I dag har jag en arbetsmoral som definitivt kommer från pappa, men helt klart kommer den här lusten att ge allt på scen, att ifrågasätta allt varje gång, från mamma. Det var fascinerande att iaktta när jag var liten. Lustigt nog har jag inte så många minnen av henne på scen, för jag var så upptagen med att iaktta publiken när de såg på henne.

Annons

Jane, hur känner du inför all denna uppriktighet från dina döttrar?

JB: Det ger en stark känsla av tillfredställelse. Om allt tar slut för mig nu, så har jag i alla fall fått glädjen att se något unikt hos mina döttrar, ett driv, och vetat att de var rimligt lyckliga. Jag har alltid önskat att de skulle hitta sin egen väg, och det har varit smärtsamt ibland att se vilken tid det tagit. Det var jag som föreslog Charlotte för rollsättaren Margot Capelier, när hon sökte en liten hemlighetsfull pojke vars föräldrar skulle vara mitt uppe i en skilsmässa, för filmen Love songs. Jag sa ”Det har jag hemma!”. När vi gjorde La pirate med Jacques Doillon och han letade efter en ung flicka tyckte jag mig ha sett en lust, eller i alla fall en nyfikenhet, hos Charlotte på att stå framför kameran. På den tiden tänkte jag att det var ”säkrare” för ett kändisbarn att filma än att hänga på nattklubbar … Och vad gäller Lou såg jag tidigt att hon var en oerhört ansvarstagande förälder, även om hon bara var 19 år när hon fick sin son. Och sen när hon spelade in sitt första album när hon fyllt 30 och sa till mig att det var som en pånyttfödelse blev jag så rörd. Som mamma är det en stor lycka att bli omsprungen av sina barn. Men det tog lång tid innan jag förstod hur betydelsefull jag var för dem – jag har själv idealiserat min pappa så mycket, så jag vet hur viktig relationen med pappan är för en dotter.

Annons

Charlotte och Lou, visste ni om att hon inte kände sig så betydelsefull för er?

LD: Jag kom senare än de andra två, jag tror inte att jag har haft samma mamma som Kate och Charlotte.

CG: Jag förlorade min pappa när jag var 19 år och saknaden var så intensiv att jag blev besatt av honom.

Är det därför ni gör en dokumentär om er mamma nu?

CG: Det är en ursäkt för att få närma mig henne, se på henne, ta mig tid med henne. Jag är glad att jag hittade den ursäkten.

Har det faktum att ni är en kändisfamilj krånglat till vissa relationer?

JB: Jag är inte masochistiskt lagd, jag tycker inte om att läsa intervjuer med mina döttrar. Jag föredrar att se dem på bilder. När jag läser artiklar, även de som handlar om mig, får jag ångest av att det står felaktigheter, saker som kan såra den ena eller den andra. Jag föredrar vårt privata liv, och att dra mig till minnes särskilda stunder vi haft tillsammans. Som den gången när vi alla fyra, Kate, Charlotte, Lou och jag satt över ett badkar och kissade … [skratt].

Jane Birkin med döttrarna Charlotte Gainsbourg och Lou Doillon. — Charlotte Gainsbourg, Jane Birkin och Lou Doillon.

LD: Kändisskapet kan göra fruktansvärt ont. För Kate var det väldigt komplicerat länge, och andra förstod inte det. Med mina Doillon-systrar också. Vi blir intervjuade och journalisten glömmer att citera dem. Jag har själv både blivit sårad och sårat andra. Och sen har jag svårt att ha distans till filmerna de gör. När jag ser Trädet med Charlotte tar det mig flera dagar att återhämta mig för jag ser min syster, inte skådespelerskan. Så jag skyddar mig genom att hålla mig borta från det som mina föräldrar och systrar gör. Men det som fortfarande är väldigt fint och glatt är våra privata sammankomster med hela släkten, där den ena är mer otrolig än den andra. Det ambivalenta i vår familj är att vi älskar varandra så mycket att det gränsar till att vi är varandras fans. Om jag blundar kan jag se Charlottes händer framför mig, som alltid fascinerat mig, och Kates axlar som jag kan innantill, och mammas silhuett. De är alla så vackra, unika och speciella att jag bara vill sitta i mitt hörn och ta in dem.

Annons

CG: När jag åkte till New York efter Kates död, och hade levt med kändisskapet i 42 år, upptäckte jag – även om det inte var syftet – vad det är att vara anonym. Jag insåg att jag faktiskt var väldigt nyfiken på att prata med andra människor, ta en kaffe med mammorna på skolan, diskutera med taxichaufförerna. Jag fann en ny sida hos mig själv som jag inte visste om innan.

Är arvet från er mamma även ett feministiskt arv?

LD: En av anledningarna till att jag kände att jag skulle klara av att få barn när jag bara var 19 år var att jag hade sett min oerhört starka mamma visa vägen. Hon lagade mat åt mig och hela teaterensemblen, tog med sig tre kycklingar till kvarterets uteliggare, skötte om sin döende pappa och hämtade sin mamma på sjukhuset innan hon hoppade på nästa flyg. I ett så komplicerat yrke, där kvinnor offrar sina privatliv, visade hon mig att man kan ha ett arbete och tas på allvar där, samtidigt som man kan ha familj och barn. En total frihet, en frihet som inte bryr sig om ifall andra dömer en. Det är inte en tillfällighet att mamma är en modern ikon som syns överallt på Instagram och Pinterest. Hon är en amason.