Noomi Rapace: "Jag älskar att prova nya jag"

Allt hon gör går hon in för med kropp och själ, fullständigt fokuserad. Hon tycker att konfrontationer berikar och utvecklar. ELLE möter skådespelerskan Noomi Rapace och pratar om skam, kontrollbehov och den livsavgörande kärleken. (ur ELLE 12/2011)

av HERMINE COYET OHLÉN foto ERIC BROMS

Det finns en glänta i skogen som endast kan hittas av den som gått vilse skriver Tomas Tranströmer och den strofen råkar jag se strax innan jag ska träffa Noomi Rapace.

Jag har läst på om Noomi. Jag vet att hon inte är rädd för mörkret i skogen eller för att bli ett med de ofta skadade och skrämmande rollkaraktärer hon söker sig till. Att hon går in för det hon gör med kropp och själ, fullständigt fokuserad. Noomi är inte rädd för mörkret i det privata heller.

– Nej, jag är inte rädd för det svarta. Och jag tror att man måste gå vilse ibland för att hitta nya öppningar. Man måste gå in i det mörka.

Jag möter Noomi i ett ljust och soligt rum på Grand hôtel med utsikt över slott och skärgårdsbåtar. Vi äter frukost. Noomi beställer vit omelett med lax och spenat, fruktsallad, grapefruktjuice och svart kaffe.

Hon ser lugn ut, glad, säker, ler ofta, och hon är andlöst snygg i svart militärrock från Ann Demeulemeester, jumper från Sonja Rykiel och byxor från Balenciaga. På sin vänstra hand har hon en gigantisk tvåfingersring, en stadsbild med höghus i guld och briljanter av den danska designern Sophie Bille Brahe. Jag har sett ringen förr, men då var den under skyddsglas eftersom den är så värdefull.

– Visst är den fin, min skyline, säger Noomi.

Hennes passion för mode är stor och hon älskar att köpa kläder. Intresset kommer från uppväxten då hon inte hade några pengar och ofta sydde om eller ändrade plagg så att de skulle bli till något som bara hon hade.

Skickar designer kläder till dig nu? undrar jag.

– Ann Demeulemeester klär bara Patti Smith, säger Noomi och ler. Jag köper det mesta själv, det känns bäst så. Till röda mattan lånar jag. Det är kläder som bara används en gång ändå.

Lite avundsjuk blir man när man hör att hon har en stylist i London som planerar alla hennes offentliga uppdrag och har garderoben klar för provning när hon landar. Och från filmbolaget får hon hjälp av en assistent som bland annat fyller hennes ipod med bra musik.

Åh, det skulle jag också vilja ha!

Noomi bara skrattar.

– Dagarna är så otroligt intensiva och schemalagda att det inte skulle funka om man inte fick hjälp, menar hon.

Noomi är stor nu. Eftertraktad i hela världen efter de starka kvinno­rollerna i Millennium-trilogin och Svinalängorna. Hon ägnar kvällarna åt att läsa manus och har agenter i flera länder. Och har managern Shelley Browning i Hollywood.

Men målet var väl inte Hollywood när du började som skådespelare, eller?

– Nej, det var egentligen inte meningen. När jag träffade Shelley i Cannes var jag mycket tveksam till den amerikanska filmmark­naden.

Det sa hon också där hon satt tillbakalutad i stolen med armarna avståndstagande i kors.

– Jag har ingen anledning att åka till Los Angeles. Jag vill inte göra stora, feta produktioner. Jag vill inte vara den söta flickan.

Men när Shelley frågade vilka amerikanska filmer hon sett och gillat gick det upp för henne att väldigt många av dem faktiskt kom från USA: True romance, Thelma och Louise, State of grace, Christopher Nolans och Tarantinos filmer.

Och så reste hon dit, tre dagar som blev fem, och nu är hon en regelbunden gäst. Shelley blev hennes manager och Noomis bild av Hollywood förändrades.

– Filmindustrin där är mer uppluckrad än jag trodde, säger hon och tar en klunk grapefruktjuice.

– Visst görs det stora produktioner med hjälten och bruden och massor av romantiska komedier. Just de filmerna kommer jag nog aldrig att göra. Men det finns mycket annat också.

De filmer som är aktuella för Noomi just nu är Sherlock Holmes 2 som är regisserad av Madonnas före detta man Guy Ritchie. Och Prometheus, regisserad av Ridley Scott.

– Sherlock Holmes är nog den lättsammaste film jag har gjort. Jag spelar zigenare.

Noomi pluggade på om romernas situation och ville lägga in i rollen hur nutidens romer lever.

– Det slog mig att zigenare än i dag är otroligt föraktade och förföljda och det är nästan ingen som pratar om det.

Hur var det att arbeta med Robert Downey Jr?

– Robert är otroligt skarp och intelligent och har starka åsikter om allt. Han älskar diskussioner och konfrontationer. Blir man rädd och låst blir det förmodligen inte ett givande möte, säger Noomi.

Han är rätt skandalomsusad.

– Han har levt ett kaotiskt liv med droger, alkohol och fängelsestraff men det är länge sedan nu. Alla kan förändras. Hans liv är nog väldigt skandalfattigt i dag. Han väntar barn med sin fru och tycks leva i harmoni med sig själv. Han har en vulkanisk intensitet och gillar friktioner precis som jag. Så det var oerhört spännande att jobba med honom.

Noomi hade en förutfattad mening om att hon skulle få mindre frihet i en stor amerikansk studiofilm.

– Jag trodde att de skulle säga: Här är din husvagn, här är din roll. Färglägg! Men jag hade mycket större möjlighet att påverka än jag trodde.

Kvinnobilden på film har äntligen börjat förändras också, menar Noomi.

– Kvinnan har inte fått lukta. Hon har inte fått vara ocharmig. Och jag har från första början motsatt mig det. Jag vill ha hår under armarna om rollen kräver det. När jag spelade Lisbeth i Millennium lät jag håret växa ut överallt. På benen och könet och under armarna.

Noomi skrattar.

– Du vet, allting växte. Det var som ett statement: Jag servar inte er.

Inför varje uppdrag bestämmer sig Noomi för att tvinga bort sin egen fåfänga och ignorera sina komplex.

– Jag frågar mig själv: Vad behöver jag göra med min kropp och mitt utseende för att bli den här karaktären? Ska jag bli tjock, måste jag klippa av mig håret, bli pojkig? Jag tänker aldrig säga nej till något för att jag, Noomi, tycker att det är för jobbigt att gå omkring och se ut så. Sen måste jag ju medge att det var lite sorgligt att vistas i kvarlevorna av Millennium-filmerna med en halvslak mohikanfrisyr.

I norska filmen Babycall spelar hon Anna, en ensamstående mamma med tragisk bakgrund som lever under skyddad identitet. Anna ser saker som hon vet inte finns. Hon nästan kväver sin son med sin kärlek i tron att det ska skydda honom.

– Att ta sig an ett svårt psykologiskt problem intresserar mig och jag uppslukades helt av rollen, berättar Noomi.

Noomi märkte att Anna påverkade henne också fysiskt.

– Jag blev sjukligt spänd i olika delar av kroppen och hade svårt att gå. Jag trodde att jag hade fått något fysiskt fel. Jag skickades till en massör men det gick inte över. Så fort jag filmat klart försvann symptomen helt.

Den här typen av effekter är inget som Noomi oroar sig för.

– I den fiktiva världen känns allt okej. Alla bitar av människan är välkomna där inne. Hur galen du än är så bejakas allt. Och för mig är det … hon funderar … Jag bara älskar det, säger hon och ler.

Före en filminspelning vill Noomi helst sätta sig in i rollen och inte umgås med de personer som hon ska möta i filmen.

Hennes norska motspelare, Kristoffer Joner, i filmen Babycall blev nästan lite stött när hon sa nej till hans förfrågan om en kopp kaffe för att de skulle lära känna varandra. Men för Noomi var det självklart att inte ses. De skulle ju ses för första gången i filmen. Hon ville möta honom där. För rollens skull.

– Jag är så inne i min karaktär så jag vill inte bli för familjär.

För Noomi är målet viktigast. Hon tror också att det behövs friktion för att nå dit.

– Jag tror nästan det är farligt om man hela tiden eftersträvar att ha det mysigt. Tycker alla samma sak blir det ointressant.

I Svinalängorna var hon däremot noga med att lära känna barn­en som skulle spela hennes för att det skulle kännas intimt från

första stund. Det var den första uppsättningen som Pernilla August regisserade på film. Hon frågade Noomi om rollen efter att ha sett henne i Medea på Dramaten i Stockholm.

– Hon ville att Ola skulle spela mot mig och det kändes självklart och rätt.

Skådespelaren Ola Rapace och Noomi träffades när Noomi var 20 år. De gifte sig och fick sonen Lev som nu är åtta år.

– Jag har alltid gjort saker tidigt. Jag flyttade hemifrån tidigt, jag gifte mig tidigt, jag blev gravid tidigt.

I dag är Ola och Noomi skilda men har delad vårdnad om sonen Lev.

– Vi är väldigt nära varandra, säger hon. Ola har betytt oändligt mycket för mig.

Kappa, Louis Vuitton. Ring, Alexander McQueen.

Noomi växte upp med sin mamma och styvpappa i Sverige och några år på Island. Hennes pappa var flamencosångare och de fick kontakt först på senare år. I dag finns han inte längre i livet. På Island fick hon sin första statistroll i filmen Korpens skugga. Det var passion från första stund. Hon visste vad hon ville göra. Efter några år flyttade familjen tillbaka till Sverige och den lilla byn Blentarp i Skåne för att Noomi skulle få gå i Waldorfskola.

– Vi hade inga läxor och jag var rätt vild på den tiden.

Det var en frihet som skapade en del osäkerhet för Noomi senare i livet.

– Jag trodde att jag var ordblind, tyckte att jag varken kunde läsa eller skriva och kände mig så långsam.

Under flera år läste hon inte alls.

– I dag vet jag att det bara handlar om vilja och fokus.

Efter Waldorf flyttade Noomi till Stockholm och gick dramalinjen på Södra Latin. Sexton år gammal spelade hon i sin första tv-serie, Tre kronor. Noomi sprack i tredje provet på scenskolan i Malmö. När hon sökte till Stockholm sprack hon i första, efter ett år på Skara skolscen hoppade hon av.

Noomi menar att Ola lyfte henne.

– Jag trodde nog att jag var lite dum innan han kom in i mitt liv. Han sa: ”Du är den smartaste människa jag har mött.” Men vadå, jag är ju inte intelligent, sa jag. ”Jo, du är den intelligentaste.”

Det låter som rena drömmen.

– Ola har alltid stöttat mig. Det har gett mig styrka att se att jag faktiskt kan mer än jag tror. Jag fick mycket av mitt självförtroende av Ola. Du kan göra vad du vill, sa han. Allt är möjligt. Han öppnade världen för mig. Det vill jag också ge till dem jag älskar.

Så nära och kära och ändå skilde ni er?

– När två personer hamnar på fel spår, då måste man bryta upp, tror jag. Många stannar bara kvar och gräver ner sig, säger Noomi. Folk vill sätta rubriker på det här och alla vill förstå. Alla tror att de vet hur vi har det. Det skrevs så många lögner om oss.

Men om du bortser från lögnerna?

– Ola har aldrig varit avundsjuk på mig. Han var redan känd när vi träffades. Och han är inte intresserad av kändislivet.

Det är väl inte du heller?

– Nej, men han tyckte det var skönt när jag tog över det där kändisskapet så att han kunde luta sig tillbaka lite.

Men det är inte den bild man har fått?

– Han var den första som sa: Du kan bli störst i världen! Sådan har han alltid varit. Jag minns när vi satt på en middag en gång och talade om vilken kvinna som var sexigast i världen. De andra killarna nämnde kändisar som Angelina Jolie och Rihanna. Ola sa: Noomi, så klart! Han har alltid velat att jag ska resa, att jag ska växa. Han är ovanlig på det sättet att han inte jämför sig. Jag tror att jag varit mer man i vårt förhållande och han kvinna. Men det har nog ingen fattat.

För Noomi är det skrattretande och chockerande vad den mediala bilden gör av Ola.

– Men han vägrar att gå ut och dementera. Skriv vad ni vill för det går ändå inte att bemöta, menar han. Då kan man fastna i en karusell av skriverier och dementier. Det tar aldrig slut.

Det har skapats en bild av dig som mystisk och tungsint, stämmer det?

Noomi skrattar.

– Folk frågar mig: Är du aldrig glad? För mig funkar det inte så. Jag är glad över det som händer i kommunikationen mellan mig och andra. Jag är lycklig när det jag gör får fäste. Men jag har ett kluvet förhållande till kändisskap och priser. Det går inte att ta fina recensioner på alltför stort allvar. Det är inte mitt jobb att stå och prata på presskonferenser och galafester. Jag kan spela naken på film utan problem, men jag tycker det är jättejobbigt när jag som privatperson ska upp på scen.

En annan ansträngning har varit engelskan.

– Under en presskonferens upplevde jag att jag inte kunde sätta ord på det jag ville uttrycka. Det blev som ett fängelse. Jag skämdes. Då bestämde jag mig för att göra engelskan till mitt språk.

Sedan Noomis första besök i Hollywood för bara något år sedan har det gått undan. Hon har hunnit vara i Los Angeles många gånger och bott på anrika hotell som Chateau Marmont och Beverly Wilshire. Hon har en lägenhet i London och en i Stockholm.

Är det skönt att komma hem till ditt eget och dina saker?

– Jag är helt ointresserad av prylar. Alla mina priser och utmärkelser finns hos olika agenter. Jag bryr mig inte. Jag lever här och nu. Det finns ett kapitalistiskt troll som vill att du ska köpa nya saker hela tiden för att bli den perfekta människan. Vi lever i en värld som inte vill att individen ska tro på sig själv – då förlorar kapitalismens klor greppet om medborgarna. Om man säger: jag har mig själv och det räcker, då blir det anarki. Tänk om vi började låna av varandra. Vilken kris det skulle bli.

Känner du dig ensam?

– Det är ensamt att vara skådespelare. Både i förberedelserna och när man sitter på hotell. Sedan blir det väldigt annorlunda när man jobbar.

Du gillar konfrontationer. Är du svår att jobba med?

– Det går inte att komma in och vara arg. Man måste vara diplomatisk. Kvinnor kommer undan med mer när de är vänliga. Vi kan inte vara lika besvärliga som män.

Noomi ser det som ett spel, att lära sig att läsa andra.

– Vad vill du att jag ska vara? Okej, jag låter dig tro att jag är det, men jag gör det på mitt sätt. Och så kommer du att förstå att mitt sätt är det bästa.

Hon tycker att skådespelare kan bli pin­samt självupptagna och att det uppstår pro­blem om man börjar se sig själv som stjärna.

– Det är omöjligt att mötas om man ser sig själv som centrum. Och allt handlar om att mötas. Är man rasande – eller alltför bejakande – blir det inget möte.

– Nu när jag jobbat ute i världen ett tag har jag fått lite perspektiv på svensk filmindustri, fortsätter Noomi. Folk blir så nervösa när någon är besvärlig eller kommer sent eller är lite arg eller ifrågasättande.

Vad beror det här på?

– Jag tror att det finns ett slags passiv aggressivitet här när folk sitter och väser och muttrar. Konflikträdsla äter det som är vackert i livet. Man kommer inte vidare, man begraver saker och blir distanserad. Man tar avstånd i stället för att konfrontera och stå upp för det man tycker.

Noomis arbete i LA är schemalagt från morgon till kväll.

– Någon från min managers kontor kör runt med mig.

Jag frågar om det går att bli vän med sin manager när man vet att de också vill tjäna pengar på en.

– Många blir vänner med sina managers. Ju mer jag lär känna Shelley, desto mer respekt får jag för henne. Hon har jobbat länge i branschen och är dessutom utbildad jurist. Men även om man blir vänner är det viktigt att ha en proffsig relation.

Klär du upp dig när du ska ha ett möte med ett produktionsbolag i USA?

– Alla tror att jag ska kliva in som punkrockare. Liten, pinnig och arg. Då är det roligt att komma i kort klänning, skyhöga klackar och stort lockigt hår. Jag älskar att prova nya jag och inte vara den de tror att jag ska vara.

Hur ser du ut på röda mattan?

– På Babycall-premiären i Oslo bar jag Tom Ford, en fantastisk klänning i lila spets med hög krage. Och en stor lila päls.

Vad säger pr-folket då?

– De blir upprörda. I England blir folk helt tokiga om man har päls på röda mattan. Det är inte okej i Hollywood heller, men vadå: Jag älskar ju päls! Vi har skinnväskor men vi använder inte päls. Vi äter kött och godis.

Noomi älskar även mode, skor och väskor. Och känslorna som kläder kan förmedla.

– Kläder blir som ett skinn, en rustning med ett budskap. Man går på olika sätt beroende på vilka skor man har. En klädskapare som lyckas fånga något hos mig får mig att känna mig vackrare eller starkare eller fri.

Hur känns det att ha mycket pengar att röra sig med?

– Om jag ska vara ärlig: Det enda jag har önskat mig är att kunna vara spontan. Att inte behöva planera saker långt i förväg. Faan, nu drar vi någonstans och så bokar vi i dag. Jag är värdelös på framförhållning. Jag kan inte bestämma sex månader i förväg. Det blir tråkigt då. Jag har större möjlighet att vara spontan nu. Det gör mitt liv ljusare, roligare och mer flexibelt.

Hur går spontaniteten ihop med barn?

– Det går rätt så bra. Barn förstår mer än man kan tro. I går satt jag och Lev och tittade på Animal planet och ett program om hur olika katter passade in i olika familjer. Man visade en Russian och sa att det här är en bra katt för familjer som har rutiner. Då skrattade Lev jättemycket och sa:

– Det har inte vi, den skulle inte passa i vår familj.

Noomi styr varje dag och vecka efter hand.

– Visst måste det alltid finnas en struktur. Men vardag är överskattat. Att barn behöver leva i en miljö som år efter år är densamma – det är gammaldags att se på uppfostran och familjerelationer på det sättet.

I London hade Noomi både sin mamma och Lev med sig och det gick fint.

– Jag satt på en presskonferens med ­Robert Downey Jr och Jude Law. Journalisterna vände sig bara till mig och frågade om det inte var svårt att ha ett barn och jobba så mycket. Jag frågade varför de inte ställde den frågan till Robert eller Jude.

– Ola är och har alltid varit en fantastisk pappa. Han och Lev är väldigt nära varandra. Han har tagit hand om det mesta vilket gjort det möjligt för mig att jobba som en dåre i flera år. Att få utöva ett yrke man älskar och samtidigt låta barnet ha sin egen utveckling är det optimala. Men en utmaning när livet är ett pussel. Jag tror att det är destruktivt för barn att se sina föräldrar skylla ifrån sig eller gnälla. Om man börjar se sig själv som en människa som är begränsad av sitt barn eller sitt jobb blir det en nedåtgående spiral.

Ditt liv har förändrats otroligt mycket på bara något år, hur ser du på det?

– Det spelar ingen roll om jag gör det som är roligast i världen

– jag har ändå dagar av kris. Och det är hårt arbete att filma, oavsett om det är svensk eller amerikansk film. Jag tränar innan jag åker till studion, jag sitter i sminket i timmar. Jag blir bedömd.

Vad får dig att gapskratta då?

– När jag är med mina vänner och dem jag älskar. Eller i ögonblick av självdistans – i slutändan är man ändå bara människa. Ta dig själv och dina drömmar på blodigt allvar men bli aldrig självgod.

Dagen innan Noomi och jag ses har hon varit med i programmet Skavlan med bland andra Carl Bildt.

– Jag kände att det blev lite laddat där, men de klippte bort en del. Jag hävdar att det är galenskap att satsa miljarder på poliser, man börjar i fel ände. Vi behöver mindre skolklasser, vi behöver kuratorer och bättre vård och vi behöver rusta upp psykvården.

Noomi har sett psykvården på nära håll.

– När min mamma gick igenom en livskris för tio år sedan blev hon intagen på psyket. Hon skulle behövt tala med en psykolog varje dag. Det blev inte så. Men hon fann den där gläntan i skogen till slut. I dag är hon frisk. Vi jobbade tillsammans i Män som hatar kvinnor, hon spelade Lisbeths mamma. Det var en stark upplevelse för oss båda. Hon är en otroligt bra skådespelerska.

– Jag kommer aldrig gå ut och skrika om var jag står politiskt. Men om man ser på mina val och mina roller ser man vad jag vill belysa och ändra. Jag går bara in för frågeställningar och karaktärer som jag brinner för. Något måste träffa mig i hjärtat.

Teater eller film, vad gillar du bäst?

– Jag har alltid haft problem med teaterkonventioner. Det viktigaste för mig är samspelet med mina motspelare. Jag gillar inte att ­pub­liken lägger sig i. Jag får inte en kick av att de skrattar eller reagerar.

Jag klarar inte heller upprepningen, att göra samma sak kväll efter kväll. Jag har gått över mer och mer till film.

Gillar du att festa?

Hon kastar huvudet bakåt och skrattar.

– Oooh ja! Jag kan vara vaken tills det blir ljust. Jag älskar att dricka vin och champagne och jag älskar att prata. Jag förstår inte att folk kan gå och lägga sig vid ett när det är fest.

Vilken typ av människor söker du dig till?

– Jag tycker om folk som är på väg någonstans, orädda och med mycket energi.

Har du blivit kär igen? Dejtar du?

– Nej, jag har aldrig gått på dejt i hela mitt liv. Jag har aldrig funkat så. Jag kan inte se mig själv som singel. Jag känner inte igen mig i ordet. Mitt liv är fullt. Det är ett otroligt pussel. Jag har flera människor nära och jag söker inga nya människor till mitt liv.

Det syns på Noomi att hon menar vad hon säger.

– Jag har aldrig haft ett one night stand. Jag har en sådan stolthet: Du ska vara jävligt glad om du får röra mig! Kroppen är helig. Jag söker inga snabba kickar. Jag var likadan i tonåren. Jag hade en kille och var aldrig otrogen. För mig har det varit viktigt vilka jag släpper inpå mig.

Är det svårt för dig att tappa kontrollen?

– Ja, jag är nog mer kontrollmänniska än jag har velat erkänna förut. Men jag strävar efter att tappa kontrollen, och egentligen tycker jag om det.

Noomi berättar att med det liv hon lever nu går det inte. Hon måste ha en plan för allt hon gör.

– Jag kan inte bara bli packad någonstans på en bar. Det kan bli farligt. En viss del av spontaniteten och friheten har försvunnit i och med att jag kan bli igenkänd. Och så tycker jag om att vara hemlig, att få vara i fred.

Vad läser du helst?

– Manus och biografier. Jag hinner inte mer.

Vad har du för dolda talanger?

– Jag är bra på att sy. Allt som man gör med händerna förutom att laga mat gillar jag.

Har du slutit fred med dig själv?

– Nej, verkligen inte. Hon kastar huvudet bakåt. Det kommer jag aldrig att göra!

☆    ★    ☆

OM NOOMI RAPACE:

Ålder: Fyller 32 år den 28 december.

Familj: Sonen Lev och exmannen Ola Rapace.

Aktuell: Babycall och Sherlock Holmes: Game of shadows och kommande Prometheus och Knock out om sångerskan Anita Lindblom och boxaren Bosse Högberg.