Lördagsintervjun: ELLE träffar Tuva Novotny

Det värsta man kan säga till henne är att hon är söt. Tuva Novotny är kompromisslös i synen på sig själv, livet och hur hon klär sig.

av MARIE-LOUISE MARC fotograf EMMA SVENSSON stylist JOSEPHINE AUNE

Hår- och makeupartist: Sara Denman/Link details Stylistassistent: Christina Ahlberg Kavaj, Blk dnm. Byxor, J Lindeberg. Smycken, privata. Pumps, Rodebjer.

TUVA NOVOTNY

Yrke: Skådespelare.

Ålder: 33 år.

Familj: Stor.

Bor: Köpenhamn.

Bakgrund: Uppväxt i Värmland i en intellektuell kreativ familj med pappa, journalist och regissör från Tjeckien, mamma konstnär, och fem syskon som jag alla står nära.

Aktuell: I Maria Langs deckare Mördaren ljuger inte ensam på bio och tv-serien Dag där hon både har en roll och är medregissör.

Personliga markörer: Har aldrig utsläppt hår, aldrig klänning.

Å h, vad kul vi ska ha! Tuva och jag. Vi ska prata relationer, spruckna och nya, romansryktena om Ola Rapace, hur det är att pendla mellan familjen i Köpenhamn och filminspelningen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam i Stockholm. Och Tuva kommer att luta sig fram och fråga: ”Vad mer vill du veta?”

Verkligheten tar en lite annan vändning.

Skådespelerskan Tuva Novotny har integritet som en bergvägg. Hon anländer till fotografen Emma Svenssons studio, granne med Konstfack vid Telefonplan, med en väska med egna kläder, egna smycken och eget smink. För alla eventualiteter. Hennes förhållande till att bli stylad i ett modemagasin är kluvet. Hon vill inte framställas som vare sig glamorös eller söt och kvinnlig.

– Jag vill vara mig själv. Jag är butter, jag är allvarlig. Ibland. Ibland är jag glad. Framför allt vill jag inte ge någon insmickrande och självförhärligande bild av mig själv, säger hon.

Om Tuva vore en designad kreation skulle hon vara ett kompromisslöst fodral med diverse spännande draperingar och mjukt fall. Man blir inte riktigt klok på vad som döljer sig därunder. Rösten är behaglig. Hon är lågmäld och utstrålar ett lugn. Måste vara yogan, den hon utövar så flitigt varje morgon. Hon berättar att hon började yoga efter ett magsår för några år sedan och nu kan hon inte vara utan den för den ger henne bra balans i livet – och mage som närmast liknar en tvättbräda, kan man konstatera när hon kommer uttassande i köket i jeans och behå i väntan på en Malene Birger-skjorta som ska ångas. Hon sträcker fram handen och tar ett äpple. En iögonfallande tribaltatuering pryder överarmen. En tämligen biffig sak.

Är den äkta?

– Ja, säger hon. Jag var 16 när jag gjorde den. Det var inget noga genomtänkt beslut precis utan mer en impulshandling. En av de där sakerna man gjorde för att man inte fick. Det ingick i min tonårsrevolt.

Ångrar du den, tatueringen alltså?

Hon tittar ner på sin arm och skrattar stilla.

– Den är hemsk, och dåligt gjord, men jag tror inte på ånger. Den står ju för något som var viktigt för mig då. Knöligheter i livet ska man aldrig ångra, tvärtom ska man vara tacksam för dem. De är till för att man ska ta lärdom av dem.

Tuva, som bor i Köpenhamn sedan tio år, har varit i Stockholm sedan i somras för att spela in sex filmer baserade på Maria Langs deckare, varav Mördaren ljuger inte ensam är aktuell på bio. Hon spelar litteraturstudenten Puck som under en sommarfest i Bergslagen hittar en av gästerna strypt under en gran. Hennes flirt Einar Bure (Linus Wahlgren) ringer sin gamle kompis Christer Wijk (Ola Rapace), kriminalkommissarie i Stockholm, för att be om hjälp att lösa fallet. Här frodas 50-talsmiljöerna, de vippiga kjolarna och Tuva har vågigt hår med kort infönad lugg och blus knuten i midjan.

– Det är 50-tal rakt igenom och det är jättetjusigt, säger hon och ler. Det har varit roligt att spela Puck som är en ovanligt modern kvinna för sin tid, helt ointresserad av äktenskap och ett hemmafruliv som var norm. Inga vippiga klänningar har hon heller, bara byxor.

Låter som skräddarsytt för Tuva som aldrig klär sig i kjol.

– Jag har en massa galastassar i garderoben, men jag trivs inte i klänning, det är inte jag. Jag känner mig som om jag gör mig till. Som om jag klär mig för att bli sedd på. Jag har inget behov av att bli sedd på. Jag tycker den bekräftelseformen är flyktig och ytlig.

Privat klär hon sig helst som på bilderna i det här reportaget.

– Kostym när jag går på fest och till vardags jeans och t-shirt – det är jag. Jag känner mig som finast i en känsla liksom … Det är snarare i en specifik situation i en relation jag känner mig fin, vacker och älskad, än i ett plagg. Jag kan absolut tycka att det är skitkul att dra på mig en stass, men om jag inte känner mig i balans, eller mår bra, eller haft ett bråk, känner jag mig bara som en clown som försöker lägga på mig en starkare självkänsla.

Det senaste året har det blivit mycket jeans. Sex filmer på åtta månader kräver sin tribut, Tuva är helt slut.

– Jag är inte van vid det här intensiva produktionsformatet, jag känner mig helt utmattad. Det har varit olika regissörer och team i alla sex filmerna, det har bara varit Linus, Ola och jag som har utgjort kärntruppen tillsammans med scenograf, mask och kostymavdelningen. Vi har blivit en sammansvetsad kärna.

I filmen är det Linus Wahlgren hon svärmar för och hånglar med i sommarnatten. I verkligheten har det varit löpsedelsnyheter om att Ola Rapace och Tuva har en romans.

Hur står det till med Ola och dig?

– Det är inget jag pratar om, säger hon och reser sig hastigt för att hämta sitt snus och stoppar diskret in en prilla under överläppen.

Det blir tyst en stund. Så tar hon till orda.

– Det här är baksidan av mitt yrke. Jag syns i en film eller i tv och plötsligt är jag allmän egendom. I höstas kunde jag inte gå utanför dörren utan att bli ansatt. Jag känner mig invaderad. Och fullständigt utsatt. Ibland för en mobb, när jag inte kan gå utanför min egen dörr för där står journalister. Det är fruktansvärt. Fruktansvärt!

Hon sväljer hårt. De illblå ögonen har fått ett avvaktande uttryck.

– Jag måste vara benhård, för att skydda mig själv, säger hon.

Samtidigt kan hon se fördelarna med att vara mer obekymrad och öppen. Att vara lite mer som en teflonpanna i stället för att allt, rykten, skriverier och skvaller, fastnar i botten på henne och inte går att skrubba bort.

– Jag beundrar människor som kan leva med att dela med sig av sitt innersta, säger hon. Folk bloggar, folk lägger ut bilder på sig själva, folk pratar ut i intervjuer. Jag tycker det är imponerande att kunna vända på steken och använda sig själv och sitt privatliv för att odla sitt varumärke och placera sig själv i någon sorts maktposition – det är intressant. Men jag har inte den hållningen. Jag vill inte bjussa på mig själv. Jag känner mig bara utsatt och försvagad av den maktobalansen att alla vet allt om mig och jag vet inget om dem.

Tuva, 33, har stått i rampljuset i 17 år, sedan hon var 16, då hon började sin karriär i såpan Skilda världar som Nora. Blåögd, söt, och lite putmunnad – det kunde ha blivit hennes nisch. Men Tuva bestämde sig raskt för något annat och har alltsedan dess gått från klarhet till klarhet.

– I början av min karriär sökte jag mig till dystopiska självdestruktiva unga tjejer som i Tic tac, Den osynlige och Sleepwalker. Det var något jag ville utforska hos mig själv kanske. Det var bara kajalsminkade, piercade, ledsna tjejer med ärr på armarna under några år. Men jag ville inte fastna i ett fack. Jag är nyfiken av mig och jag ville prova allt från komedi som Jalla jalla till Hollywoodfilm som Lyckan, kärleken och meningen med livet mot Julia Roberts. Det var en upplevelse i sig att spela mot denna ikon och jag vet att jag tänkte att det här ska jag bevara och berätta för mina barn en dag när de är stora nog att tycka det är spännande. Samtidigt var det väldigt strikta ramar och inte så utmanande konstnärligt och kreativt.

En av de största milstolparna och yrkesmässiga lyckopillren för Tuva har varit den nu aktuella norska tv-serien Dag där hon både spelar och är med och regisserar tredje säsongen som går i SVT. En underbar absurd serie om den excentriske parterapeuten Dag som dissar tvåsamhet och äktenskap totalt och som själv är ett fall för terapisoffan. Tuva spelar den lite sökande Eva som kommer och rubbar hans cirklar och bestämmer sig för att ta sig igenom hans ogenomträngliga skal, och tycker att ”ett litet knull borde han väl ändå må ganska bra av”. Det är dråpligt, det är mänskligt, det är fruktansvärt roligt.

– Dag, som spelas av Atle Antonsen som är Norges största skådespelare i dag, är en riktig antihjälte, säger Tuva. Fullkomligt oinsmickrande. Han har ingen av de egenskaper man förknippar med en stereotypt attraktiv man. Det roliga är att kvinnorna är som galna i honom och Benedikt (Anders Baasmo Christiansen), hans sexmissbrukande vän och en riktig loser i serien. Man skulle kunna tro att de lockar fram någon sorts moderskänslor men så är det inte alls. De har fått sexsymbolstatus på riktigt. Trots rödvins­näsa, övervikt och ett allt annat än insmickrande sätt.

Du då, Tuva, skulle du kunna bli kär i Dag, denna rabiata, inbundna knäppgök?

– Ja, det skulle jag, säger Tuva och ler med hela ansiktet. Jag älskar hans kompromisslöshet. Han förhärligar inte sig själv någon gång. Det är så befriande.

Serien har rönt stor framgång i Norge och Tuva vann Gullruten (en norsk motsvarighet till Guldbaggen fast för tv-serier) för sin roll som Eva – där hon dessutom pratar flytande norska.

– Jag har ganska lätt för språk överhuvudtaget, säger hon.

Många situationer i Dag är hämtade ur verkliga livet och Tuva tror att det bidrar till den höga igenkänningsfaktorn även om man värjer sig mot en del sociala tabun.

– Att dissa tvåsamhet på bästa sändningstid tycker jag är uppfriskande och det är inte så konstigt att serien blivit så populär, säger hon. Sätter man sig ner med vem som helst och pratar relationer, skilsmässor, terapisituationer och trauman i livet dyker det upp liknande situationer även om det här blir i mer koncentrerad form.

Själv har hon testat alla möjliga former av terapi och har en tämligen pragmatisk inställning till att lägga sig själv under lupp hos livsexperter.

– Ja, jag har gått i parterapi, kognitiv terapi och psykoterapi. Olika perioder i livet kräver olika terapiformer. Precis som med dieter eller träningsformer, jag tror inte att crossfit är lösningen för alla alltid. Egentligen löser ju inte terapin några problem åt en. Det är ett stort jobb som man måste göra själv. Jag upplever att många sätter så stor tilltro till terapin att det blir viktigare att gå till terapeuten än att jobba med sig själv. Jag kan känna ”men gud, hur mycket pengar har du lagt ut på det där, borde du inte ta ett snack med dig själv i stället?”.

Tror du på tvåsamhet?

Hon funderar lite.

– Jag har en socialt nedärvd idé om tvåsamheten som ideal, men det är intressant att läsa studier som visar att vi inte är monogama rent biologiskt.

Vad betyder det egentligen, att du vill ligga runt kanske?

– Verkligen inte. Det finns ju människor som väljer att leva polygamt eller har fria relationer med partnerbyten inom relationen. Det tycker vi per automatik är fel. Det tycker inte jag. Men – det skulle inte funka för mig, klargör hon. Om man däremot om­­famnar tanken att vi inte är biologiskt monogama behöver inte varje svartsjuke­situa­tion bli så jobbig; jag kan förstå att han tittar på någon annan för det ligger i oss biologiskt.

Men hallå, vad hjälper biologisk forskning om man känner att man är rädd att man håller på att förlora sin käraste? Har du aldrig varit svartsjuk?

– Jag har absolut varit svartsjuk, men all form av svartsjuka och ägandebehov grundar sig i en osäkerhet. Det kan vara en känsla av maktlöshet, utanförskap eller otrygghet och då är det intressantare och mer konstruktivt att ta reda på vad svartsjukan egentligen står för – är du med?

Tuva säger att hon har jobbat med sig själv sedan hon var 16 och flyttade hemifrån. Hon har kommit fram till att tvåsam är hon definitivt. Men det finns många stenar att vända på även inom tvåsamheten.

– Vill man vara den ende för sin partner eller vill man känna en känsla av exklusivitet?

Hon får ett klurigt drag runt munnen.

– Jag vill absolut att det ska finnas andra inspirationskällor både för min partner och för mig, annars blir det ett tungt ok att bära. En enda människa kan nog inte tillfredsställa alla behov hos någon.

När jag undrar om hon inte får en god portion bekräftelsebehov tillfredsställd genom sitt jobb smalnar hennes ögon och hon ser nästan arg ut.

– Många skådespelare tycker de får bekräftelse från sin publik. För mig är det inte så, säger hon med emfas. Jag har dissekerat det där begreppet i så många år och jobbat utifrån en existentiell livssyn som går ut på att inte söka bekräftelse utifrån utan att i stället hitta en inre kärna av ett självklart grundvärde som människa. Att inte kicka i gång på att någon tittar på en på krogen eller att någon säger att man är duktig. Framför allt inte ”Vad söt du är!” För mig är det oerhört destruktivt. Det kan vara direkt nedvärderande till och med.

Kort sagt, en fin människa vill Tuva vara. Det spelar ingen roll om hon är utstuderad black metal-brud i Mammas pojkar, 50-talsfräsch i Mördaren ljuger inte ensam eller klassiskt kostymsnygg i ELLE – det är kärnan som räknas.