Lördagsintervjun: ELLE möter Alicia Vikander

23 mars, 2013

Hon fikar med Jude Law och blir försvarad av Julianne Moore. Alicia Vikander charmar Hollywood i Anna Karenina och privat. Och för första gången har hon råd att shoppa designerkläder.

av ANNA BJÖRKMAN foto HANS NEUMANN, FOCUS FEATURES

OM ALICIA VIKANDER

Ålder: 24.

Aktuell: Som Kitty i storfilmen Anna Karenina.

Familj: Mamma, pappa, två äldre och tre yngre syskon på pappas sida (Vi bodde hos våra mammor och varannan helg var alla samtidigt hos pappa.).

Bor: Ingenstans egentligen, kryssar mellan filminspelningar.

Så ser jag ut: 1,68 lång. Stora, bruna ögon, rund näsa och snygg rumpa! Det har jag baletten att tacka för, tror jag.

Skor: Till vardags nästan alltid platta och när jag går ut kör jag skithöga.

Musik: När jag jobbar lyssnar jag mycket på klassisk musik, men jag älskar också dansmusik och tung electro.

Paradrätt: Jag är väldigt bra på aubergine­gratänger, jag har gjort en massa egna recept, och brukar servera det med kallskuret. Jag gör en väldigt bra chili och även risotto, så man kan bjuda många människor!

Vackraste klänningen någonsin: Jag bar en Valentino­klänning på Melancholia-premiären 2011 och när jag tog den sa de ”gud, det är aldrig någon under 30 som väljer en sådan här klänning”, men den var lätt snyggast!

Alicia tillsammans med Björn Gustafsson i Kronjuvelerna.

Karriär:  Spelade Jossan i tv-serien Andra avenyn (2007–2008). Slog igenom 2010  i sin biodebut Till det som är vackert och belönades med en Guldbagge. Hade (2011) huvudrollen i Kronjuvelerna (mot Bill Skarsgård, som har en liten  roll i Anna Karenina) och i danska A royal affair (2012). Har blivit både årets Shooting star på filmfestivalen i Berlin och Rising star på Stockholms filmfestival.

Ute i 2010-talet är det oskönt spöregn. Här inne, på bioduken i 1870-talets Ryssland, ångar det av passion bland de frasande krinolin­klänningarna i ännu en magnifik filmatise­ring av klassikernas klassiker, Leo Tolstojs Anna Karenina. Keira Knightley regisseras för tredje gången av Joe Wright (tidigare Jane Austens Stolthet och fördom, 2005, och Försoning, 2007) och här radas Hollywoodhöjdare upp: Emily Watson, sexsymbolen Jude Law, förvandlad till tunnhårig gubbe, och som en stjärnögd, strålande talang­pralin, svenska Alicia Vikander i ytterligare ett storkliv i sin pågående internationella karriär. Knightley är naturligtvis Anna Karenina, men Vikander, till hyllande recensioner, spelar historiens andra kvinnliga huvudroll, unga Kitty som svärmar för den karl Karenina älskar till vanvett … Ja, en omskakande kärleksberättelse vet ni som läst boken. Fast första gången Alicia satte tänderna i den (hon var 15) tyckte hon att kvinnorna var barnsliga.

– Men det var nog mest Kitty, säger Alicia med sin hesa röst (”Den har alltid varit väldigt mörk”).

– Och sedan förstod jag inte Annas levnadsöde, hennes val, varför hon försatte sig i de situationer hon gjorde.

Det var innan du blivit stormande kär själv?

– Precis! Så enkelt var det. Jag läste om boken, jag bara, gud, jag har inte läst samma bok. Du vet! Jag insåg att jag har varit den naiva Kitty själv. Nu har jag full förståelse för det drama Anna Karenina drabbades av.

Om Alicias eget kärleksdrama innefattar skådiskollegan med ungefär samma succékurva som hon själv, Alexander Skarsgård, 36, har man inget för att fråga om. Alicia konstaterar att det har generade journalister gjort till leda.

– Vi ska gifta oss, tydligen, säger hon syrligt.

– Man vet inte ens var man börjar … ja, jag vet inte vad!

Men ni är inte ihop?

– Nä, vi är inte ihop.

Ni är kompisar?

– Ja, vi känner varandra.

Vad gillar du för killar?

– Det pratar jag inte om. Inte alls. Det är så himla skönt.

Det är inte så länge sedan Alicia Vikander slog igenom, 2010 i Lisa Langseths Till det som är vackert, där hon var så sensationell i sin debut att hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Då var hon 22. Bara ett par år senare sitter hon här i en lyxsvit och ska marknadsföra Anna

Karenina för pressen, har just spelat in amerikanska fantasyn The seventh son mot Julianne Moore och Jeff Bridges samt än en gång samarbetat med Langseth i Hotell. Veckan efter vi ses ska Alicia åka till Paris, men inte för att filma.

– Dior flyger in mig för visningen, säger hon ledigt (så blev hon Årets bäst klädda kvinna på ELLE-galan 2012).

Hon reser sig graciöst, klassiskt skolad balett­dansös som hon är, och går och hämtar mer frukt och bär upplagda som ett klassiskt målat stilleben i sviten på Grand hôtel, häller upp en till kopp te och slår sig elegant korsbent ner i den antika soffan, även den kunde varit inventarium från både Anna Karenina och filmen A royal affair (med Mads Mikkelsen) där Alicia hade så hårt snörad korsett att hon svimmade (”… men Mikkel Følsgaard som spelar kungen stod bredvid och var en riktig man och kastade sig fram och fångade mig”). I dag har hon emellertid valt en strikt svartvit ensemble med topp från Acne, Whyredjeans och höga stövletter.

Är du helt omhuldad av modehus nu för tiden, det är Dior, Valentinoblåsor och kräftfest med Acne för hela slanten …?

– Näe, det skulle jag inte säga, men det är roligt med Acne och Valentino, och Alexander McQueen och Balenciaga, som är märken jag tycker om och som jag själv kontaktat, märken som man ögnat på tidnings­bilder och så. Det är häftigt att få komma till deras modehus och träffa alla sömmerskor, de gör underverk med saker så det känns som att sätta på sig en andra hud, det är en prinsessdröm. Men min egen garderob är 98 procent svenska märken. Förut har jag aldrig haft pengar! Jag hade en svart Balenciagaväst som jag köpte på second hand någon gång (skratt). Jag är så pass ung.

Just det där med åldern anar man att Alicia tycker är ungefär lika tjatigt att prata om som, säg, Alexander Skarsgård. För åh, vilket ältande det har varit om huruvida karriären och den känslomässiga mognaden följer samma spår.

– Jag har nog haft väldig tur, säger Alicia tålmodigt. Jag har nära vänner, jag har en familj som jag står väldigt nära. Alla andra säger ”Hur känns det? Det går så fort?” Men någonstans på vägen, är min vardag…

Men jag tänkte inte främst karriärmässigt.

– Jo, men det handlar om emotionellt! Det är väl det du pratar om? Hur det känns utifrån karriären, om jag emotionellt följer med eller om jag känner att jag valt bort någonting eller om jag känner att jag inte har fått landa? Och det är så här: ja, jag hade två år efter gymnasiet när jag inte hade en aning om vad jag skulle göra, sökte Scenskolan en massa (fem) gånger, kom inte in, såg upp till andra som verkade veta precis vad de ville med sina liv. Jag kände, gud, det kommer aldrig att bli någonting av mig. Jag har haft alla våndor som man kan ha.

Alicia tar emot sin första guldbagge.

Alicia Vikander växte upp i Göteborg med sin mamma, skådespelerskan Maria Fahl Vikander, 61, som tidigt skilde sig från pappa Svante, 64, psykiatrikern, och när barnvakt saknades sov Alicia bakom scenen.

Som sjuåring var hon med i Kristina från Duvemåla-musikalen, och Alicia delar det där lillgamla, genom­smarta med samtida artister som haft en liknande barndom, exempelvis Robyn. Och med utkikspunkt från vaggan fick Alicia inblick i att detta är ett seriöst, stenhårt kall, även om mamma Maria varit allt annat än en stage mom (de har för övrigt spelat mot varandra i Darkness of truth från 2007).

– Hon har varit peppande och vårdande, säger dottern. Jag har sett hur tuff branschen är och har alltid varit beredd på att bli besviken. Även om jag vet att jag har en fin start på en karriär, har jag legat och gråtit många gånger över saker som jag varit rädd för eller som inte gått min väg. Det här är så förgängligt, det kan bara ta … slut. Det är en viss stress och press som ligger över en.

Ständigt fokuserad och ambitiös flyttade Alicia hem­ifrån redan som 15-åring till Stockholm för att utöva sin dåtida lidelse, klassisk dans på Kungliga svenska balettskolan. ”Jag har alltid varit ganska redig av mig”, säger hon, men, har det aldrig funnits en period i livet när hon festat och varit helt lost och crazy?

– Jag hade det, sjukt nog, sista året på balettskolan. I tvåan, trean där på gymnasiet. Jag ville slå ifrån mig strukturen som baletten medför, som kan vara ganska tuff, för den är så inrutad. När jag precis fyllde 18 var jag ute och dansade tre dagar i veckan, det var rejv och svartklubbar på olika ställen. Jag drack ingen alkohol, men jag var ute till fem, ville ut, jag ville träffa nytt folk, och sedan åkte jag till skolan och typ sov tre timmar i omklädningsrummet, vi hade sängar där, och klockan nio stod jag vid stången i balettrikåer (skratt).

I dag hänger du på inspelningar med högsta Hollywood­gräddan, det måste ändå vara lite utomkroppsligt?

– Först när man kommer dit tänker man: ”Men, gud, det är ju han, jag har sett honom på tv eller bioduken massa gånger! Han är på riktigt! ”Men sedan sitter man bara och dricker kaffe med Jude (Law) och en grupp människor och pratar om vad de gjort i helgen. Alla skådisar har liknande loger, alltså, det är ingen jättestor skillnad. Första gången jag mötte Jeff Bridges sa han bara ”Hey, man”, och så gav han mig en kram.

xx

Hon har inga divalater att rapportera, bara turen att jobba med sjukt sköna människor. På inspelningen av Seventh son i Kanada var mamma och hälsade på ”… och när jag kommer ut sitter hon utanför Juliannes (Moore) trailer och dricker kaffe och de snackar om hur det är att vara morsor”. Kanske närmaste insikten Alicia hamnat om vad det verkligen är som händer i hennes liv. Att det händer!

– Folk frågar om man fattar vad man är med om och det gör jag ju, men utan att dra ner det så blir det ett slags vardag, men det att se min mamma sitta och prata med Julianne Moore – då var jag helt rörd.

”Hon är häftig”, fastlår Alicia vidare om den vackra och klarbegåvade rödhättan från filmer som En enda man, Hannibal, Magnolia, Timmarna och Far from heaven.

– Också när det gäller det här med att äldre kvinnor ska känna konkurrens när det kommer in någon yngre så är det inte bara inom skådespeleri, det tror jag gäller inom alla yrken, men där är Julianne bara världens största hjärta. En dag kastade en i teamet ur sig en hård kommentar åt mig. Då reser sig Julianne inför 200 personer och säger: ”Så säger vi inte till varandra. Jag har varit i branschen länge, om det är någon gång jag får vara diva, så är det när fan ingen ska få säga skit till någon ung som kommer!” Då var det … stort.