Helle Schunnesson: "Vill vi verkligen tillbaka till livet före pandemin?"

helle schunnesson

Efter ett år på paus är det dags att gå tillbaka till det vanliga livet, med jobb, livspussel och vardagens stress. Men vill vi det? ELLEs Helle Schunnesson är inte så säker.
18 oktober, 2021

Det finns en humorgrenre på Tiktok – appen med nästan 700 miljoner användare varje månad där man publicerar och tittar på korta filmklipp – som går ut på att skämta om livet som en corporate millennial. Den genren talar väldigt mycket till mig, då jag råkar vara en av alla de 90-talister som ägnat merparten av de senaste två åren i mitt hem, klistrad vid min laptop, ifrågasättande alla mina livsval. Videoklippen driver med alltifrån hur man professionellt ber någon dra åt helvete (”as per my last email”) till hur ekonomiska kriser och allt fler otrygga anställningar gjort en hel generation arbetstagare till ängsliga nervvrak med prestationsångest och bluffsyndrom. I en sketch titulerad ”Om millennials var ärliga om sjukdagar” skriver @thecorperatemama ett mail till sin chef:

”Kära chef, jag har nästan helt tappat rösten och borde ta en sjukdag idag. Men eftersom jag ändå jobbar hemifrån och är inkapabel att satta gränser kommer jag var fullt tillgänglig (...) Långsamt döende / Sarah.”

Jag skrattar gott åt hur harig @thecorperatemama är. Själv sjukskrev jag mig i hela två dagar nar jag bröt foten i våras, för jag satt ju ändå bara hemma.

Att pandemin skulle öka den psykiska ohälsan förstod vi tidigt, men hur många identitetskriser den skulle leda till tror jag färre var beredda på. Att lägga större delen av sin tid och sitt liv på jobbet var liksom inget konstigt innan, så länge jobbet var en fysisk plats vi gick till, där man fick social stimulans, kände sig viktig och meningsfull och fick ett sammanhang. Då var det också en plats man kunde lämna, och hemmet och den privata sfären något annat, skild från möten, mail och måsten. Men när jobbet flyttade hem, de ständiga notiserna invaderade lägenheten och all social kontakt skedde genom en skärm var vi många som började fundera över arbetets roll i våra liv.

Jag som alltid jobbat, ofta lite för mycket, med höga ambitioner och stora framtidsdrömmar jagades plötsligt av känslor av meningslöshet. På Tiktok satte @mother__ ren ord på mina känslor, i en video där hon hysteriskt leende hamrar på datorns tangentbord, stirrar in i kameran och sammanbitet säger:

”Jag tror min favoritsak med hela den här pandemin är att fortsätta skriva. Och skicka mail. Och boka möten! Även om miljoner människor dör och haven brinner! Så sitter jag här och bara ‘Här är projektionerna för 2027’! Kommer vi finnas kvar som art då? Vem vet! Men du vet, mötena måste fortsätta!”

Hon sätter fingret på en gnagande känsla som plågat mig de senaste par åren. Hur kan vi medan världen, bildligt och bokstavligt, brinner fortsätta som om ingenting har hänt? Är det jag som är neurotisk eller alla andra som är i förnekelse?

I de väldigt roliga och väldigt relaterbara tiktoksen om att mellan back-to-back zoom-möten avgrundsskrika in i en kudde finns ett stråk av blodigt allvar. Världen över börjar unga millennials ifrågasätta livsstilen vi så länge gladeligen köpt. Innan pandemin var det lättare att se logiken; man arbetar hårt, når sina mål, klättrar på karriärstegen. Det finns en tillfredsställelse i det. Med en stadigt stigande lön kan man unna sig resor, restaurangbesök, överprisade drinkar på barer med för hög musik och skor man egentligen inte kan gå i. Men när allt det där över en natt försvann, var fanns då meningen med allt det hårda arbetet? Det är inte bara pandemin som väckt jobbiga frågor om vad man egentligen vill ha ut av livet. IPCC:s dystra rapport om klimatförändringar och de senaste årens upptrappade extremväder, med skogsbränder, värmeböljor och översvämningar, har bidragit till känslan av att sättet vi lever våra liv på inte håller. Hur mycket tid har vi kvar med världen som den ser ut idag? Är att arbeta så mycket som möjligt för att tjäna så mycket pengar som möjligt för att kunna konsumera så mycket som möjligt verkligen det mest värdefulla sättet att spendera den tiden?

Naomi Osaka sände chockvågor genom idrottsvärlden när hon i somras drog sig ur tennisturneringen Franska öppna. 23-åringen rankas som världens bästa tennisspelare, och var i sitt livs form när hon valde att lämna, och ställa in sin medverkan i Wimbledon. Anledningen? Hennes psykiska hälsa. Inte långt därefter bröt gymnastikstjärnan Simone Biles lagfinalen i OS i Tokyo, enligt henne själv inspirerad av Naomi Osakas mod. Biles, som vunnit 32 (!) stycken OS- och VM-medaljer är sin generations mest framgångsrika gymnast, men hon valde att stå över ytterligare tre tävlingar i OS, och angav sitt mentala välmående som skäl. När jag läste nyheten kunde jag inte greppa vad det var som pågick. Det var som att någon hade tänt ljuset för alla duktiga flickor världen över. Kan man bara hoppa av sådär? Säga nej..? Sätta sig själv och sitt välmående först?

Förutom några högljudda troll (skräll) överöstes Biles av stöd från sina fans, och hon sa:

”All kärlek och allt stöd har fått mig att inse att jag är mer än mina resultat och min gymnastik, vilket jag aldrig riktigt trott tidigare.”

Du är aldrig mer än din senaste prestation. Hur mycket jag kände igen mig i den idéen svider. ”Vi måste prata om psykisk ohälsa” har upprepats slentrianmässigt i åratal nu, men vad är det egentligen vi pratar om? Den oerhört utbredda utmattning, utbrändhet och stressrelaterad ångest som drabbar framförallt kvinnor tycks alltid vara ett personligt misslyckande, inte ett tecken på att någonting i vårt system är sönder.

När till och med två av världens mest framgångsrika, största bad asses drabbades fick det mig att haja till. När Osaka och Biles uttalade det där lilla nej:et var det inget mindre än en revolutionär handling. Om de kunde trotsa alla krav och förväntningar, är vi fler som skulle kunna våga oss på att prova det?

Det första året av den här pandemin kunde jag bara tänka på att ta mig ut på andra sidan, jag vill bara att krisen skulle vara över och allt skulle bli som vanligt. Nu har jag börjat undra om jag verkligen vill att det ska bli som vanligt igen. Jag känner fler kvinnor runt 30 som varit sjukskrivna på grund av arbetsrelaterad stress än som inte har varit det, och oavsett hur många det är på en och samma arbetsplats som drabbas ses det alltid som individens ansvar att hålla sig frisk och ta sig tillbaka. Målbilden är alltid att jobba sig tillbaka till samma arbetstakt och produktionsnivå som innan sjukskrivningen. Men det måste finnas ett bättre alternativ?

På Tiktok fylls mitt flöde av ombyggda skåpbilar som agerar både transport och hem för de som hoppat av hamsterhjulet, egenföretagare som säljer allt ifrån örhängen till slajm på webshoppar i stället för att gå klart college och tjejer som säljer bilder på sina fötter för att få pengar till hyran. Inget av de här alternativen känns självklara för mig personligen, men en sak är tydlig och det är att vi är många som funderar på alternativa livsstilar. Världen börjar återgå till det normala, men frågan är om vi kommer vilja göra det.

0:58

Efter reklamen: Så har Covid-19 påverkat kvinnor positivt

(0:58)

Missa inte

Helle Schunnesson om singles day: "Är jag ensam om att känna mig ensam?"

Under pandemin har vi rekommenderats att hålla oss i vår bubbla, men vad händer med dem som inte har en bubbla?

Louise Åström: ”Coronapandemin har tagit min prestationsångest till nya nivåer”

Hemmajobb och avsaknaden av mänskliga kontakter spär på ångesten.

Mikaela Råberg: "Om jag aldrig gifter mig eller skaffar barn – när ska jag firas?"

Känslan av att firande är reserverat för de som valt en traditionell livsstil.