Långläsning: ELLE hemma hos Jean Paul Gaultier

Den blå randen är den röda tråden i Gaultiers liv. På resan mot toppen har han kämpat i motvind, förlorat sitt livs kärlek – men överlevt på tro, hopp och kärlek. ELLEs Lovisa Lundström fick en intervju i hans kök. Läs hela intervjun ur ELLE nr 7/2013 här.

☆ ☆ ☆

OM JEAN PAUL GAULTIER

Född: 1952 i Parisförorten Arcueil.

Familj: Mamma var kassörska, pappa revisor. I förordet till boken The fashion world of Jean Paul Gaultier tackar designern både föräldrarna och sin mormor för att ha uppmuntrat honom villkorslöst. Han har också pratat om hur tacksam han är över sina öppensinnade och fördomsfria föräldrar.

Utbildning: Självlärd.

Karriär: Driver sedan 1976 sitt eget modehus med både prêt à porter, haute couture, accessoarer och en barnkollektion. Har lanserat åtta dofter. Jobbade som chefsdesigner för Hermès 2004–2010. Har designat kostym till filmer som Peter Greenaways Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare, Pedro Almodóvars Kika och Luc Bessons Det femte elementet. Har designat scenkläderna bland annat till Madonnas Blond ambition world tour och Kylie Minogues X tour.

☆ ☆ ☆

Jag står utanför Jean Paul Gaultiers sju våningar höga modehus på 325 rue Saint-Martin i Paris. Bredvid knappen till porttelefonen sitter en skylt med designerns välkända logotyp. Jean Paul med klassisk skrivmaskinstypografi. Gaultier stämplat på snedden över, med samma typsnitt man märker ömtålig frakt med FRAGILE. Det ska visa sig att personen jag ska träffa är en känslig själ. Men han har kamouflerat den med moderiktiga blåvita ränder.

Jag trycker in knappen. Hinner titta upp mot den sandstensfärgade fasaden från 1912, innan en röst säger: Bonjour, det är öppet.

I receptionen står stora och pyttesmå 1700-talsfåtöljer utspridda. Till höger slingrar sig den mest storslagna marmortrappa. En ensam provdocka i couturekreation av fjädrar poserar på första avsatsen.

Mina steg ekar i trappan. När jag har varit här förut, på Gaultiers visningar som han håller i det balsalsliknande showroomet en trappa upp, har jag trängts med 500 gäster. Då är det 40 grader varmt, inget syre, öronbedövande musik, 100 modeller. Alltid samma slutscen – en till synes lycklig designer som rusar catwalken fram, ivrigt vinkade och kastande slängkyssar till Madonnorna och chefredaktörerna på första raden.

Nu ska jag möta modeikonen öga mot öga. Han som skapat odödligt mode av korsettklänningen, trenchcoaten, den randiga tröjan.

Vägen mot köket där vi ska äta lunch går via couturesalongen där allt från ljuskronor och tavlor till krusidulliga möbler är draperat i vit stretchjersey. Effekten är tredimensionell trompe-l’œil, typiskt Gaultier. Och plötsligt står han framför mig. Den riktige Jean Paul. Klädd i jeans, vit t-shirt och svart v-ringad kashmirtröja. Den karaktäristiska blondblekta stubben skiftande i grått.

Han kindpussas, presenterar sin kock och slår sig ner. Natten innan har jag sett den omtalade tv-intervjun han gjort med Lady Gaga. Jag börjar med hans egen inledande fråga till henne.

Finns det någon fråga du inte vill att jag ställer?

Gaultier skrattar och funderar en stund.

– Nej. Du får fråga vad du vill. Vad du vill!

Sedan lyfter han sitt glas och utbrister:

– Skål, så säger ni väl på svenska?

Han häller en driva kapslar i näven och sköljer ner med vatten.

– De här tar jag för att jag går på en liten diet. Det är mineraler, vitaminer … För att kompensera allt jag inte får äta … men som jag äter ibland ändå … som socker.

Han tittar finurligt på mig och bjuder sedan på ett av sina återkommande gapskratt medan förrätten serveras – pilgrimsmusslor.

Vi pratar om hans världsturnerande – nu Sverigeaktuella – första utställning någonsin. Kritikerhyllade The fashion world of Jean Paul Gaultier: from the sidewalk to the catwalk. Jag föreställer mig alla minnen som måste välla upp hos designern när han själv går genom utställningen. Ett helt liv passerar revy genom 120 kreationer skapade under 40 års karriär. Och visst har denna modematros haft mycket tro, hopp och kärlek i sitt liv. Men också ensamhet, rädsla och hjärtslitande sorg.

– Definitivt. Mycket känslor! Arbetet med utställningen har varit ansträngande, men också fyllt av glädje. Över kollektionerna jag skapat, människorna som var med. Under alla år har jag alltid älskat mitt jobb. Passionerat. Men visst har jag känt stress. Jag har arbetat otroligt mycket.

Gaultier ser allvarlig ut.

– Många tror att modeskapare bara poserar på bild och minglar på cocktailpartyn. Så är det inte alls. Mode åldras över en natt. Hårt arbete är det enda som räknas.

Han har aldrig ångrat alla sekunderna, minuterna, månaderna, åren han ägnat åt tusen och åter tusen skisser, provningar, ändringar, stygn. Tvärtom tror han att han föddes för att göra det.

– Mode är mitt liv. Allt är mode för mig. Jag behöver bara titta ut genom fönstret och se en grå himmel så tänker jag: den där grå tonen är inte dum. Jag ser allt som färger och former. Jag ser dig, hör vad du säger men tänker på hur du ser ut, ditt hår, din fina tröja …

Kocken dukar av och serverar vit fisk med ett moln av färsk dill.

Kan du pausa hjärnan när du sover?

– Nej. Jag jobbar konstant. Jag kan inte se en film eller läsa en bok, då känns det som om jag slösar bort tiden, att jag borde jobba i stället. Jag har alltid varit tvungen att tänka på jobbet, annars skulle jag känna mig förfärligt ensam och rädd, det är det jag försöker glömma.

Gaultier var ensam redan som barn. Han tillbringade mycket tid hos sin mormor som lät honom göra vad han ville och se allt han ville på tv. I hennes skönhetssalong kunde han sitta och lyssna på råden hon gav sina kunder, om hur de skulle klä och klippa sig. Ingen trodde att den lilla pojken förstod vuxenpratet.

– Om det var något jag förstod så var det hur viktigt det är hur man klär sig. Att det kan förändra ditt liv.

Fyra år gammal fick han nallen Nana. Det nu slitna gosedjuret, som reser jorden runt med utställningen, blev hans första modell.

– Jag klädde ut henne, ritade hela kollektioner.

Bland annat fick Nana en strutbehå av tidningspapper. Den kom att bli förlagan till ett av världens mest ikoniska plagg. Jean Paul Gaultier skapade sig en egen modevärld i miniatyr.

– Jag flydde från verkligheten. Jag var en romantiker redan då. Jag brukade sitta och titta på himlen. Då såg jag molnen förvandlas till ansikten. Molnen blev mina kompisar.

Gaultier har med sin design reflekterat och provocerat sin samtid. Han har hämtat inspiration från gatan, utmanat normer, lekt med könsroller och gjort mode av sexualitet, religion och politik. Bara en idé har han ansett för känslig för att genomföra – burka för män. Men han räcker ut tungan åt konventionen med både sin makeup och sina kjolar för män. Han har kallats modevärldens enfant terrible. I verkligheten blev han mobbad i skolan. Och var frökens väluppfostrade favorit. Men en händelse från skoltiden har definierat hans karriär. Dagen när hans lärarinna upptäckte att han tecknade i smyg. Hon nålade fast teckningen på hans rygg, de gick en förnedrande vandring genom klassrummen.

– Det blev min frälsning! Först skämdes jag. Men så kände jag plötsligt att jag fick respekt. Killarna brukade snacka skit om mig: ”Gaultier är dålig på fotboll, kan inte slåss.” Nu log de – de gillade min teckning! Sedan ville de att jag skulle rita åt dem. Då insåg jag: När jag ritade tyckte folk om mig. Då blev jag accepterad.

Mamma och pappa Gaultier oroades. De tvivlade på sonens talang, tyckte att det vore säkrast att bli spansklärare, han var duktig på spanska. Själv visste Gaultier bara en sak. Han älskade att teckna, måste göra det. En dag såg en granne hans skisser. Han visade dem för en illustratör som uppmuntrade Gaultier. Hoppfullt skickade han skisser till Courrèges, Cardin, YSL.

– På min 18-årsdag ringde Pierre Cardin och erbjöd mig jobb. Mamma svarade, hon kom rusande och ropade: Cardin vill träffa dig! Eftersom jag var superblyg åkte hon med mig på mötet.

Om du skulle guida Gaultier, 10 år, genom utställningen, vad skulle du säga?

– En enda sak: Allt är möjligt! Om man arbetar tillräckligt hårt.

Jean Paul som 80-åring då?

– Att jag är tacksam över att ha fått vara i modevärlden så länge, så passionerad. Passion är det bästa som kan hända en. Då ser man inte riskerna. Mina föräldrar hade inga pengar, jag började karriären från noll. Mormor uppmuntrade mig, hon läste i sina tarotkort och sa att jag skulle lyckas. Det gav mig styrkan att vara positiv.

Är du en glad person?

– Jag tror det. Men jag har haft mina problem. Förlorat männi­skor jag älskar. Man måste gå igenom det, det är en del av livet.

Jean Paul Gaultier tystnar. Det känns ovant eftersom det hittills strömmat 400 ord i minuten ur hans mun.

– Francis dog. Min pojkvän och affärspartner. Vi träffades 1975, han dog i aids 1990. Han var den organiserade, som pushade mig och såg möjligheterna. Han drömde om ett imperium. Jag hade inga planer på att bli rik och berömd. På 70-talet var inte designer stjärnor som nu. Jag hade kunnat söka jobb på vilket modehus som helst. Vi startade vårt eget.

I 15 år jobbade Jean Paul Gaultier och Francis Menuge sida vid sida. Under tiden blev företaget internationellt framgångsrikt. Blyge Gaultier lärde sig att all pr är bra och spelade senare in albumet Aow tou dou zat och ledde supertramsiga tv-showen Eurotrash.

– Men jag är fortfarande blyg. Det är därför jag pratar så mycket. Jag är livrädd för tystnaden.

– När Francis dog tänkte jag sluta. Jag var chockad, trodde inte att jag skulle kunna fortsätta utan honom. Sedan insåg jag att modehuset var vår baby, som måste få växa upp. Jag startade samarbetet med Madonna och filmvärlden, började jobba med Hermès. Då började ett nytt äventyr, mitt eget.

Minns du första gången du mötte Francis?

– Ja! Jag var ute med min bästa kompis Donald. Vi stötte ihop med den här vackra killen, han såg väldigt bra ut. Jag tyckte att han var sympatisk, rolig, smart … Nästa dag ringde Donald. Jag sa: Det är synd att din kompis inte är gay. Lustigt att du säger det, sa han, för Francis ringde precis och sa att han ville träffa dig igen.

Så det var kärlek vid första ögonkastet?

– Ja det var det.

Hur gick du vidare utan honom?

– Det var svårt. Väldigt svårt. Jag fick problem med organisationen, personalen, pengarna tog slut. Francis hade tagit hand om allt utom kläderna. Licenser, kontrakt – sådant som jag blir galen av. Jag blev sjuk av det. Jag har svårt att organisera mig själv. Att organisera andra är hopplöst. Men jag blev tvungen att lära mig.

Vem är din bästa vän? Som du kan ringa när som helst.

– Vem är min bästa vän? Jag har väldigt, väldigt få vänner. Några är döda. Det är sorgligt. Jag kan inte ringa dem.

Gaultier berättar att den enda han verkligen kan prata med är Martin Margiela. Han började som Gaultiers assistent.

– Han är som en familjemedlem. Jag är imponerad av hans karriär. Och att han faktiskt lämnade modevärlden. Till skillnad från vissa andra som klamrar sig fast till varje pris.

Pratar ni två bara om mode?

– Vi pratar mycket om hans konst. Men mer om mode. Eftersom jag tror att det var ett svårt beslut för honom att lämna modevärlden pratar jag mest om mina problem, så att han inte ska ångra sig.

Är du någonsin rädd att förlora kreativiteten?

– Definitivt. Jag vet att jag kan göra urbra grejer. Men också urdåliga. Det är en del av att vara kreativ. När man är okänd kan man göra vad man vill, ingen har några förväntningar. När man är känd förväntar sig alla att man ska vara lika bra som tidigare och samtidigt förnya sig. Om en ny designer gör en korsettklänning är det helt okej. Om jag gör en får jag skit för att jag gör det igen.

Kommer du någonsin lämna modevärlden?

– Ja … ja! Självklart. När Martin slutade sa jag bravo, själv vågar jag inte. Men alla ska vi dö. Så jag måste sluta någon gång. Kanske inte i morgon eller i övermorgon. Men sedan. Till och med YSL tappade på slutet. Så vill jag aldrig att någon ska tänka om mig.

Vilken sorts chef är du?

– En väldigt dålig chef, för jag är inte en chef. Jag är för snäll. Jag har svårt för att ge kritik. Jag vill hellre bli älskad.

Jean Paul Gaultier har aldrig utbildat sig, han är självlärd.

– Är man passionerad hittar man alltid en lösning. Jag vet att jag kan skapa av ingenting. Det har gett mig självförtroende. Man ska gå sin egen väg. Bara genom att göra annorlunda kan man lyckas.

– Jag hade en flicka i klassen med illrött afrohår och hy så vit att man såg blodådrorna. Hon såg annorlunda ut, jag tyckte att hon var så vacker. Jag har alltid älskat det som är annorlunda. Kanske för att jag tidigt insåg att jag själv var annorlunda. Jag var känslig, skör, jag kom ut som gay. Jag var bara 12 när mormor gav mig en bok om en gaykille. Hon visste nog inte då att den skulle handla om mig i framtiden.

Gaultier har ägnat hela sin karriär åt att hylla annorlunda skönhet. När resten av modevärlden stöper i samma form har han skickat ut sina olika modeller som idealens krigare på catwalken.

– I början blev jag chockad över hur modevärlden fungerar. När alla andra designer ville boka samma modell ville jag ha en som inte liknade någon annan. Jag vill visa en annan typ av skönhet. Jag vill inte bara klä en kvinna. Jag vill klä alla! Jag älskar att se mina plagg på kvinnor med olika utseenden, hårfärger, hudfärger, åldrar, storlekar. Starka kvinnor.

Desserten serveras. Bärmousse, den skickar Gaultier ut. Onyttig.

Ångrar du något?

– Att jag inte lät mina föräldrar sitta front row på min första visning. De bad inte ens om det, och jag, jag tänkte bara att journalisterna skulle sitta där. Det var dumt.

Vad känner du i hjärtat när du kommer till ditt modehus?

– Det är här jag tillbringar flest av dygnets timmar. Jag älskar människorna jag arbetar med, de är min familj. Att komma hit känns som att komma hem.

av LOVISA LUNDSTRÖM foto STELLA PICTURES

Utställningen: The fashion world of Jean Paul Gaultier: from the sidewalk to the catwalk.

Vad: Den första internationella utställningen tillägnad designerns 40-åriga karriär visar 120 kreationer, allt från couture till scenkläder, samt skisser, modefoton, videor – och Gaultiers älskade nalle Nana.

Var: Arkitektur- och designcentrum, Stockholm.

När: 15/6– 22/9, 2013.