Laerke Herthoni: ”Jag vill prata om att göra film – inte om att jag har bröst och gör film”

Minns du reklamfilmen med det svenska herr-
landslaget i konstsim som ska utföra sin rutin – dyngraka? Kvinnan bakom Don’t drink and dive och en rad andra känslosvindlande genidrag till filmer heter Laerke Herthoni och är en av landets främsta reklamfilmsregissörer.
14 april, 2017

Av Josephine Blix Fotograf Emma Svensson

När hon var 8 ville hon bara dansa balett och när hon blir 80 vill hon mest glida runt i tweeddräkt från Chanel och ha pondus. Däremellan ägnar hon all sin vakna tid åt att tänka och andas rörlig bild. En av Sveriges främsta reklamfilmsregissörer heter Laerke Herthoni, är 28 år gammal och uppvuxen i en Köpenhamnsförort. Laerke flyttade till Malmö som 15-åring och skrattar högt när jag frågar om hon fortfarande talar danska.

– Jag tänker att det typ är omöjligt att glömma sitt modersmål? Min danska är dessutom fortfarande riktigt förortsgrov.

Varför bytte du Danmark mot Sverige?

– Jag minns det som något ganska politiskt. Skolreformen i Danmark skiljde sig från den svenska. Eller den påminde typ om hur det var i Sverige på 50-talet. Strikt och väldigt orienterad mot det naturvetenskapliga. Jag ville få utlopp för min kreativitet och mina föräldrar var rätt trötta på dansk politik. De har alltid varit superengagerade socialdemokrater och när Öresundsvågen drog igång efter att bron hade byggts var min familj några av alla danskar som bestämde sig för att flytta till andra sidan.

Hur upplevde du flytten?

– Jag var så nöjd. Bland annat över att jag var den andra dansken någonsin som gick på gymnasiet i Malmö. Jag var superengagerad i elevdemokrati och satt med i elevorganisationen (en förening för alla Sveriges gymnasielevråd) tillsammans med Seher Yilmaz som är ordförande för Rättviseföreningen i dag. Fiona FitzPatrick och Soran Ismail var också med. Elevråd alltså, that’s where things begin!

Av ren nyfikenhet, varifrån kommer ditt efternamn?

– Från min romska gammelmorfar. Romer har inga efternamn så när han kom till Danmark och skulle skriva in sig var han påhittig nog att kalla sig själv för Herthoni. Hans förnamn var Toni.

Samma dag som du tog studenten flyttade du tillbaka till Köpenhamn i stället för att gå på studentfest?

– Haha, ja. Jag hade tydligen bråttom. Ville verkligen börja jobba, men visste inte med vad. Jag jobbade några år på Acne Studios och pluggade politisk filosofi. Med mina föräldrars kommunalanställda arbetarklassbakgrund var inte den kreativa vägen ett naturligt alternativ. Men jag drevs ändå av mitt intresse för historieberättande i olika former och minns att jag började kolla på sjukt mycket indiefilm. Jag var jäkligt pretentiös som 19-åring och säkert skitjobbig att lyssna på.

När visste du att du ville jobba med film?

– Det var i samma veva som jag fick in foten på ett danskt produktionsbolag och hade möjligheten att jobba med regissörer som gjorde reklamfilm och musikvideos. På min första jobbintervju sa jag att jag ville bli regissör. Alla skrattade. Det var så old school att bli regissör då. Jag hoppas och tror att det är lättare för dagens opportunister. Att förebilderna är fler och närmre och att tröskeln kanske är lite lägre? När jag kom in i branschen fanns inte en enda kvinnlig reklamfilmsregissör i Danmark. I Stockholm fanns kanske två.

Men du bestämde dig för att kasta dig in mot allt det svåruppnåeliga?

– Som naiv 20-åring med höga ambitioner hade jag insett att jag behövde jobba extremt hårt om jag ville komma någon vart. Jag började frilansa som klipp-ass, tog alla jobb jag kunde. Jag var så sjukt pank den där tiden, men minns det ändå som något så himla fett! Jag tvivlade aldrig på vad det skulle ge mig, men alla andra gjorde det. Mina föräldrar trodde aldrig att regidrömmen skulle gå i uppfyllelse. Kanske för att deras generation alltid fått höra att det enda livet handlar om är att få en lön och betala sin hyra.

Det är nu du gör dina första filmer?

– Jag gjorde mina första egna musikvideos när jag fick jobb som regi-ass. Jag upptäckte att jag blev bättre och bättre och snart kom mitt första egna betalda regiuppdrag: Eurovision i Stockholm! Jag har nog aldrig varit så stolt i hela mitt liv. Att få pengar för att göra det man älskar, det måste ju vara så nära drömmen man kan komma?

Snart kom också en förfrågan från Stockholm och Folke Film, där du jobbar i dag?

– De hörde av sig och ville signa mig som regissör för tre år sedan. Allt har gått så fort sedan dess. Första tiden hade jag inte ens råd med ett SL-kort och fick promenera från Midsommarkransen till Gamla stan varje dag. Jag surfade runt på kompisars soffor i ett år och mina föräldrar bara ”Vad gör du där uppe? Skärp dig!”.

Ändå bra att du inte ”skärpte dig”, för inte långt därefter vinner du det ena prestigefyllda reklamfilmspriset efter det andra!

– Kycklingstipendiet 2015 var fantastiskt att få, inte minst för att det betalade mina räkningar. Och i pr-syfte var det såklart väldigt bra att mitt namn syntes. Sedan är ju varje pris och nominering en bekräftelse på att man inte är galen, att man kanske faktiskt vet vad man håller på med. Ibland.

Vilket uppdrag är du mest stolt över ?

– Georg Jensen-filmen ”You can never be to much you”. Det pratas ofta om momentum baserat på vilka filmer man gör. Georg Jensen var mitt momentum. Min pitch byggde på hur jag själv ser på starka kvinnor och hur jag ville hylla dem i sina karriärer. Georg Jensen är ett varumärke som jag är uppvuxen med så projektet låg väldigt nära mitt hjärta.

Hur har det varit att slå sig fram i en så tydligt mansdominerad bransch?

– Starten var svårast, då fanns det inte ens någon pågående diskussion om att det behövdes olika perspektiv. I dag har jag väl mest problem med att jag ständigt kategoriseras som ”kvinnlig regissör” i stället för bara regissör. Jag får många frågor om att göra tampong- och blöjfilmer, men tackar alltid nej. För tro det eller ej, jag gillar att prata om annat än mens! Dessutom finns det säkert många män som skulle gilla att ha en take på det.

Vad kan du göra för att påverka branschen i rätt riktning?

– Alltså, jag vet att det här är superviktiga frågor, men jag kan ändå bli lite trött på att vi fortfarande är tvungna att prata om det ur den synvinkeln. Jag vill prata om hur fett det är att göra film, inte om att jag har bröst och gör film. Men jag förstår varför det är så och ser det som en plikt att släppa in andra kvinnor och visa hur det funkar. Jag kräver alltid att mitt team är 50 procent män och 50 procent kvinnor, men när jag kommer till inspelningar ute i Europa är jag ändå ofta den enda kvinnan.

Högt tempo, stort budgetansvar och direktres pons … Hur hanterar du prestationsångest?

– Jag vet inte om det är för att jag är Jungfru, men jag är extremt hård mot mig själv. Min främsta drivkraft är att göra bäst. Vara bäst. Även om adrenalinkicken är eftersträvansvärd så mår man ju inte bra av det där. Ribban höjs hela tiden och kicken blir allt svårare att nå. Jag brukar tänka på det där ibland, hur gör alla andra? Var ligger Alicia Vikanders ribba? Och hur kan vi göra det acceptabelt att misslyckas? Vi måste generellt snacka mer om det där.

Laerke Herthoni om 5 år?

– Då måste jag ha gjort en långfilm! Förhoppningsvis har jag kammat hem en Volvo- och en H&M-kampanj också. Men allt som gör mig till en bättre regissör räknas. Då är det faktiskt inte så viktigt om det står ett varumärke eller ett långfilmsbolag i sluttexten.