Karriärcoachen Maria Nilsdotter: "Mina smycken ger bäraren styrka"

Maria Nilsdotter, Årets Accessoardesigner på ELLE–galan

Hon tävlade i dressyr på högsta nivå. Men det var när Maria Nilsdotter, utsedd till Årets Accessoardesigner på ELLE–galan 2019, sadlade om till smyckesdesigner som allt föll på plats i hennes liv. För ELLE berättar hon om sin vision för varumärket, sin syn på smyckenas ovärderliga kraft och kärleken till hästar som fortfarande finns kvar.
23 januari, 2019

Maria Nilsdotters smyckesvärld är som en sagolik dröm med inslag av trolsk magi. Hon fantiserade sig bort i sitt eget universum redan som barn, och lockades av mytologiska berättelser, historien om Atlantis och Loch Ness-odjuret.

– När jag började göra smycken fick jag utlopp för det där fantiserandet, berättar Maria när vi ses i hennes butik i Stockholm.

Kunder kommer och går och mitt i rummet sitter Maria som på en upphöjd tron och skapar sina kreationer, omgiven av glasmontrar med punkiga ringar, glittrande stenar och djuriska armband.

– Min mamma är från Höga kusten, där var vi alltid om somrarna när jag var liten. Det finns något väldigt trolskt och magiskt över naturen där som påverkade mig som barn. Numera är jag gärna på landet i Skärgården på helgerna och så ofta det går.

När visste du att du skulle jobba kreativt?

– Jag har alltid gillat att rita och pyssla men hade aldrig tänkt att det kunde vara ett livsval. Jag höll på med hästar under min skoltid och efter gymnasiet. Sedan började jag lite halvhjärtat på ekonomlinjen på Stockholms universitet. Efter en månad kröp det i mig. Då bestämde jag mig för att det var den konstnärliga banan jag skulle välja. Mina föräldrar var väldigt stöttande, de var tydliga med att jag måste gå en utbildning, men fick själv välja vilken. Jag testade kurser i fotografi, kroki, måleri … På vägen kom jag in på mode och att jag ville gå på Central Saint Martins. Jag flyttade till London, gick kvällskurser där och sedan deras grundår i konst och design där man provar olika konstnärliga ämnen. Smyckesdesign ingick, då klickade det!

Hur kändes det?

– Jätteskönt. Utbildningen i jewellery design är en treårig kandidatexamen, väldigt specifikt inriktad. Man kunde inte ångra sig efter det liksom. För mig var det ett enkelt val att fortsätta när jag väl hittat rätt. Jag fick utlopp för min kreativitet, för det finns ibland en baksida av att ha en livlig fantasi om man inte får ut det på rätt sätt, i mitt fall ångest. Jag trivdes jättebra i London.

Hade du din specifika stil redan då?

– Ja, min examenskollektion var inspirerad av svenska folksagor och jag ville visa upp en egen värld. Jag drogs till de mörkare art nouveau-smyckena, fladdermöss, drakklor och nakna kvinnobyster som någonstans reflekterade min inre sagovärld. Det la grunden till mitt varumärke.

Hade du någon vision för varumärket?

– I efterhand kan jag se att jag nog omedvetet hade en klar vision från början. Min ambition har alltid varit att göra smycken som berättar en historia och att kombinera hantverket med något modernt. Den där sagovärlden som jag refererar till har funnits med mig sen jag var liten och kanske gjort att jag hållit en tydlig linje.

Många av dina smycken har punkiga detaljer, är du en rebellsjäl?

– Ja, någonstans är det nog något som behöver komma ut. Jag vill vända på det förväntade. Man har ofta en färdig bild av hur saker ska vara, men jag tycker att det finns något fint i det oväntade och knasiga. För mig är hantverket jätteviktigt när det gäller smycken. Det ska vara gediget med material som håller. Sedan vill jag gärna utmana hur ett smycke traditionellt ser ut. I mina ögon är det viktigt att man har kunskap om hantverket och materialen för att kunna utmana traditionerna och ändå behålla värdigheten. Mina kunder investerar mycket pengar och känslor i smyckena, det vill jag respektera.

Tänker du på att dina smycken kan finnas kvar och ärvas genom århundraden?

– Nej, men en av de saker som jag gillar med smycken är att de håller och att de har en själ. Människor har otroligt starka känslor kopplade till smycken och det laddar smyckena med energi. Det har ingenting att göra med smyckets egentliga värde, det är enbart emotionellt. Mitt examensarbete handlade om det – att nästan alla människor har ett smycke som betyder något speciellt. Man kanske har fått eller ärvt det av en person som betyder väldigt mycket och det ger smyckena en speciell kraft. Man kan också ha fått eller köpt det till sig själv vid ett viktigt skede i livet som man sedan påminns om.

Har du själv några sådana smycken?

– Många! Min förlovningsring och några berlocker som mina barn designat, ett tuggat guldhjärta från min barndom och så har jag en ring i form av en Zuni-hövding som jag har fått av min exman. Jag älskar den! Jag såg den i en butik när vi var i Santa Fe, men den var i herrstorlek och alldeles för stor så jag lät bli att köpa den. Sedan fick jag den av min exman i 30-årspresent.

Hur kombinerar du karriär och familjeliv?

– Det fungerar bra. Eller jag har aldrig haft det på något annat sätt. Den kreativa sidan av företagandet ger mig energi, det är min passion. Sedan behöver jag bli bättre på att dra en gräns mellan arbetstid och fritid. Det är lätt att de två flyter ihop eftersom jag jobbar mycket hemifrån. Jag jobbar lite hela tiden, men jag är medveten om det.

Jag får mycket stöd och hjälp av min kille och frågar om hans råd alldeles för ofta. Men hans råd är himla bra. Barnen tycker om att sitta med och rita när jag skissar. Jag har också ett superbra team numera med en duktig vd, så trots att företaget är mycket större nu är allt mer strukturerat och lättare jämfört med när jag jobbade själv.

Beskriv hur en ny kollektion växer fram.

– Jag får en idé, det kan vara allt från Freddie Mercury till rymden eller klassiska skulpturer. Jag samlar massor av inspirationsmaterial. Sedan skissar jag ner olika former, känslor, material, hittar känslan jag vill förmedla. Efter det tar jag fram vaxmodeller och ett original som mina smeder utgår från.

Vill du skicka med något budskap med dina smycken?

– Kraft och styrka. Man väljer smycken med sitt hjärta. Varje gång man sätter på sig sitt smycke påminns man om någonting i sig själv. Det vill jag förstärka, det alla har inom sig. Jag brukar kalla mina smycken för armour, för att de ger sin bärare styrka.

Du har beskrivit dig som ett kontrollfreak?

– Eftersom mitt märke är väldigt nära mig personligen är jag extremt noga med detaljerna. Jag litar på mitt team till 100 procent, men jag har en tydlig bild av hur jag vill ha det. Alla som jobbar här känner likadant. Det är en passion.

Är du så i övriga livet också?

– Absolut inte! Hemma styr min kille upp det allra mesta.

Ditt värsta karriärmisstag?

– Att jag inte tog hjälp med att se över ett avtal utan i stället hamnade i en rättstvist och kände mig lurad. Jag borde anlitat en jurist innan. Man måste vara noga med sådant. Men man lär sig med åren, haha. Nu när jag har ett team tycker jag att affärssidan är kul. Om vi tjänar pengar kan jag göra bättre smycken och roliga saker som visningar. Tidigare var jag obrydd om den delen av företagandet, jag ville bara vara i min egen värld och göra mina smycken. Nu har jag insett att de där två kan mata varandra.

Ditt bästa karriärdrag?

– Att jag har en tydlig vision som jag envist hållit fast vid oavsett vilka trender som gällt eller vilka råd jag har fått.

Var kommer ditt mod och drivkraft ifrån?

– Det var nog en sorts naivitet från början. Jag ville bara göra fina smycken. Min pappa hjälpte mig att starta företaget och han trodde på mig. I början hade jag faktiskt ett affärsmöte med min nuvarande kille, som försökte avskräcka mig med hur oerhört svår och tuff branschen är. Det triggade bara mig. Jag tänkte glöm det, jag kör! Min tävlingsinstinkt gör att jag vill klara det och nå ut, jag har någonting att berätta.

Du har tävlat i dressyr tidigare?

– Ja, jag trivdes väldigt bra på tävlingsbanan. Ju högre press desto roligare tyckte jag.

Har du inspirerats av hästar i din design?

– Jag skissar faktiskt på en idé om min gamla hästkärlek. Hästar är speciella, de står för både styrka och frihet.

Rider du fortfarande?

– Jag red igår, för första gången sedan jag sålde min häst för 15 år sedan. Jag hade tävlat mycket och sista året nått alla mina uppsatta mål i Sverige och Europa. Jag var vilsen, visste inte vad jag skulle göra av mitt liv. Min tränare, en klok kvinna som även var min mentor och vän, uppmuntrade mig att våga prova något annat, se världen eller utbilda mig … hästarna skulle finnas kvar. Hon förstod att jag behövde hitta min väg. I efterhand har jag förstått att det var ett sorts trauma att sälja min häst. Det kändes rätt då.

Men jag stängde av känslorna och flera år senare kom de upp, jag blev jätteledsen. Jag tog kontakt med min hästs sista ägare, han hade sålts till USA och försvunnit helt ur mitt liv, och fick veta att han hade gått bort. Men hon skickade bilder, det var skönt att se att han levt sina sista år med Kaliforniens gröna gräs. Hon var holistisk och lite medial, hon sa att han berättat om mig. Det var fint. Hästarnas dragningskraft är stark, längtan finns fortfarande kvar i mig.

Fakta: Maria Nilsdotter

Namn: Maria Nilsdotter.
Ålder: 37 år.
Familj: Sambon Mikael Schiller och barnen Älva, Ted och Ruby.
Bor: Stockholm.
Aktuell: Med kollektionerna Moondust, Weather Collection och sin första Bridal–kollektion som lanseras på Alla hjärtans dag.
Följ: @marianilsdotter

Läs mer:

Årets Accessoardesigner 2019 är Maria Nilsdotter

Maria Nilsdotters sagolika visning på ELLE–galan 2019

Foto Beata Holmgren/Studio Emma Svensson.