Jessica Chastain: "Röda mattan gör mig nervös"

01 maj, 2015

För bara ett par år sedan visste ingen vem hon var. Nu går det knappast att ducka för den rödhåriga virvelvinden som blev filmstjärna på nolltid. Men Jessica Chastain har inte fått framgången gratis.

Yrke: Skådespelare.

Ålder: 37 år.

Bor: Greenwich Village i New York.

Familj: Är tillsammans med den italienske greven Gian Luca Passi de Preposulo som även är vd för det franska märket Moncler. Den trebenta hunden Chaplin, som hon räddat från gatan, ingår också i familjen.

Karriär: Har bland annat varit med i Zero dark thirty, Tree of life, Interstellar och Liv Ullmans Strindbergstolkning Miss Julie.

Aktuell: På bio med A most violent year som har premiär den 10 april. The zookeeper’s wife, Ridley Scotts The martian och skräckfilmen Crimson peak kommer senare i år.

Först händer ingenting, sedan ingenting, och plötsligt händer allt på en gång. Det finns få skådespelarkarriärer i Hollywood där begreppet ketchupeffekt är mer passande än på Jessica Chastains. Efter examen från den erkända artistskolan Juilliard på Manhattan jobbade hon hårt i bakgrunden på serier som Cityakuten och Veronica Mars, och hon har berättat att hon nekades roller för att hon inte var ”tillräckligt söt”. Det dröjde hela åtta år tills genombrottet kom, i Terrence Malicks Tree of life 2011. Då hade hon hunnit bli 33 år, men det hon eventuellt hade missat tar hon nu igen med råge.

För på senare år har den rödhåriga skönheten synts överallt. Sedan Tree of life har hon varit med i ett tjugotal filmer, i vitt skilda roller: från kylig agent som jagar en nazistisk krigsförbrytare i The debt till en briljant, men något känslomässigt instabil, astrofysiker i Interstellar.

Hon har även fått två välförtjänta Oscarsnomineringar – bästa kvinnliga biroll i Niceville 2012 och bästa kvinnliga skådespelare 2013, för det vågade porträttet av en målmedveten CIA-agent i Kathryn Bigelows Zero dark thirty (som inte gav henne en Oscar men däremot en Golden globe).

En karriär som hade varit fullgod för ett helt liv klämdes in på bara fyra år, och den fortsätter i det tempot. Senast spelade hon fröken Julie mot Colin Farrell i Liv Ullmans Miss Julie, och snart ser vi henne i The zookeeper’s wife, Ridley Scotts The martian och skräckisen Crimson peak.

Men hennes skådespelarinsats i bioaktuella A most violent year är kanske hennes bästa hittills. Hon är magnetisk som dottern till en maffiakung, som försöker upprätthålla familjens status när hennes man och deras gemensamma oljeföretag utsätts för finansiellt sabotage.

I flera år stod du i bakgrunden, men de senaste åren har din karriär verkligen exploderat. Känns det overkligt ibland när du sitter bredvid giganter som Meryl Streep och Helen Mirren på diverse galor?

– Ja, det är kul att träffa alla som jag verkligen beundrar, men … jag tror att det är den där röda mattan som gör mig nervös. Varenda gång. Jag känner mig så obekväm. Alla trängs och ropar ens namn. Jag älskar att ha på mig sådana där klänningar och all skönhet och kreativitet, men det stressar mig att stå där och posera. Min självbild har alltid varit att jag är lite udda och nördig, och jag kan se framför mig hur jag är den som trillar in i buskarna på en sådan där tillställning.

I A most violent year har du själv uppfunnit en riktig Gudfadern-scen, där du släpper en cigarrett framför en polis. Scenen har redan blivit en klassiker. Jag har hört att folk kommer fram till dig på stan och härmar den?

– Ja, jag hade verkligen rätt känsla i den stunden, och symboliken var väldigt stark. Jag erkänner att jag kände mig cool.

Varifrån hämtade du inspiration till en sådan stark roll?

– Dick Cheney … [amerikansk vicepresident 2001–2009 – reds anm]

Dick Cheney?

– Ja, när jag läste manuset kände jag att det här var chansen för min inre Dick Cheney att komma fram. Det är mycket mer intressant med en kvinna som gör det riktigt smutsiga jobbet bakom kulisserna medan hennes man är ansiktet utåt, än den traditionella rollen som stöttande hustru. Min rollfigur, Anna, skulle också kunna vara en av fruarna i Real housewives of New York. Grejen med henne är att hon är så besatt av makt att hon inte alltid tänker långsiktigt. Så hon hade definitivt passat i en dokusåpa. Hon älskar att visa upp hur mycket pengar hon har, alla kläder och smycken. Hon klär sig för att skrämma folk.

Och de flesta av kläderna är Armani, eller hur?

– Ja, det är ganska kul … jag sms:ade Roberta Armani, som är en god vän, att jag tyckte att min rollfigur borde klä sig i Armani. Det ska ju vara 1981, då Giorgio Armani just slagit igenom på allvar i USA. Han är och var en fantastisk designer, så det skulle ha varit typiskt Anna och den legend som hon höll på att bygga kring sig själv att bära Armani från topp till tå.

Du är så bra som Anna att man nästan längtar efter en uppföljare, där man får se vad hon mer kan ta sig till.

– Regissören har pratat om det, och jag hoppas att det blir av. Vi får vänta och se, men jag skulle älska att få spela Anna igen.

Innan A most violent year gjorde du Miss Julie. Hur var det att spela in den?

– Fantastiskt. Vi filmade på Castle Coole i Fermanagh på Irland – helt otroligt. Människorna är så trevliga där och jag reste runt på ön med min mormor. Det var en speciell tid för mig.

Och att jobba med Colin Farrell?

– Jag avgudar den mannen! Så generös, snäll och välvillig. Han är den omhändertagande typen och verkligen en av de finare människorna i Hollywood, väldigt genuin. En så vacker person, han bara kastade sig in i rollen och det var underbart att se.

Du har spelat en hel del ganska ”svåra” karaktärer.

– Ja, man brukar ju säga att ju mörkare rollen är, desto roligare är den att spela. Eller roligt kanske inte är rätt ord. Komplext. Flerdimensionellt. Och till syvende och sist är det sånt jag gillar.

Du har ganska många premiärer att se fram emot den närmaste tiden. Känns det inte som om du behöver en paus snart?

– Vet du, jag har väldigt kul just nu. Och det är inte så hektiskt som det ser ut utifrån. Just nu jobbar jag med The martian med Ridley Scott och sedan har jag inga fler filmer inbokade, jag är inte ens säker på vad jag ska göra härnäst. Ingenting är någonsin säkert. Så jag tar det bara dag för dag.

Du kommer säkert inte att behöva vänta så länge, med tanke på hur uppbokad du verkar ha varit de senaste åren. Har det lite att göra med att du fick ditt genombrott – enligt Hollywoodstandard – ganska sent i livet?

– Jag vet inte. Jag vet inte om jag kan svara på den frågan utan att fundera ordentligt på saken, och det tror jag inte att jag riktigt har gjort. Mitt genombrott … Det känns som om det var rätt att det hände när det hände.

Kanske var det bra att du fick kämpa lite, de första åren efter att du gick ut scenskolan?

– Ja. Jag tror att man behöver den där tillväxtperioden, för att lära sig respektera de beslut man har fattat och den väg man valt. Jag minns fortfarande hur jag levde på kreditkort ända fram till Tree of life. Jag var inte världens mest ekonomiska person, men det där är också en del av processen.

Så ekonomin ser lite bättre ut nu då?

– Ja, jag klarar mig [skrattar]. Det är helt ok. Men det spelar ingen roll. Jag har alltid vetat att bara jag klarar mig för dagen är jag mer än nöjd. Det är det enda jag någonsin har velat.

Av Piers Manning Foto Stella pictures