Gina Dirawi: "Man kan aldrig rå för vem man blir kär i, men jag skulle föredra om han delade min religion"

Gina Dirawi i intervju med ELLE

Gina Dirawi är en orädd 90-talist från Norrland: charmig, provokativ och tuff. Hon skiter i vad alla tycker – så länge ingen säger att hon är bra. ELLE träffade henne för en intervju.
09 juni, 2012

Namn: Gina Dirawi Född: 1990
Bor: Stockholm
Bakgrund: Komiker, radio­pratare och programledare.
Har synts i: Bland annat The Ana Gina show, The fabulous life of Ana Gina, Musikhjälpen och Melodifestivalen.

Det är en kall vårvinterkväll, 2012. Melodi­­festivalvinnaren Loreen står på scenen i den fullsatta Globen och sjunger Euphoria: om det perfekta ögonblicket som ska vara för evigt.

”A beating love within my heart. We’re going u-u-u-u-u-u-up!”

Bakom samma scen sitter 21-åriga Gina Dirawi och gråter ut och in på sig själv. Under sex veckor har hela hennes livsfilosofi rasat samman. Hennes självbild har spruckit, hela hennes självförsvar har slagits i spillror. Över fyra miljoner tv-tittare har gett henne okej. De har till och med sagt att de tycker att hon är bra. Att hon är vacker och att hon duger. Att hon hör hemma.

– Efter finalen exploderade allting, säger hon och skrattar. Känslorna var som man säger ”all over the place”. Jag fick av mig kläderna och stängde in mig i smink­rummet. Jag lyckades klämma fram en liten skittår och sedan sprack det fullständigt. Jag grinade i 20 minuter. Vad hände? Det skulle ju inte gå så här bra? De skulle ju inte tycka att jag var bra? Jag har aldrig känt mig så jävla lättad.

Att leda Melodifestivalen och bli känd överallt

Årets melodifestival har varit oundviklig såvida man inte befunnit sig bakom en nedkopplad gran. Thorsten Flincks rumpskandal, Ranelids sädreform, Dannys blinkande elchockhit – och så 21-åriga Gina Dirawi från Sundsvall. En video­bloggande, schlagerälskande Sundsvallstjej som gick från webbprovokatör till folkkär programledare på lite drygt en månad. Det var i slutet av förra sommaren som projekt­gruppen för Melodifestivalen kontaktade henne. Hon kom till mötet helt utan förhoppningar; kanske, på sin höjd, ville de att hon skulle göra något kul till webben.

– Det är det norrländska arvet. Man vågar inte vara glad eller njuta, så jag förminskade och skalade ner. Varför skulle de vilja ha mig? Så kommer plötsligt Christer Björkman och säger att han tycker att jag är cool och modig och att de vill pröva något annor­lunda i år. Det gick liksom inte in i min hjärna att han frågade om jag ville vara programledare. På tv. Som Kristian Luuk!

Bild på Gina Dirawi i långt hår

Foto Joel Rhodin

Ett halvår senare stod hon där, på den första delfinalen i Växjö. Mitt i glittret precis som hon drömt om sedan hon var liten. I direktsändning framför 3 371 000 tittare.

– Jag hade tagit för givet att alla skulle hata mig. Men det skulle vara okej. Jag skulle kämpa mig igenom det och köra min grej. Sedan blev det … tvärtom. På presskonferensen sa Sarah Dawn Finer att ”Gina, de älskade dig. De tycker att du är underbar”. Jag blev fullständigt vettskrämd. Jag har aldrig upplevt gemenskap i hela mitt liv och så skulle folk plötsligt tycka om mig. Min trygghet är att vara en underdog. Jag skiter i allt och alla. När de plötsligt säger att man är bra, jag vet inte var jag ska lägga det.

Gina Dirawi pratar snabbt och mycket, på bredast tänkbara Sundsvallsdialekt. Det är fullständigt avväpnande. Hon ler och gestikulerar. Tycker och tänker.

Hur allt startade med bloggen

År 2009 startade hon blog­gen Ana Gina (”jag är Gina”). Den ut­­vecklades snabbt till en videoblogg: självinspelade satirklipp med de stereotypa karaktärerna Diskoturken, syster Khadidje och svenne-Bettan som drev skoningslöst med fördomar om både svensk och arabisk kultur. Klippen spreds via kanalen Youtube.com och hade fram till förra årsskiftet över 15 miljoner visningar. Hon tog med sig karaktärerna till webbproducerade serierna The Ana Gina show och The fabulous life of Ana Gina som sändes på Svt play 2010. Serierna prisades och Ginas orädda komik uppmärksammades i programserien ­Provokatörerna.

– Jag har förändrats så otroligt mycket sedan bloggen startades. Jag var så naiv i början. Jag trodde att alla skulle förstå hur jag tänkte och tog för givet att alla nyanser uppfattades.

Kan man skämta om vad som helst?

– Om man har en relation eller åtminstone kan relatera till det.

Jag kan skämta om min mamma – men om du gör det blir jag arg. Och så måste man ha ett syfte. Jag skämtar inte om synen på muslimer eller svenskar för att göra folk arga utan för att få dem att tänka.

Sundsvall är Norrlands tredje största stad. Ett kust­beläget industrisamhälle mitt i Sverige, där Gina är född och uppväxt. Bland pappersbruk och Ikea. Hockeylag och universitet. Fördomar och förhoppningar.

– När jag var liten ville jag spy på stan. Jag drömde om New York, skylines och intryck. Jag har alltid varit fascinerad av storstaden.

Sedan flyttade jag till Stockholm och drömmen sprack. Folk i Stockholm har en helt annan attityd till saker och ting och vissa är så himla otrevliga. Det finns en oskriven lag att man inte ska se varandra i ögonen. Hemma är man trevlig, här lägger man värde på att saker ska vara coola. Som att ett kafé kan vara creddigt, vad fan är det? Du ska äta en macka och ta en kaffe, liksom.

Gina Dirawi i vit klänning

Foto Joel Rhodin

Om främlingsfientlighet och uppväxten

Hon föddes bara ett år före Ny demokrati, i en del av Sverige där främlingsfientligheten var stark under 90- talets början. Hennes föräldrar är palestinier från Libanon; känslan av utanförskap började redan på dagis. När andra barn önskade sig My little ponies bad Gina och hennes bror för att de skulle bli blonda och blåögda.

– Vi var fyra år gamla och det enda vi ville var att få se ut som alla runt omkring oss. Det var samma sak när jag började skolan. Tjejerna i klassen fick alltid höra hur gulliga och söta de var. Jag minns att jag väntade på att någon skulle säga det till mig. Sedan tänkte jag att svenskar nog inte tyckte att jag var fin. Att de inte gillade sådana som mig och det var helt okej. Det satt i tills för bara något år sedan. Plötsligt kunde man läsa i medierna och så att ”Gud, vad den här tjejen är snygg” eller ”Gina är så het”. Det stämde inte. Svenskar ska ju inte tycka att jag är fin, jag passar inte in i idealet.

I högstadiet kom skolgårdskraven med poppistjejer och press på att dricka, röka och festa.

– Jag var livrädd för att bli mobbad. Jag kunde gå i korridoren och få ord kastade efter mig som ”äckliga muslimjävel”. Det fanns särskilt en tjej som skrämde skiten ur mig. En dag i klassrummet hoppade hon på mig och ville slåss. Jag vägrade men tog tag i henne och tryckte upp henne mot väggen. Då märkte hon att ingen kan ge sig på den här bruden. Jag började stå upp för mig själv, det blev som ett tics, och blev totalt ointresserad av att vara folk till lags. Det var där det satte sig: Jag skulle aldrig mer göra något som inte känns rätt för mig.

Tonåren är en känslig tid. Var fick du den styrkan ifrån?

– Min mamma är jävligt stark. Hon är snäll, söt och trevlig också men när det väl gäller står hon alltid upp för sig. Och hon har alltid präntat in i oss att vi är bra som vi är. Man kan inte försöka vara alla till lags för ingen kommer ändå bli helt nöjd. Det fanns så många situationer när jag tänkte att nu kanske jag blir en i gänget, men nej … Det spelade ingen roll var eller vem jag var med, jag kände mig ändå alltid annorlunda. När jag var med utländska ungar var jag för svennig och när jag var med svenskar var jag exotisk och spännande. Jag passade aldrig in. Det har gjort det enklare att gå min egen väg.

Är det samma sak nu?

– Ja. Men jag har lärt mig vissa saker. Som att nationalism är onödigt, politiskt skitsnack. Det är bara ett sätt att dela upp. En flagga är två färger på en tygbit. Det är bara en falsk gemenskap.

Hur påverkade din tro dig under din uppväxt?

– Det gav, ger, mig en tro på att allt kommer bli okej. Det finns liksom en plan med allt. Det ger mig bra moral, och fan, det är ju ett plus. Att hjälpa dem som har det sämre eller att bara le lite extra ibland. Småsaker som är fina. Jag tror inte på muslimer, jag tror på islam. Jag ser det som något filosofiskt och det ger mig trygghet. Sedan får jag alltid möta frågor som ”varför tror du på kvinnoförtryck och terrorism?” Men det handlar om mänskligt beteende, människor som vill berättiga sina handlingar.

Har du alltid varit så självständig?

– Jag har svårt att släppa in folk när de ändå kommer att försvinna. Att ha något att förlora skrämmer mig. Jag har aldrig haft ett förhållande. Jag är så van vid att köra själv, för då vet jag att jag alltid har mig själv att falla tillbaka på. Men när man blandar in andra i det … Jag vill ha en relation men jag vet inte hur jag ska göra. Det är klart att jag har lärt känna olika killar och så men det har aldrig blivit ett riktigt förhållande. Att vara så bunden till någon är det läskigaste som finns.

Men vad beror det på? Att du har så svårt att lita på relationer?

– När man kört sin egen grej och lärt sig att skita i folks åsikter om en … Jag har lärt mig att förvänta mig det värsta av folk och tar för givet att det ändå kommer att skita sig. Jag är liksom förberedd på det. Även om man träffar en kille som verkar ha något så tänker jag att om några månader kommer det här och det här ske. Det är ju trist men jag vet inte …

– Meningen med livet är ju att hitta någon att dela det med. Livet är att träffa människor som gör så stort intryck på en att man kan växa med dem, dela kärleken med dem. Allt annat är ju bara strössel på glassen. Jag älskar mitt jobb men ingenting kommer att kunna gå upp mot känslan när ens man kysser en på morgonen eller ett barn som skrattar. Efter ett tag kommer man tröttna på sin karriär, på sin nya väska, men inte på känslan man kan få av människor. Det är på riktigt.

Vad kommer att krävas för att få dig att släppa taget?

– Han måste vara driven, ambitiös och ödmjuk. Förstå sig själv och varför han beter sig som han gör, för då kan han även förstå mig och mitt tankesätt. Jag har inte riktigt träffat någon som delar det ännu. Man kan aldrig rå för vem man blir kär i men jag skulle även föredra om han delade min religon.

Gina Dirawi i strassprydd jacka

Foto Joel Rhodin

Om popdrömmarna och Idol-ansökan

Stämmer det att du gick till slutaudition i Idol?

– Min dröm som barn var att bli sångerska, programledare, radiopratare eller en volontärarbetare som räddade världen. Jag sökte till Idol och kom till slutaudition men jag var egentligen inte särskilt bra. Sedan sökte jag till juristlinjen men strulade till ansökan. Då insåg jag att jag skulle behöva satsa allt för att lyckas. Jag bestämde mig för att skapa mitt drömliv och sedan dess har jag det som jag velat ha. Man får kämpa och ta mycket skit men har man bara ett mål med det man gör så går det bra.

Hur kändes det att stå framför kameran för ELLE?

– Jag är så blyg! Jag har aldrig varit den snygga tjejen utan alltid fokuserat på min personlighet. Jag kan bara föreställa mig om mina syskon hade varit där och sett på när jag försökte posera framför kameran. De skulle bara ”vad är det där då, Gina? Leker du modell nu också, fröken?”. Jag skäms!

Är du fåfäng?

– Jag både kan och inte kan bry mig. Jag var på väg hem från fotbollsträningen häromdagen när någon twittrade ”såg just Gina på tunnelbanan, hon såg ut som en hemlös”. Jag har inga problem med att se ut som en röv men jag älskar även att shoppa fina saker, kläder och smink. Jag har så mycket kläder att det är helt sinnessjukt.

Jag gillar själva grejen, att handla! Sedan håller jag alltid på och uppdaterar mig och byter stil. Jag tröttnar väldigt snabbt.

Hur ser din stil ut just nu?

– Bekväm och feminim. När jag var yngre struttade jag alltid runt i höga klackar och små klänningar men nu känner jag mig mycket snyggare när jag är nerklädd. Inte så brudigt, jag har ingen energi över till det nu. Jag känner mig mycket finare när jag är vardagsklädd.

Nyligen var Gina aktuell som kommentator i Eurovisionfinalen och sedan finns det ”en hel del roliga erbjudanden” att fundera över. Kanske blir det en uppföljning på Ana Gina-konceptet, kanske får vi se henne i ett alldeles nytt format.

– Jag försöker hitta ett syfte med allt jag gör, det måste finnas en genomtänkt anledning. Bara för att någon slänger på dig en rolig idé så betyder inte det att den är bra. Det blir lätt så mycket geggamoja i den här branschen. Jag vägrar att tappa mig själv och försvinna i den insyltade medievärlden.

Den 26 maj sjöng Loreen Euphoria för sista gången i tävlingssammanhand, på scenen i Baku, Azerbajdzjan. Och vann.

”Why, why can’t this moment last forevermore? Tonight, tonight eternity’s an open door…”

Gina ler och tittar ner.

– I Melodifestivalen såg folk mig för den jag är. Jag hade en anledning att vara där. Ingen ifrågasatte mig eller vad jag gjorde där. Inte ens var jag kom ifrån. Folk sa ”där är Gina” och så var det bra med det. Den känslan betydde allt för mig.

Gina Dirawi plåtad för ELLE, i orange tröja med katter

Foto Joel Rhodin

av ERIKA VALLIN foto JOEL RHODIN stylist JENNY FREDRIKSSON

Läs också:

13 svenska kändisar som klev in i rampljuset 2018

Nina Åkestam i stor intervju om nya boken Feministfällan