Framtidens dejtande: Hitta kärleken med rätt kemi

Zendaya och Tom Holland har kemi – så hittar du kärleken med rätt kemi

TT
Lust + attraktion + hängivenhet = äkta kärlek. Enligt forskare handlar personkemi bara om att hitta den rätta formeln. ELLE tar reda på allt om framtidens dejtande.
19 januari, 2022
1:31

Efter reklamen: Känner du lust eller kärlek? Så tar du reda på skillnaderna

(1:31)

Linnea* drar med pekfingret längs det isiga ginglaset och suckar. Dejten, deras andra, är helt okej. Mannen som sitter mitt emot henne är både smart och snygg. Han har ett bra jobb och en gullig katt (som han inte refererar till som sin ”bebis”, vilket skulle ha varit ett omedelbart varningstecken). De har trevligt, men det är inte vad Linnea skulle kalla ”en drömdejt”. Under sina två år som singel har Linnea, 34, varit på nästan 100 dejter med motiveringen ”ju fler du träffar, desto större chans att hitta kärleken”. Men än så länge har alla dejter haft samma utgång.

– Det uppstår ingen … gnista, säger hon. Det där när man blir pirrig av någon. Det händer bara inte.

Pandemin har ökat användandet av dejtingappar

Linneas teori – att sannolikheten att träffa den rätte ökar om man bara betar av tillräckligt många – har blivit ett av de vanligare argumenten för att använda dejtingappar och under pandemin började allt fler av oss sätta vår tilltro till att svajpandet ska resultera i heta känslor. (Enligt siffror från slutet av 2020 ökade användningen av de största apparna, inklusive Match och Bumble, med nästan 20 procent i september och oktober samma år.)

– Det vi menar när vi pratar om ”gnista” är egentligen en effekt av neurokemisk attraktion och det är inget som någon app kan hjälpa oss med, säger doktor Anna Machin, relationsforskare vid Oxforduniversitetet i England.

I själva verket är det så att den enorma mängden av möjliga alternativ motverkar våra biologiska reaktioner, vilket i det långa loppet kan förpassa oss till neurologiska kalhyggen och i sådana tillstånd är det svårt att uppbringa någon gnista över huvud taget.

Vi lever i en tid när det teoretiskt sett är lättare än någonsin att hitta en partner, ändå är det så svårt – kanske svårare än någonsin – att hitta det vi verkligen vill ha. Fjärilar i magen, möjligheter och spänning. Frågan är, hur länge kommer vår krävande generation stå ut?

Algoritmer kan hjälpa oss hitta kärleken

Restriktionerna kring fysiska möten kommer sannolikt att hålla i sig, högst oklart hur länge, och teknologin behåller därmed sin pallplats i vår jakt på kärlek – en jakt som kan vara mer avgörande än vi tror. Oräkneliga studier har kopplat god hälsa och ökad livslängd till nära relationer och befäst att social isolering ökar risken att dö i förtid (i paritet med att röka cirka 15 cigaretter om dagen). Lyckligtvis ser det ut att kunna ljusna något på dejtinghimlen. Med algoritmer som blir alltmer sofistikerade och bioteknologi i ständig utveckling kanske det bara är en tidsfråga innan vi kan påverka hur ofta, och med vem, den där gnistan ska uppstå?

I en artikel från 2020 i den amerikanska tidskriften The Atlantic hävdade techjournalisterna Ashley Fetters och Kaitlyn Tiffany att ”människors shoppingmönster på nätet – i virtuella butiker där varornas önskade egenskaper enkelt filtreras – har överförts på vårt sätt att ’shoppa’ partners, speciellt i dejtingappar som ofta använder samma sorts möjlighet att filtrera.”

Digitaliseringen av singelmarknaden har expanderat dejtingarenan i så hög grad att någon form av filtrering alltså har blivit direkt nödvändig, men ökningen av det psykologerna kallar för ”relationsshopping” har fått en markant negativ inverkan på vår biologiskt medfödda förmåga att hitta en partner som vi verkligen klickar med.

På ett neurologiskt plan styrs den romantiska kärleken av tre sammanlänkade faktorer: lust, attraktion och hängivenhet. Lusten, som främst karaktäriseras av ökade testosteron- och östrogennivåer, får oss att känna sexuellt begär och agera därefter. Attraktionen får sin näring av främst dopamin och serotonin och begränsar vårt fokus till partners som passar oss rent genetiskt. Hängivelsen, till sist, hjälper oss (via hormoner som oxytocin och vasopressin) att upprätthålla relationer tillräckligt länge för att knyta an och fullgöra våra förpliktelser som föräldrar – vilket ur ett biologiskt perspektiv är hela poängen.

Men de kriterier vi ringar in för att filtrera presumtiva partners på nätet är ju nödvändigtvis inte samma som de våra neuroner tänder till på IRL. Linnea konstaterar att hon har en tendens att dras till profiler som arbetar i samma bransch som hon själv (finans) och vars intressen stämmer in på hennes (cykling och löpning). Fetters och Tiffany påpekar vidare att, ”romantisk kemi är något mycket flyktigt och svår att förutse – den kan uppstå mellan två personer som inte har det minsta gemensamt och den kan lysa helt med sin frånvaro i en konstellation som ser perfekt ut i teorin”. Doktor Machin härrör den kemin till våra sinnens förmåga att plocka upp sådan information som vi kanske inte tar in medvetet, som doftferomoner, kroppsspråk och röstläge – faktorer som alla aktiverar hjärnans lustcentrum.

– Det här gör att vi motiveras att lära känna den andra personen, fortsätter hon. Och efteråt belönas vi.

Besvikelse gör oss försiktiga

Som enstaka händelse är det inget stort problem att gå på dejt med någon som man tror är perfekt, men som av olika anledningar blir en besvikelse. Men, som Linnea märkte efter ett tag, ju fler gånger våra förväntningar inte infrias, desto mer desillusionerade och besvikna blir vi.

– Jag försöker ge de som verkar vara toppen en genuin chans, säger hon. Men det går ju faktiskt inte att tvinga fram en känsla, även om man verkligen vill att den ska uppstå. Jag kan bli totalt nedslagen.

Besvikelsen är inte bara smärtsam i stunden, den kan dessutom ha förödande effekt på framtida möjligheter att hitta den rätta glöden. Enligt en banbrytande neurovetenskaplig studie från ett forskarteam i Genève, leder upprepade besvikelser till att vi förprogrammerar våra hjärnor att bli mer försiktiga, vi känner minskad tillit till nya människor och blir mer benägna att fatta impulsiva beslut i rent självförsvar. Sambandet mellan höga förväntningar och besvikelse gör oss alltmer neurologiskt avstängda. Principen om ”ju fler desto större chanser” – det tröstlösa matcha-messa-träffa – kan alltså i själva verket sabotera vår finkalibrerade inre kärlekskompass.

Kan vi då bryta den här negativa spiralen och hjälpa vårt biologiska system på traven, så att gamla besvikelser inte får inverkan på nya upplevelser? Enligt doktor Machin är det här en fråga som intresserar läkemedelsbolagen.

– Relationer är ett hett forskningsområde, förklarar hon. Medicinska lösningar finns inom räckhåll, med allt vi känner till om hjärnans neurokemi, hur den väcker lusten att träffa nya människor och sedan hålla fast vid någon.

Kärlekspiller kan vara framtiden

Brian D Earp är biträdande chef för Yale-Hastings-programmet i etik och hälsa på Yaleuniversitetet och medförfattare till Love is the drug: The chemical future of our relationships.

– Det finns inget specifikt kärlekspiller som utlöser sådana känslor, säger han. Men det finns en hel del substanser som interagerar med mekanismerna bakom de känslorna. Vi måste kartlägga den biten för att komma fram till vilka sorts mediciner som har effekt på vilka system och hur de effekterna ter sig. Just nu pågår arbetet med att sammanställa den informationen.

Earp nämner två typer av preparat som eventuellt skulle kunna påverka hur och i vilka vi blir förälskade: SSRI (”så kallade ’antidepressiva’, de är mycket vanligt förekommande men fler studier på relationell inverkan behövs”) och psykedeliska medel som MDMA (mer känt som ecstasy). På 1980-talet gjordes försök med bland annat MDMA-understödd parterapi (drogen förbjöds inte förrän 1985) och Earp menar att den kraftfulla substansen kan väcka nytt liv i etablerade förhållanden där glöden har falnat.

Studier har visat att MDMA markant ökar utsöndringen av serotonin och oxytocin, medan aktiviteten i amygdala (den del av hjärnan som hanterar våra rädslor) hämmas. Earp förklarar att hjärnans känslosystem är mycket komplext, men att MDMA frigör exakt de signalsubstanser som påverkar vår benägenhet att känna kärlek, samtidigt som den gör oss flexibla – med andra ord, precis det tillstånd som krävs för att vi ska bryta negativa tankemönster.

– Både empati och viljan att lyssna på andra ökar, fortsätter han. Du påverkas helt enkelt mer av vissa stimuli och personliga möten.

Problemet (utöver att det är olagligt med narkotikaklassade preparat) är den ökade risken att fatta irrationella beslut som kanske inte går i linje med ens mål för framtiden.

– Det är därför MDMA, åtminstone i nuläget, lämpar sig bättre för behandling av de som befinner sig i en långvarig relation. Ett par som har varit tillsammans en längre tid värdesätter ofta de gemensamma värderingarna och allt de byggt upp. Men folk hamnar i slentrian, fastnar i vissa mönster som kan vara negativa eller destruktiva. Eller så förloras förmågan att se på den andre med nya ögon. Det är den här sortens problematik som psykedeliska preparat, till exempel MDMA, kan hjälpa till att lösa.

Att få receptbelagd medicin som kan hjälpa oss knyta an till nya människor lite lättare, i stället för att leta langare i jakten på illegala droger, är inte så långsökt som det kan låta – flera seriösa läkemedelsbolag är redan på banan.

När det gäller dejtingproblematiken lär det dröja innan det blir allmänt vedertaget med relationshjälp i tablettform, eftersom forskningen främst fokuserar på andra typer av medicinsk problematik. Men en forskare som arbetar med detta (som vill vara anonym) poängterar att ”kärleksmediciner” säkert blir en intressant marknad ur vinstsynpunkt.

–Och vi är närmre än någonsin att lösa de kemiska knutarna.

Det är inte bara bioteknologi som förmodas vara lösningen på våra problem med att hitta kärleken. Sedan december 2020 har den japanska regeringen börjat delfinansiera utvecklingen av mer sofistikerad AI i digitala dejtingtjänster, något de hoppas ska resultera i fler parrelationer och ökade födelsetal. Framtidens dejtingappar kommer sannolikt att skilja sig markant från de vi har idag.

Sökandet efter den perfekta matchingen fortsätter

Rashied Amini är systemtekniker på Nasa och grundare av Nanaya, en tjänst med helt nyutvecklade algoritmer som ska optimera kärleksförutsättningarna. Han identifierar dejtingapparnas största utmaning, helt i linje med Linneas erfarenheter.

– När vi börjar söka efter den rätta via en app, har vi en uppsättning förväntningar som ofta inte infrias. Varje möte adderar nya förväntningar och besvikelser och till slut blir det näst intill omöjligt att få till den där glöden.

Nanayas mission är att optimera en algoritm som ska leverera den perfekta matchningen. Allt började när Aminis dåvarande flickvän ville göra slut, men inte visste varför.

– Hon ville göra kostnads-nyttoanalys av förhållandet, berättar han. Det var precis så hon sa. Jag hade sysslat med kalkyleringsmodeller av det slaget för Nasa, jag var upprörd och behövde distrahera mig med något fånigt. Så jag gjorde en prototyp som vi sedan använde tillsammans.

Förhållandet tog slut men algoritmen visade sig vara mer effektiv än Amini hade kunnat föreställa sig. I sitt nuvarande utförande erbjuder Nanaya sina användare en prognos över möjligheter att hitta kärleken och hur lång tid det förväntas ta, förslag på vilka arenor de bör koncentrera sitt sökande till och vilka personlighetstyper som passar dem bäst. Utifrån ett mycket detaljerat frågeformulär, med en del till synes ovidkommande frågor (som ”Har du någon reptil som husdjur?”) skapas en omfattande profil och sedan appliceras information från hundratusentals andra användare för att göra kalkyleringen.

Många som använt tjänsten har hyllat algoritmens förutsägelser och till och med Amini själv är förvånad över framgångarna. Men han berättar att det dröjer minst ett år innan Nanaya har utvecklats fullt ut som en tjänst för allmänheten.

– Det är ingen dejtingapp, förklarar han. Vi utgår från det vi betraktar som kärnvärden i våra personligheter, sådant som är identitetsskapande. Demografi, värderingar, livsstil och egenskaper.

Amini hoppas att Nanaya ska kunna erbjuda en väg bort från den negativa spiral som många av oss har hamnat i.

Biokemi och algoritmer – forskning som i bästa fall ska ge svar på de frågor som mänskligheten har ställt sig sedan urminnes tider: Vad är kärlek? Går den att definiera och mäta? Känns den likadan för alla? Kan den styras? Kanske är det våra otåliga försök att snabba på hela kärleksprocessen, att inte vilja vänta på de där svaren, som fått oss att hamna i den här svårnavigerade känsloterrängen. För Linnea är nu det enda alternativet att lämna tekniken därhän.

– Jag ska ge ödet en chans, skrattar hon.

Men hon tillhör sannolikt en minoritet. För en generation som vant sig vid hypertempo och att klicka sig till bekvämlighet låter relationsalgoritmer och kärlek i pillerform fullkomligt rimligt.

* Namnet är fingerat.

Av: Alexandra Jones