Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuer

Hanna Hellquist: "På sommaren är folk så nakna och mänskliga"

11 sep, 2019 
AvHanna Hellquist
Månadens krönika med Hanna Hellquist
På semestern lämnar många sina trygga habitat. ELLEs krönikör Hanna Hellquist ser sina vänners fobier och älskar hur mänskliga alla blir när det inte går att gömma sig i vardagen.
Annons

Jag älskar sommaren. Jag älskar att jag får träffa människor som jag annars aldrig träffar, jag älskar att de lever så tätt inpå mig i konstiga konstellationer och att deras barn leker lekar runt mig och vägrar äta maten som lagas för att de inte tål det ena och inte älskar det andra. Jag älskar sommaren för jag tvingas bort från mina vanliga upptrampade stigar och tvingas trängas med andra som också befinner sig långt utanför sina naturliga habitat.

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

Fan vad mycket man får vara med om!

Jag hör att jag låter ironisk. Det är jag inte. En av de bästa grejerna med sommaren är att andra människors fobier blir så påtagliga. Alla människor har fobier. Själv är jag livrädd för att fastna i en hiss, eller för att dörren på krogtoaletten ska gå i baklås. En av mina återkommande mardrömmar är att jag har råkat flytta till en lägenhet på sjunde våningen som man måste åka hiss både vertikalt och horisontellt för att ta sig till.

Annons

”En vän till mig har utvecklat en panisk rädsla för okända vatten”

Klaustrofobin är en ganska begränsande rädsla i mitt vardagliga liv, men inte på långa vägar så begränsande som en fobi för, låt säga, ormar kan vara på sommaren. En vän till mig har utvecklat en panisk rädsla för okända vatten. Alltså för vad som kan finnas där under ytan, havet med alla dess vrak och djup och djur, stora som små. Mängden vatten, avståndet till botten, nej men det går ju inte att ha den minsta kontroll över och därför blev hon liggande på stranden under största delen av förra sommaren, trots att hon var så varm att hon badade i svett.

Hon kunde inte förmå sig att dyka i. Hon grät medan hon svettades. Hon kunde bara inte.

En annan vän är livrädd för kryp. En av de där underbara sommarnätterna, när vi tvingas trängas i ett pyttelitet rum med våningssängar, får jag rädda henne undan en flygmyra som letat sig ner bland hennes lakan. ”Hanna, rädda mig”, tjuter hon, och det gör jag så gärna för det är något som jag klarar av. ”I mitt huvud skriker insekter”, anförtror hon sig åt mig, och jag ser dem framför mig, hennes barndoms kackerlackor i Indonesien som vrålar om man ställer sig på dem och gråter om de hamnar på rygg.

Annons

”Jag älskar sommaren för folk är så nakna och mänskliga då”

Min vän Kim har fågelfobi. Hon rör sig utomhus, absolut, men motvilligt och alltid med en hand i luften som hon tror ska skydda henne från allt som kan flaxa eller kraxa. Vi gick över Markusplatsen i Venedig en sommar och jag fick leda henne genom duvorna, hon var tvungen att blunda för att ta sig över torget.

Jag älskar sommaren för folk är så nakna och mänskliga då. De kan inte gömma sig i kläder och inövade maner, de skriker rakt ut när en geting slår sig ner på deras tårtbit, de viskar sina värsta rädslor i kvava rum, medan sänggrannarna snarkar högt runt omkring. Och sommaren är fylld av saker som jag inte är rädd för. Sommaren utspelar sig på markplan, på landet, på dass med hasp och i sjöar som jag känner som min egen ficka.

När Kim kommer och hälsar på mig på landet finns botemedlet till hennes värsta skräck i ett bås i min lada. Tre hönor och fyra kycklingar bor hos mig över sommaren och kylen är full av blåa och bruna ägg. Kan inte Kim tänka sig att kika lite närmare på en av de små? Den minsta, han som är så liten att han inte ens kommer upp på den nedersta sittpinnen, som vi behöver ta in ibland och mata. Jodå. Hon vågar faktiskt.

Annons

Lill-Kim äter majskorn ur hennes hand och Stor-Kim smälter, hon låter sitt finger löpa längs den pyttelilla kycklingkroppen och konstaterar att de har ett särskilt band, just de två, och hon kanske inte kommer Sound of music-dansa över Markusplatsen i höst men hon har i alla fall en liten fågelkompis på den här jorden, för så går det när man trampar lite utanför sin gamla vanliga stig.

Läs mer:

Annons