Hanna Hellquist: "Man blir bättre. Hela tiden"
Tänk hur långt livet är ändå. Så mycket man hinner förändras, från att man är liten och dum och pinsam och blir vuxen och dum och pinsam, fast på ett annat sätt. Och sen, efter åratal av nödvändigt självhat som långsamt slipar ner de vassaste, ondaste kanterna av ens person, återstår något som med lite god vilja kan klassas som en helt rimlig vuxen människa. Man blir bättre. Hela tiden.
Musiken som jag lyssnade på när jag var yngre har jag bytt ut och upptäckt annat som är… ja, bättre. En kompis skickar en otrolig spellista med låtar som Hemlig kärlek med Sten och Stanley, Nikita med Elton John och Tuesday’s gone med Lynyrd Skynyrd. Den senare är nästan åtta minuter lång. ”Ja, stoners släpper ju inte gärna igenom låtar som är under fem minuter”, konstaterar en av mina nyaste men redan närmaste vänner, när vi sitter i varsin solstol och högtalarna dönar vidare i all oändlighet, eller i alla fall i sju minuter och femtiofem sekunder.
Hon stannade hemma, såsade runt i sin etta med halvöppen mun och vägrade jobba.
Sen börjar vi prata om gräset. Eller the herbal wisdom, som vissa väljer att kalla det. Min kompis skrattar gott åt hur vis hon var på den tiden hon rökte. Jodå. Så vis. Hon lämnade knappt sin lägenhet på ett och ett halvt år. Hon stannade hemma, såsade runt i sin etta med halvöppen mun och vägrade jobba eftersom hon hade sett igenom hela komplotten med att folk var tvungna att arbeta för att sen kunna köpa saker, för att sen bli tvungna att arbeta ännu mer och köpa ännu fler saker. Inte hon! Det var hon för smart för. Hon började dagen tidigt – för morgonpigg har hon alltid varit – med att rulla sig en spliff och sen var det en repris av Beverly Hills. Dagen följde tevetablån och fram på eftermiddagen brukade hon kravla sig ur soffan och ta sig till telefonen.
Då ringde hon sin kille, den framgångs rika av de båda eftersom han läste på Komvux, och bad honom köpa med sig cigg på vägen hem från skolan. Så att hon kunde rulla sig en ny. Det spelade ingen roll att kiosken låg ett halvt kvarter bort. Hon vägrade gå ut. Herbal wisdom, ja jävlar. Hon lutar sig tillbaka i solstolen. Hon röker inte så längre. Hon jobbar och tjänar pengar, men jobbar inte mer än hon behöver, eftersom hon inte måste bo i en femma eller köra elbil. Hon har inte körkort.
Jag räknar nämligen aldrig med att folk kan förändra sig. Jag utgår ifrån att det man ser är det man får, för resten av livet.
Jag betraktar henne där hon ligger. Hon är en av de smartaste människor jag känner. Hon är klok, så fruktansvärt rolig och plikttrogen. Det är konstigt nog väldigt viktigt för mig när jag blir vän med någon. Att den personen har pliktkänsla. Att den tar sitt jobb på allvar. Det kan jag gärna analysera vidare i en framtida krönika, men just nu vill jag fokusera på detta: hade jag träffat henne när hon satt och rökte braj i en etta i Majorna, då hade vi nog aldrig blivit vänner.
Jag räknar nämligen aldrig med att folk kan förändra sig. Jag utgår ifrån att det man ser är det man får, för resten av livet. Jag vet inte varför det är så, för jag har ju själv gjort en hel del ganska stora förändringar i mitt liv. Jag slutade dricka för snart fyra år sen, till exempel, vilket jag länge trodde var i princip omöjligt. Men ändå är jag av den övertygelsen att man aldrig kan be en annan människa att ändra sig. Det känns i det närmaste som ett övergrepp för mig. Hej nu vill jag att du gör så här, i stället för att göra så där som du har gjort i hela ditt liv. Nej det går inte. Vem är jag att ställa såna krav? Då går jag hellre.
Men det är otroligt taskigt att tro att alla människor är exakt desamma genom hela livet. Det händer ju massor med saker som förändrar en person. Det är trångsynt att tro nåt annat. Min kompis fick en unge. Hon slutade röka så mycket braj. Hon blev faktiskt en helt rimlig vuxen människa. Det hanns med.
LÄS MER:
