Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuer

Hanna Hellquist: "Kärlek uppstår inte riktigt så"

18 feb, 2018 
AvHanna Hellquist
Efter att ha valt bort 99 procent av alla på Tinder känner Hanna Hellquist ändå ungefär samma pepp som när hon ska gå till jobbet inför nästa dejt. Har apparna dödat kärleken?
Annons

Jag vet inte vilken dejt i ordningen det är. Tionde kanske. Femtonde? Jag står i badrummet och sminkar mig som jag brukar inför en sån här dag: lagom mycket ögonskugga, lagom mycket rouge, lagom svarta ögonbryn, inte för mycket läppstift. Svaga nyanser men mycket glans, sånt gillar killar. Svart knälång klänning, inte för mycket urringning, femcentintimetersklackar. Allting nedtonat, ofarligt, säkert, maxitrosor i bomull under alltihop för jag gör mig inga illusioner. Jag behöver va i säng klockan halv tio senast, själv, om jag ska orka upp till jobbet imorgon.

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

Jag har dejtat på nu i ett och ett halvt år. Det går i skov. Ibland när jag sitter ensam hemma framför tv:n, för kanske tredje kvällen på raken, har jag arbetat upp tillräckligt med motivation för att ge Tinder fem minuter. Det tar mig ganska exakt så lång tid att välja bort 99 procent av alla män mellan 25 och 42 inom en radie av åtta kilometer. Sen lägger jag undan telefonen och känner mig ganska nöjd, för att jag har ansträngt mig. Jag har gjort något. Ett dagsverke.

Annons

Och jag har samma känsla när jag gör mig i ordning för att träffa den där enda lilla procenten som slunkit igenom. Det känns som att jag går till jobbet. Samma monotona förberedelser, samma pliktkänsla, jag är aldrig nervös. Jag har inga fjärilar i magen eller oroar mig för hur det ska gå. Jag vet hur det går, jag vet att jag kommer att sköta mig i två och en halv timme. Jag kommer se till att det inte blir några pinsamma tystnader, jag kommer kunna ställa rätt frågor till honom. Män älskar att bli intervjuade och är det något jag kan så är det just det. Inga problem. Jag ger bort exakt lagom mycket information om mig själv. Full kontroll. En yrkeskvinna. Lägger in en snus, det är lugnt men det är inte alla som är okej med att man tänder en cigg utanför restaurangen. Hunden är alltid med på dejterna, lika luttrad hon. Hon ligger så snällt på min jacka på sätet bredvid mig medan jag sitter och gnider min tillvaro mot någon annans, kan vi få ihop det här, ens på papperet? Om svaret är ja, då kanske vi ses igen. Om han har barn och bor i en annan stad, då är det ingen idé och jag stänger således av känslokanalerna helt.

Annons

Hur kunde min mage plötsligt bli så lugn, min hjärna så rationell, hur kunde sexet bli så pliktskyldigt och ursäktande?

Jag undrar hur det blev så här? Jag som alltid har varit så tanklös och känslostyrd. Jag som har älskat så mycket, inbillar jag mig, och som älskat fel människor och rätt människor och kastat mig in i den ena dödsdömda relationen efter den andra, av den enkla anledningen att jag inte hade något annat val. Hur kunde jag bli så professionell? Hur kunde min mage plötsligt bli så lugn, min hjärna så rationell, hur kunde sexet bli så pliktskyldigt och ursäktande? Hur kan jag låta folk rulla av mig, fortfarande otillfredsställd och ändå vara nöjd för att jag klarade av att genomföra det? Det blir säkert bättre nästa gång, han får en chans till. Jag får en chans till. Man måste våga utsätta sig för saker om det ska hända något men exakt vad är det jag tror ska hända?

För flera år sen, i ett stormigt förhållande med en omöjlig man, tänkte jag att det är så här det måste vara, kärlek uppstår inte för att två människor råkar godkänna varandra på en app och sen ser till att vara i samma stad på samma datum. Kärlek uppstår TROTS en massa värdsliga faktorer som tid och rum, eller att man är på samma ställe i livet och vill samma saker. Men då såg livet så annorlunda ut. Då utsattes man för andra människor vare sig man ville eller inte. När jag står framför badrumsspegeln inför den tionde, eller om det nu var den femtonde, dejten och tittar på kvinnan som står där, vem fan tror jag att hon ska träffa? Denna anpassade, smakfullt klädda, slätstrukna figur, vem tror jag att hon ska nöja sig med? Och hur kommer den relationen att se ut? Det är därför jag aldrig är nervös. Det finns absolut ingenting att förlora.

Annons

Läs mer:

Annons