Hanna Hellquist: "Han gör mig fortfarande knäsvag"

Hanna Hellquists senaste krönika i ELLE

ELLEs krönikör Hanna Hellquist springer på ett gammalt ex och funderar på varför kärnfamiljen är en så dålig plats för egen utveckling – och för kärlek.
22 januari, 2020

Precis utanför Saigon Food i Nordstan, när jag tillsammans med min vän Ina kånkar på fyra överfyllda kassar med gurkmeja, thaibasilika, Ssamjang och vegetarisk ostronsås, springer jag på en gammal kärlek som jag inte sett på exakt tolv år. Han nuddar min arm och säger ”Hanna, hej, det är jag. Känner du igen mig?” Det tar nån sekund innan jag gör det. Han har så länge befunnit sig på en helt annan plats än jag, det finns liksom inte en chans i världen att vi skulle springa på varandra. Olika städer, olika liv, vi har inte hållit kontakten, jag gör sällan det med folk som jag har legat med en gång i tiden.

Han är lång, han tar av sig kepsen och frågar om han har blivit gammal. Det har han inte. Han ser ut precis som jag minns honom, håret är lite kortare kanske, men han är fortfarande så vacker att jag blir knäsvag. Han är nervös, jag med. Jag pratar snabbt medan jag stoppar in en halv lyckokaka i munnen.

Det är inga blandade känslor, jag är genuint lycklig över att våra vägar råkade korsas just här, en grå söndag i november.

Vi sågs inte särskilt länge. Jag hade en annan kille som spökade. Men jag älskade honom. Jag älskade honom för att han bara kunde dyka upp hemma hos mig och jag älskade honom för att han alltid var så vänlig mot mig, hövlig, han ville aldrig äga. Han ville bara vara nära och när han satt på vagnen hem till Bergsjön och såg att det lyste hemma hos mig bestämde han sig blixtsnabbt utan att tänka, hoppade av vid hållplatsen efter min, ringde på min dörr och jag släppte in honom i min lilla etta och vi låg i min 120-säng och rökte och pratade om de tuffa killarna som han tränade handboll med.

Han var nyss fyllda 18. Jag var 25. Det kanske inte var helt okej. Han brukade säga till sin mamma att han skulle sova hos en kompis och jag njöt av att hans morsa inte visste att jag fanns, att jag inte behövde förhålla mig till henne. När han nu står framför mig, med keps och en svart t-shirt med Volvo-loggan, märker jag hur ovant det är att träffa någon som man en gång har delat säng med och bli så lycklig över att återse honom.

Det är inga blandade känslor, jag är genuint lycklig över att våra vägar råkade korsas just här, en grå söndag i november. Vilken tur. Jag kramar honom länge. Hur fan mår han? Jobbar han på Volvo? Nej, han har haft otur med jobben, säger han, han lyckas inte behålla nåt. Hur gammal är han nu, 31, ”jomen då kanske det är dags att skärpa sig”, säger jag med munnen full av lyckokaka, ”du måste ta hand om dig”, säger jag och menar det.

Vad är kärlek? Är det kanske att vilja en människa väl, oavsett om man får ta del av den framgången eller inte?

Kvällen innan har Ina och jag pratat om varför det är så ovanligt att människor som är ihop känner stolthet över sin partner. Varför man så sällan ser en person som är sprickfärdig när ens bättre hälft har åstadkommit något som inte handlar om det gemensamma projektet som är deras förhållande. Ina sa att det handlade om att personlig framgång nästan alltid stjäl tid från förhållandet och om man har barn blir risken för missunnsamhet ännu större. För nån måste ju stanna hemma med dem. Det finns alltså knappt någon plats för egen utveckling i kärnfamiljen. I alla fall inte när barnen är små. Kärnfamiljen är egentligen en rätt dålig plats för kärlek.

Jag har själv ingen koll på det där. Jag har inte fått det att funka. Så när jag springer på någon från det förflutna är det nästan aldrig några vackra känslor som väcks. Vad är kärlek? Är det kanske att vilja en människa väl, oavsett om man får ta del av den framgången eller inte? Att hoppas att den människan ska få vara lycklig och leva ett liv som är lyckligt oavsett om man själv är en del av det livet? ”Du måste också må bra”, säger han till mig när vi kramats hejdå. Och spänner ögonen i mig. ”Du, mig behöver du inte vara orolig för”, säger jag. ”Jag har det bra. Jag mår så jävla bra.” Och jag ser att han blir glad. På riktigt.

Foto: TT

LÄS MER:

Hanna Hellquist: ”Det är då jag vill ha en kille”

Här hittar du alla Hanna Hellquists krönikor – alltid lika klockrena