Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuer

Hanna Hellquist har slutat skriva till killar hon är kär i

23 maj, 2018 
AvHanna Hellquist
Som krönikör behöver man en pålitlig musa, peppande skrivcoach eller… en Caroline, helt enkelt. ELLEs Hanna Hellquist har slutat skriva för killar hon är kär i, och hittat hem.
Annons

Länge föreställde jag mig killen jag var kär i för tillfället när jag skulle sätta mig ner och skriva. Jag tänkte att det var han som skulle läsa texten. Jag tänkte att jag skulle skärpa till mig då, bli sexig. Skriva smartare. Anstränga mig mer för att vara klurig och rolig och oväntad, så att killen som jag var kär i skulle bli kär tillbaka. Jag sa det också vid de tillfällen jag blev intervjuad om skrivande att det var mitt bästa tips: ”Skriv som om du tänker dig att den du är kär i ska läsa!”

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

Gud, så dumt. Är det något man inte ska förhålla sig till när man ska vara kreativ så är det just föremålet för ens sexuella åtrå. Man blir nämligen inte särskilt rolig då. Man är otrygg. Osäker. Behagsjuk. Om man skriver för att få ligga så blir skrivandet som att gå med håven. Och texten blir tillrättalagd och falsk.

När jag åt lunch med en kollega nyligen diskuterade vi vilka i vår närhet som vi kände oss trygga nog att skriva med – och för. Det är ganska avgörande när man skriver personligt att man känner sig trygg med sina läsare. Att man inte sitter vid datorn och tänker att läsekretsen kommer att tolka allt som man får ur sig på värsta tänkbara sätt. Mitt lunchsällskap berättade att hon brukar pröva sina vänskaper mot frågan: Kan jag sitta i samma rum som den här personen och skriva? Om svaret är ja, ja då är det antagligen en vänligt sinnad person och en väldigt god vän. Jag tar det gärna ännu ett steg längre. Jag kan typ inte skriva utan min kompis Caroline. Det har gått så långt att Caroline är den enda som jag tänker kommer att läsa.

Annons

Varje gång jag ska lämna en text så tar jag min hund och min dator och åker hem till henne. Tvåans buss går nästan hela vägen. När jag kommer fram har Caroline lagat havregrynsgröt till mig som hon serverar med kanel och socker och en massa mjölk, och jag får kaffe och så får jag klappa hennes katter, och se på när hon matar sin yngsta dotter med lax och bönor och ris.

Det är inte alla förunnat att ha en person som man känner sig så trygg med att man kan svära och härja i hennes sällskap.

Sen ligger jag i hennes soffa och skriver mina krönikor, fullständigt trygg i vetskapen att hon inte kommer att dra några förhastade slutsatser om mig bara för att jag använder gammeldagsa ord, och att hon kommer att skratta ärligt när jag lyckas med en rolig formulering. Hon är generös med skratten, noga med stavningen och oändligt tålmodig. Innan och under tiden som jag skriver så skäller jag lite på Caroline. Inte otrevligt, jag menar det inte så och hon tar det inte så, utan mest för att få upp ångan lite, jobba upp en go stämning. Och Caroline konstaterar lakoniskt: ”Nu är du på riktigt gott humör. Se till att använda det också, rikta energin mot datorn i stället för mot mig.” Det är inte alla förunnat att ha en person som man känner sig så trygg med att man kan svära och härja i hennes sällskap. Och jag inser att om jag i stället för att ligga i Carolines soffa och skriva hade legat hemma hos nån tillfällig förälskelse och försökt förmedla mig själv till omvärlden, ja då hade det inte blivit mycket gjort. Att spela tuff kan man bara göra så länge.

Annons

Det handlar såklart inte bara om tryckt text, det gäller nästan allt man skickar ut. Vem tar emot det? Hur kommer jag att landa hos den här människan? Att då ha åtminstone en sån person här i livet, en människa som känner en och älskar en nästan oavsett vad, det är fan det dyrbaraste man har. En person som kan göra narr av en när man förtjänar det utan att det gör det minsta ont. Som är förnuftigt kritisk, men kärleksfull, gränslöst intelligent och pålitlig. En människa vars omdöme man aldrig tvivlar på, och som samtidigt är odiskutabelt vänligt sinnad mot dig. Att få känna det lugnet tillsammans med någon.

Nu när jag tänker efter lite så är det egentligen konstigt att det inte funkar för mig att tänka på den som jag är kär i. Det säger kanske mer om mina kärleksrelationer än om själva tesen.

Läs mer:

Annons