Vad är identitetssingel? Du kan vara det fast du är i en relation

Vad är identitetssingel? Du kan vara det fast du är i en relation

Du lever som en partyglad singel, bokar resor utan att fråga någon och ja, ibland glömmer du bort en liten, men viktig, detalj: din partner. Låter det bekant? Då är du identitetssingel. ELLEs Jean Hannah Edelstein förklarar begreppet.
24 maj, 2018

Förra året bestämde jag mig för att åka till Los Angeles på minisemester. Det skulle bli toppen: hyra en liten lägenhet i Venice, cykla till stranden varje dag, dricka iste med gurkmeja och skriva på min bok. Jag hade tillräckligt med flygbonus för att täcka resan (jag bor i New York) och det var inga problem att få ledigt från jobbet. Jag köpte biljetter. Jag bokade boende. Och då – inte förrän då – slog det mig att jag kanske skulle berätta om resan för min pojkvän. Som jag bodde med.

– Jag ska åka till Los Angeles i maj, sa jag. Kan du ta hand om hunden?

– Jag antar det, svarade han lite modstulet.

– Jag kanske borde ha berättat innan jag bokade biljetterna?

– Det kunde du har gjort, tyckte han.

Han hade en poäng, men jag är nybörjare på det här. Somliga skulle nog betrakta mig som tanklös, men jag tror snarare det beror på – okej, jag har precis myntat begreppet – att jag är identitetssingel.

Vad menas med identitetssingel?

Jag hade vant mig vid att planera resor på egen hand, för så hade jag gjort de senaste tio åren. Det var väl inte så fasligt förskräckligt att jag glömde bort att berätta för min pojkvän, jag gjorde ju bara något jag alltid gjort som singel? Det var mitt invanda beteende. Att vara identitetssingel är att i grunden identifiera sig som singel, oavsett relationsstatus. Huruvida du har ett förhållande eller inte definierar inte dig eller dina mål i livet. Ett förhållande betraktas inte som något livsavgörande. Att vara singel är inte liktydigt med ett problem som måste lösas.

Första gången jag förklarade för min pojkvän att jag var identitetssingel var det för att be om ursäkt för att ha planerat något utan honom i åtanke, men när jag tog upp det här med mina vänner så medgav många av dem att de var likadana. Det var kvinnor som hade varit singlar länge och som hade vant sig vid att leva sina liv fullt ut utan att gå runt och fantisera om den rätte. Några av oss råkade hitta kärleken i alla fall. Några gjorde det inte.

Jag har befunnit mig i de flesta sociala situationer som singel, och i synnerhet på bröllop – 37 stycken, för att vara exakt – kunde det kännas lite extra utsatt. ”Jag har varit på 37 sådana här tillställningar”, kan jag säga om småpratet vid bord nummer sju skulle stelna till. Alla gillar bröllop, åtminstone i teorin, men 37 är ganska många vid 36 år fyllda och jag har varit utan dejt på åtminstone 32 av dem.

På de flesta av inbjudningskorten har det stått: ”Jean Hannah Edelstein med sällskap”, eftersom de vänner och släktingar som bestämt sig för att sjunga den eviga kärlekens lov hoppats att jag åtminstone låg med någon som jag kunde tänka mig att synas offentligt med. Kanske har faktumet att jag fått så många inbjudningar och haft så få presentabla pojkvänner något med varandra att göra – singelskapet innebar att jag hade mer tid över till nya vänner. Fler nya vänner innebar fler bröllopsinbjudningar. Och visst, fler nya vänner kanske också innebar mindre tid över till dejting.

Carrie Bradshaw i Paris.

Carrie Bradshaw – singel eller identitetssingel?

Jag har inte alltid varit identitetssingel – i tonåren och som ung vuxen var jag snarare hängivet seriemonogam. Som längst gick det tio dagar mellan två förhållanden och likt många andra unga kvinnor såg jag tvåsamheten som norm. När min tredje pojkvän och jag gjorde slut strax före min 24:e födelsedag blev jag förkrossad, men samtidigt tog jag för givet att jag snart skulle träffa någon ny. Jag förutsatte att jag var en förhållandeperson, man skulle kunna säga att jag var identitetsflickvän.

Men det blev inget nytt förhållande. Kanske berodde det på min ålder, kanske på att jag bodde i en främmande stad (London) där jag inte lärt mig navigera i dejtingterrängen. Hur som helst, utan pojkvän och den begränsande tvåsamheten – det vill säga, någon att semestra och dela notan med, någon som tröstar och bedyrar att den nya frisyren inte alls blev så katastrofal – började jag istället se singellivet som defaultläge. Det innebar inte att jag levde i celibat eller ensamhet – oftast dejtade jag någon medan jag samtidigt höll utkik efter nästa kandidat – men att leva på det viset under så lång tid gjorde att jag började se förhållandetillvaron som avvikande och faktiskt inte ens särskilt önskvärd.

Mitt synsätt var nog ganska ovanligt på den tiden. Jag var 19 när den första Bridget Jones-filmen kom och den lärde oss att en singelkvinna i 30-årsåldern förmodligen var både usel på att ta itu med sitt liv och i ständig jakt på en man. Men det var 2001. Det händer säkert fortfarande att 32-åriga singelkvinnor får pikar om sin civilstatus av föräldrar eller gifta vänner, men de lider definitivt ingen brist på vänner som också är singlar och som helhjärtat omfamnar singellivet.

Rebecca Traisters bok All the single ladies: Unmarried women and the rise of an independent nation från 2016 är ett utmärkt exempel på den makt singelkvinnor har i dag, inte bara på dejtingscenen utan även socio ekonomiskt och politiskt. Enligt Traister har singelkvinnor 51 procent av alla chefspositioner i USA.

Att vara identitetssingel handlar inte om att leva ensam eller att vara självständig eller att ha tillfälliga sexuella förbindelser utan att få dåligt samvete (fast det kan handla om det). Det är en livsstil som går ut på att investera i sig själv och sina ickeromantiska relationer, att lägga fokus och kraft på olika sorters vänskapsband och ha styrkan att gå vidare när det krävs. Det handlar om självtillit. Jag hade ingen pojkvän att rådgöra med när jag skulle fatta viktiga beslut, vilket var bra när beslutet var enkelt att fatta och mindre bra när beslutet var svårt. Ingen väntade på mig där hemma. Även om jag ibland kunde vakna mitt i natten och fundera över om jag var patetisk som låg där i min ensamhet så var jag glad och tacksam för alla mina vänner och att jag hade ett roligt liv. Att jag blev bjuden på så många bröllop. Och visst, när jag hörde talas om något förhållande som spruckit kunde jag känna en gnutta skadeglädje och tänka på att nu var de också tvungna att ta ut soporna helt själva.

Jag blev väldigt bra på platonisk vänskap – japp, helt utan sex inblandat – med det motsatta könet.

– När jag var gift umgicks jag inte med några killkompisar alls, berättar min vän Penelope.

Hon gifte sig tidigt, skilde sig några år senare och ser sig numera som identitetssingel.

– Nu har jag jättemånga killkompisar (några är gay, några är singlar, några har flickvän, några är gifta) och jag tänker ha kvar allihop även om jag inleder en ny seriös relation, fortsätter hon.

När jag till slut träffade en man, efter fem års dejtande utan fast relation, så var även han identitetssingel. Vi hade mycket gemensamt men kände inget behov av att hänge oss fullt ut. När vi gjorde slut berodde det på att ingen av oss ville flytta ihop.

– Det är som att vi har gått på tredje dejten i ett år, sa mitt ex.

Och han hade rätt. Vi trivdes i varandras sällskap, men mer blev det inte.

Den här sortens singelinställning är dock inte någon 2000-talsföreteelse. Joanna Scutts är författaren bakom The extra woman, om Voguejournalisten Marjorie Hillis som skrev den populära självhjälpsboken Kvinnan kan gott leva allena från 1936. Boken blev upprinnelse till en kvinnorörelse som kallades Live aloners, det var glamorösa kvinnor som bestämde över sig själva och som inte levde sina liv enligt andras värderingar eller förväntningar. Rörelsen var revolutionerande för sin tid, men de bakomliggande orsakerna kunde också härröras till den samhällsekonomiska situationen.

– Äktenskapsstatistiken störtdök under depressionen, förklarar Scutts. Folk ville vänta tills finanserna var i balans. Dessutom var det lättare för singelkvinnor än för gifta kvinnor att få jobb, så allt fler kom att stå på egna ben rent ekonomiskt.

Ekonomin är fortfarande central för identitetssinglar. Mitt sätt att leva har haft stor inverkan på mig som skribent – ibland har jag varit intensivt avundsjuk på de väninnor som haft en partner med fast inkomst till hyran medan de kunde satsa allt på sina kreativa, om än uselt betalda, yrken. Å andra sidan har jag känt mig fri – som när jag flyttade till Berlin – och har inte behövt ta hänsyn till någon partner. Jag utvecklade en stark övertygelse om att äktenskap inte var någon stor eller livsavgörande grej. Vilket blev lite klurigt när jag faktiskt gifte mig förra året. Förlåt, glömde jag nämna det? Jag är identitetssingel, men gift.

Det 37:e bröllopet var mitt eget. För lite mer än ett år sedan träffade jag en man och blev kär. Han förlät mig för att jag åkte till Los Angeles utan honom och vi bestämde oss för att gifta oss. Till stor del berodde det nog på att min man inte alls är som jag. Bakom sig hade han tre långa förhållanden, två av dem som sambo. Innan han och jag flyttade ihop hade jag aldrig bott med någon.

Jag har fått lära mig att bli lite mindre identitetssingel, som att faktiskt berätta att jag tänker komma hem sent. Jag anstränger mig för att inte lämna högvis med kläder mitt i vardagsrummet, för jag tänker att det nog kan vara störande. Jag intresserar mig för hans vänner. Ibland deppar jag lite för att de singelvänner som jag brukade identifiera mig med inte längre ser mig som en av dem. ”Jag är identitetssingel!” insisterar jag när de diskuterar sina senaste dejter, men de tycker inte att jag har lika mycket insikt som förut.

Jag gick med på att gifta mig med min man under ett samtal, inte efter ett frieri. Överenskommelsen beseglades inte med någon förlovningsring och han lovade att vi inte skulle ha någon bröllopsfest, dels för att jag verkligen inte orkade styra upp en, dels för att en fest som skulle lyfta vår vigsel som den största händelsen i mitt liv helt gick emot mina tidigare principer som singel. Min man är väldigt lätt att ha att göra med, så vi bytte ringar i New York City Hall. Hela ceremonin tog tre minuter. Jag hade på mig en gräddvit klänning från Halston Heritage som jag köpt på nätet. Den satt inte särskilt bra. Jag bär en vigselring. Jag älskar min man och jag är lycklig.

Med tiden lär det visa sig om jag förblir evigt identitetssingel. Kanske kommer även jag att beklaga mig över ensamma middagar (för närvarande älskar jag att äta solo) eller tycka att det är konstigt att inte deklarera tillsammans och ha samma efternamn. Nu gläds jag åt att fortfarande känna lika mycket samhörighet med mina singelvänner som med de stadgade. Och kanske allra mest med dem som säger: ”Japp! Jag med!” när jag berättar att jag är identitetssingel.

Läs också:

Ständig singel? Lär dig skilja mellan kärlek och lust

Singel och bor själv? Grattis, det gör dig lyckligare!

Har du koll på begreppet singlism – singeldiskriminering? ELLE guidar dig!

Singel? Hit ska du åka för att hitta kärlek – eller en kortare flirt

Foto HBO