Girls-aktuella Allison Williams i exklusiv intervju

Den ständigt hyllade serien Girls är inne på en fjärde säsong. Allison Williams som spelar den ständigt inställsamma och otursamma karaktären Marnie reflekterar över att släppa kontrollen över sig själv och samtidigt låta sig ta plats i världen som tjej. Kanske är vi mer lika Marnie än vad vi vill tro…

Din första scen i den nya säsongen ­är en ekivok sexscen med Desi – sådana kommer att bli en av de mest omtalande scenerna någonsin i serien! Hur möter du denna sorts scener?

– Varje säsong, går jag in med attityden; nu gör vi detta. Låt oss fortsätta göra Marnie mer komplicerad. Det är det roligaste i världen. Och den scenen, vad är den? Femton sekunder? I den scenen lär man sig exakt var hon befinner sig. Hon är så bekväm med denna person – mer bekväm än någon av oss har varit med någon, hon är helt avslappnad med honom. Gillar honom verkligen. I dialogen säger han, ”I love that” och hon svarar, ”I love you too”. Det är så pinsamt och konstigt, och det illustrerar perfekt var de är, var Marnie är. Det är så himla illustrativt.

Jag hörde att du satt bredvid din pappa när du såg den på premiären. Hur var det?

– Åh, ja! Det var helt okej. Vi har gjort detta i fyra år. I säsong ett kunde jag förstå att folk undrade vad han skulle tro, men det är ganska kul att folk fortfarande är oroade. Jag tror att folk skulle vara mer nöjda om jag sa att pappa är förfärad och att jag har fått utegångsförbud. Men mina föräldrar förstår att det är skådespel. Jag är mycket mer orolig över mina farföräldrar, men till och med de är blasé. De förstår också att jag spelar. Det vore porr annars! Vilket är en annan typ av skådespeleri – antagligen svårare för det mesta.

Hon är uppenbart förälskad i Desi. Men är hon vilse också?

– Hon är ganska närsynt när det gäller det, ser bara en liten del av det; han får mig att känna mig väldigt nöjd med mig själv. Det är massor av andra saker som pågår samtidigt. Hon försöker verkligen att stå upp för sig själv och säga; ”Jag vill vara en sångerska”. Att ha någon med sig på vägen som supportar är bra, för det är en så himla fragil grej. Problemet är att han inte verkar vara säker på om han vill vara med henne – i alla fall har han inte helt bestämt sig. Så samtidigt som jag är väldigt glad över att Marnie har identifierat två saker hon vill ha – Desi och en sångkarriär – är det en besvikelse att sångvärlden kanske inte vill ha henne, och att Desi kanske inte heller vill ha henne. Jag tycker ändå att det är en bra sak att hon tar steget. Det är alltid väldigt utsättande och skrämmande, men aldrig dåligt. Man kan bara växa av det. På det sättet är jag glad för hennes skull.

Denna säsong verkar hon vara lite mer självmedveten, eller åtminstone mer självtvivlande, håller du med?

– Ja! Det är riktigt kul att få se när hon inser att ingen bryr sig vid konserten, och går ut helt upprörd – det är en förbättring. Innan när hon gjorde Stronger-uppträdandet och de gick tillbaka till kontoret, trodde hon att det var en hit. Det var hemskt. Men det tänker jag på hela tiden – att hon inte har några föräldrar. Hennes mamma är helt galen och vill vara ungdomlig, en cool mamma. Hennes pappa är helt frånvarande, så hon har ingen grundläggande trygghet. Hon har ingen som kan guida henne på vägen. De enda människorna hon har är Hannah i sin transparanta skjorta, eller Jessa som inte direkt heller är någon bra moralisk förebild.

I en sådan kontext är Elijahs peppande snack med henne rätt hjälpsamt, eller hur?

– Ja, den ”though love” grejen var precis vad hon behövde. Och det är vad hon fick från Ray med. Han gav henne lite råd, lite kritik, men det grundades i kärlek. Jag tror att det är så med Desi också. Hon försöker att hitta något att stadga sig i, och han verkar ha en riktning, han vet vem han är. Hon är väldigt attraherad av den sortens stabilitet och självkännedom.

Får du reaktioner från folk som tänker att Marnie är den sortens tjej man inte vill lämna sin pojkvän ensam i ett rum med?

– Det kunde jag inte förutse, inte i säsong 1. Men det lurade alltid där, för hennes moral är så komplicerad. Hon hade Charlie i första säsongen, men i scenen på Highline händer något nästan med Booth och Jonathan. Vid den tidpunkten dejtar hon fortfarande Charlie, så vi får lite hintar av det redan där. Det är komplicerat, många gånger berättar folk att de inte gillar henne, vilket jag tänker är ganska simplifierande. Jag tror också att det beror på att folk är mer lika henne än de vill erkänna. På samma gång som hon ligger med någon, är hon superlojal.

Skulle hon någonsin gå över gränsen med Adam, tror du?

– Faktiskt inte. Jag tror att lojaliteten skulle övervinna. Jag vill tro det. Sedan har inte heller några sådana frön såtts. Jag tror att han är helgad. Jag dubbelcheckade det med Lena. Hon säger att man aldrig kan säga aldrig, men att det ser osannolikt ut. Men man vet ju aldrig, det kommer en viss tidpunkt där de måste starta sina egna liv och bestämma sina egna riktningar.

Har Marnies stil lugnat ner sig lite…?

– Lite, men den är alltid uttänkt. Hon är väldigt medveten om att försöka framstå mer som en folksångare. Hon bär blommigt, släpper lös någon lock i håret, en scarf här och där, bär tanktoppar, platå-sneakers. Hon försöker verka chill, försöker tävla med Clementine. Hela säsongen bar jag en gazillion ringar samtidigt, för att vi tänkte att Marnie skulle tänka: Clementine bär antagligen en massa ringar, så då ska jag också bära än massa ringar. Hon försöker vara en coolare version av sig själv, vilket är rätt plågsamt att se. Men hon har alltid varit så, det är inget nytt.

I säsong ett, sa du en gång att du delar några egenskaper med Marnie. Känner du dig splittrad?

– Generellt, ja. Jag har slappnat av medan Marnie har blivit uppskruvad. När jag repade för Peter Pan var jag helt fokuserad på det, endast. Varje dag var det allt jag tänkte på, från då jag vaknade till då jag lade mig i sängen. Allt annat i mitt liv struntade jag i. Jag lämnade över kontrollen och lät andra fatta exekutiva beslut utan mig. Vilket hade varit omöjligt för några år sedan, och det har varit en sådan lättnad att inte bry sig så mycket om allt. Men Marnie gör fortfarande det. Hon kämpar verkligen för att inte göra det, vilket är beundransvärt, men vi får se hur långt hon kommer.

Njöt du av att göra Peter Pan, även om det var ett hårt arbete?

– Det var så kul! Och inte alls skrämmande. Jag förberedde mig ordentligt, så jag visste att även om något skulle gå fel, skulle det inte gå superfel. Som med flygandet, vi repade flygningarna. Det tog bokstavligen månader att lära sig flyga. Det var väldigt, väldigt komplicerat och så mycket skulle kunna gå fel. Och om det inte skulle gå bra, är det vad folk vill se. Jag visste att om jag skulle klara det, skulle jag göra några barn, mig själv, och alla andra som jobbat så hårt med det väldigt glada, och hatare skulle bli besvikna. Eller glada, om jag misslyckades. Men den insikten är något som Marnie inte skulle kunna acceptera. Hon tror fortfarande att det går att göra alla nöjda. Hon har ingen nyanserad underskattning av: f**k it, jag kan inte göra alla glada. Det är en teatermusikal på TV, så om det inte är din grej, kommer du att hata det. Du kommer inte att se det. Det var en väldigt bra övning i laissez faire, att veta att jag inte kan kontrollera hur folk tar emot det. Det bästa var att det togs emot väl, mest av barnen – vilket var en dröm för mig! Så många föräldrar kom fram till mig på premiären och sa: ”Min dotter har sett på den fem gånger, min dotter ser det varje dag, min son är beroende av det, han bad om en Peter Pan-dräkt i julklapp”.

Lena pratade om att Adam Driver har blivit erbjuden otroligt varierande filmroller i jämförelse med tjejerna i Girls. Känner du det? Att roller som den du har i Girls inte liknar de som du har i film?

– Det finns verkligen inte en stor variation av roller att hitta, det finns bara inte. Det är en sådan otrolig bredd av skådespelare, och de får slåss för juvelerna som dyker upp någon gång ibland. Men det är därför jag inte behövde fundera extra över Peter Pan, det var en sådan otrolig möjlighet och jag fick spela någon som är helt annorlunda från Marnie. Hur mycket jag än älskar Marnie, är det en del av skådespelandet att kunna visa folk att man kan spela mer än en roll.

– Det är bara en tidsfråga; Lena har rätt – det handlar om att ha kvinnor i varje maktposition. Och det kommer att hända. Hela branschen ändras, det som växer och utvecklas i Hollywood är väldigt invecklat, och det känns som ett främmande landskap helt plötsligt. Går någon längre på bio? Hur ser filmer ut? Om jag är på en middag, pratar folk mest om TV, för det är där som komplicerade karaktärers utveckling kan ske. Det är en utmaning att introducera en tredimensionell karaktär i en film. Föreställ dig att lära känna Hannah Horvath på två timmar, eller Carrie Mathison på två timmar. Det är inte möjligt. Man behöver år och timmar med dem, för att bli medveten om vad pågår i deras hjärnor. Hursomhelst, känslan av att gå till en biograf och se en film jag har gjort. Jag kan inte låta den drömmen passera. Tids nog kommer jag att hitta något annat, jag har inte bråttom. Jag har det bästa jobbet, och får fortsätta göra det tills något annat fantastiskt dyker upp.

– Och jag är hoppfull – titta bara på Reese Witherspoon och produktionsbolaget som Lena och Jenni startade. Några av de smartaste kvinnorna där ute börjar nu tänka samma sak! Reese båda filmer hon gjorde förra året är i åtanke för Academy Awards, så – undan med er, vi kan det här.

Av Foto All Over Press

Mer läsning: 

Jemima Kirk om Jessa – och att fylla 30! >

Girls-skaparen Lena Dunham: ”Det finns inget som upprör mig mer än självhat” >

Intervju med Adam Driver: ”Jag tittar inte på Girls. Jag såg pilotavsnittet och fick panik” >