Kärlekssnack – ett grepp om samtidens kärlekstillstånd

Helle Schunnesson, Felicia Masalla, Julia Lyskova

Hur håller man ihop? Är dejtingappar bara skit och hur kommer framtidens storslagna kärlekshistorier se ut? ELLEs Helle Schunnesson, poddaren och skådespelaren Julia Lyskova och fotografen Felicia Masalla tar ett grepp om samtidens kärlekstillstånd. Vad drömmer vi om nu?
13 januari, 2023
"Varje avvisande blir som ett betyg på en själv"
1:25

Efter reklamen: "Varje avvisande blir som ett betyg på en själv"

(1:25)

Slå på ljud

Julia: Jag är i en relation, sen nio år tillbaka. Länge!

Felicia: Jag vill veta alla hemligheter?

J: Det är inga hemligheter, det är bara jättemycket jobb. Det är som att ha ett företag. Om du slackar i relationen i några månader, då går aktierna ner.

Helle: Skulle du säga att du har jobbat aktivt på din relation i nio år?

J: Inte hela tiden, men i perioder absolut. Men det hade jag säkert gjort även om jag inte var i en relation, men man kan få syn på grejer med sig själv när man är i en relation. Så jag har gått mycket i terapi. Men det hade jag verkligen behövt, även om jag inte var i en relation.

Man tänker verkligen så ”killar är idioter” och sen så dejtar man tjejer och inser att det nästan är värre? 

H: De flesta gör ju det.

J: De flesta TJEJER är väldigt bra på att jobba på sig själva. Sen blir det ju en distans mellan männen och kvinnorna.

H: Alltid när det tar slut mellan ett par är det ganska klassiska att tjejen direkt i break-upet mår piss typ, sörjer, gör hela grejen, jobbar med sig själv, hittar en ny hobby, färgar håret, skaffar nya kompisar. Och killen är så ”I’m fine”!

J: Och sen kommer det.

H: Sen går det typ åtta månader och sen kommer det, BAM, in i väggen.

F: Då är han så … Nu mår jag dåligt! Alltid så.

J: Har ni relationer?

F: Jag är single, ready to mingle!

H: Jag är single, working on being ready to mingle ... Använder du dejtingappar, Felicia?

F: Ja, tyvärr. Det är ju ett träsk. Men jag är väldigt mycket en periodare, allting beror på min energi. Just nu är jag i en period där jag är så här ”Amen nu kör vi”, laddar ner tinder, swipear hit och dit, sen inser jag … Det är bara skit.

J: Vilken är den bästa dejtingappen?

F: Det finns typ ingen?

J: Men om ni måste säga?

F: Okej. Det beror på behov. Hinge om man vill ha något lite mer seriöst. Och det orkar inte jag med nu. Då är det Tinder. Och sen har vi Her, för jag är bisexuell, och där är det också väldigt liksom seriöst … Aa jag vet inte, jag skulle ändå säga Tinder, för där är det en blandning.

H: Jag tycker det är svårt för jag skulle säga mer generellt att väldigt ofta på dejtingappar är det antingen ”Jag söker inget seriöst” och det kan jag störa mig så mycket på för liksom … Hur kan det vara din inställning till livet? Och det är typ du, Felicia?

F: Det är jag, det är jag!

H: Amen vadå, vad vill du ha då?!

F: Hahaha.

H: Eller så är det ”Jag söker ENDAST seriöst”. Men båda de två är så svåra utgångslägen, för antingen ska man bara ha kul, och man får inte involvera känslor, eller så måste man typ vara redo att gifta sig.

F: Men båda de två är ju brutalt skadade.

H: Jag är nyfiken på det här att du inte letar seriöst, är det för att du har haft seriöst och nu bara vill leka runt eller är det att …

J: … att folk alltid blir kära i dig? Måste du säga stopp min kropp?

F: Jag är ju den jobbiga nu … Men det är ett skönt utgångsläge, för då förväntar jag mig ingenting. Sen OM det blir någonting. Worst case eller haha, best case … Då är jag öppen för det! Men jag vill typ bara foka på min karriär, jag vill ha kul. Okej, KK, fantastiskt! Men det här händer alltid mig, när jag verkligen vill ha någon seriös relation, då träffar jag bara folk som inte vill ha det, och nu när jag inte vill ha det, då träffar jag bara folk som vill ha något seriöst.

H: Ska jag säga vad jag fått lära mig? Att om man bara träffar folk som är känslomässigt otillgängliga, då är det för att man själv är känslomässigt otillgänglig …

F: Uuh, yes that’s me. 100 procent.

J: Men ÄR det så? För jag tycker det där är orättvist mot kvinnor. För att det är så jävla många män som är känslomässigt otillgängliga?

H: Men är det det?

J&F: JA!

J: Jo men det är det, inte alla män etc, men så här, de är inte alltid känslomässigt otillgängliga då, men de har inte kommit lika långt som kvinnor?

H: Jamen det tycker jag man kan se på just det där med ”Jag söker inget seriöst”. Om vi tar det åldersspannet av män som jag träffar så är det väl … ja men mellan 25 och 40 typ.

F: Haha, bra! Bra range.

H: Haha, ja men att de som är runt 35 är så, ”Jag letar inte efter något seriöst”. Vad fan letar du efter då?!

F: Då är det ändå lite brådis?

J: Har de ofta barn redan då eller?

F: De har gjort hela karusellen?

H: Så kan det ju ofta vara, och nu vill de dejta någon yngre och ”ha kul” … Men Felicia, du som dejtar både tjejer och killar, kan du bekräfta att det är killarna som är problemet?

J: HAHA!

F: Jag kan bekräfta att det … absolut inte är det. Tjejer är nästan värre? Vi spelar spelet lika mycket.

De tycker typ det är aggressivt när man säger vad man tycker rakt ut, jag vet inte om det är för att man typ förväntas som kvinna att inte ta för mycket initiativ, inte dra i någon. Man ska typ sitta och vänta vid telefonen som att det vore 50-talet.

H: Jag visste det!

F: För vi är liksom så sneaky på något sätt … Man tänker verkligen så ”killar är idioter” och sen så dejtar man tjejer och inser att det nästan är värre? För vi är mycket mer nästan manipulativa och väldigt överanalytiska. Det är ändå klurigt. Många tjejer använder samma taktiker som killar.

J: Det blir en svårare kamp om båda är lika smarta också? Sen kan ju killar också vara lika smarta.

H: Nja, va.

F: Sen är queervärlden väldigt liten. Konkurrensen är hög om man säger så. Aa, jag vet inte. Tjejer är magiska men vi måste skärpa oss.

H: Ja men Julia, du har ju en podd som heter Daddy Issues, där ni pratar en del om just daddy issues.

J: Japp!

H: Och det känns som att väldigt många tjejer har väldigt hög emotionell intelligens, alltså att man har koll på typ ”jag har det här mönstret från när jag var barn”, eller ”jag har den här anknytningen, jag är ambivalent och jag är si och jag är så”.

J: Man har lite koll.

H: Men man agerar inte alltid efter det, eller fattar ni vad jag menar? Det blir nästan som en ursäkt? ”Jag har faktiskt mina issues”, eller ”jag är svartsjuk av den här anledningen” eller ”jag har svårt att släppa in någon på grund av det här”, men man ändrar inte på det?

J: Nej, exakt, och det måste ju vara en tvåstegsraket. Först ska man försöka identifiera vad man har för problem – för de är många. Och så inser man, okej, det här verkar vara ett problem, nu ska jag ta ansvar för det. Då går man ju en ny runda i terapi! Först tar man reda på vad problemet är, sen frågar man sig ”hur kan jag förändra det här?”.

F: Vi är så hypermedvetna, vi går i terapi, vi ska läka vårt inre barn … Allt sånt där. Men sen är vi helt efterblivna när det kommer till att dejta, och när det kommer till att kommunicera? Alltså när man är ute på fältet. Vad händer på fältet? Det är ju kaos där ute!

H: SÅ svårt. Men jag har ändå försökt mig på att vara mer rak. Jag har insett att allting som är ambivalent eller osäkert, det ger mig skitmycket ångest. När jag inte vet, då mår jag piss. Jag tar hundra gånger hellre att någon säger så: ”Fan, du är toppen men jag kände inte något här, jag vill inte träffas igen”, än att de typ … är korta, svarar mer och mer sällan, försvinner.

Jag drömmer om den stora kärleken? Det är klart att jag hoppas att det kommer hända. Men jag tycker också att det kan vara lite svårt att behålla den romantikern i sig?

J: Det tror jag också är klassiskt, det triggar så mycket i en.

H: Verkligen, och jag är hellre den som hör av mig och är så ”Vill du se igen eller vad händer?”

J: Det är ett tips generellt till alla som dejtar. Var FÖR på.

H: Nej men Julia, när man är det och lägger korten på bordet … Folk blir livrädda av det? De tycker typ det är aggressivt när man säger vad man tycker rakt ut, jag vet inte om det är för att man typ förväntas som kvinna att inte ta för mycket initiativ, inte dra i någon. Man ska typ sitta och vänta vid telefonen som att det vore 50-talet.

J: Men det är därför jag tycker alla kvinnor gemensamt ska bli mer på.

H: Som en sorts strejk?

J: Ja, så det inte finns något alternativ. Säg då att man blir avvisad efter en första dejt för att man är för på, då kommer de ju ändå lämna en sen? När ens riktiga personlighet kommer fram? Jag kan absolut vara sval i några månader. Men sen …

F: Nej det går ju inte! Jag är också en väldigt rakt på sak person, eller jag vet vad jag vill. Men folk är så rädda! Alla har ju commitment issues nu … Jag tror det är därför jag är så tydlig med att jag inte söker något seriöst från början, då har jag ingen press på mig och då vågar folk ge sig ännu mer hän, vilket är så bakvänt. Varför är vi så rädda för att ha någonting värdefullt? (…) Med alla de här apparna. Vi är så utbytbara, vilket är så tragiskt. För om jag då tröttnar på det jag har, om vi inte har något att snacka om vid middagsbordet längre, nice, då går jag bara ut och träffar någon annan. Utan att våga gräva djupare i vad som saknas. Det är så synd.

Men då blir jag också så, ”okej, hur kommer då relationer se ut i framtiden?” Hur kommer min nästa relation se ut? För i början har jag varit väldigt monogam, jag har aldrig haft någon polyrelation, men jag börjar sakta men säkert vänja mig vid tanken, och liksom, hur hade det varit? För så här, låt säga att man är gift med någon i tio år. Fantastiskt. Och så känner en av parterna att det kliar lite under hunden, jag vill ändå känna det där pirret igen, vilket är så mänskligt, vi människor är liksom djur egentligen, det kommer impulser, vi är bara människor. Jag hoppas att man kan prata om det och lösa det tillsammans. Man kanske behöver ha en trekant? Gå på sexklubb? Men ingen vågar ta upp det, för de är för rädda för svaret.

H: Ja, relationer har sett ganska likadana ut ganska länge och de har varit baserade mycket på vårt samhällssystem. Man hittar någon, man gifter sig, man skaffar barn, man delar hushållet. Man delar ekonomin. Och sen så … du vet, är det så livet fortgår. Men vi har ju inte riktigt de ramarna att förhålla oss till längre? Moderna relationer kanske inte kommer vara att jag ska hitta en person och sen ska jag alltid vara med den. Samtidig känns det lite sorgligt. Jag tänker att det ändå måste hända något spännande i en relation efter 10 år, efter 20 år, efter 30 år. Vad händer med en om man vågar och lyckas stick it out?

J: Men kan det inte vara att folk är bra i olika … jag menar ibland blir man ju också klar med människor? Varför är egentligen målet att man ska hålla ihop så länge som möjligt? Är det så vi ska mäta en bra relation, hur länge den varar? Eller att den ska hålla för alltid? För vem? Är det för alla andra? Det är också roligt att det finns någon besatthet av långa lyckliga relationer, typ så här ”Lasse Hallström och Lena Ohlin, de har hållit ihop så länge!” Nästan så mina vänner börjar räkna hur gamla de är för de är så ”Om jag blir ihop med någon NU kommer vi kunna fira silverbröllop men inte guld”. Fast fan, vad spelar det egentligen för roll?

H: Verkligen, det är så jävla lätt att glömma det för att idealet är att man ska vara i en parrelation och man ska ha tvåsamhet, vilket jag fattar för det är underbart när det är bra …

J: Och vet ni hur ofta det är dåligt?!

H: Haha, ja och det är så underbart och skönt att vara singel? Men det är som att allting som är positivt med att leva ensam alltid är i skuggan av att det anses lite deppigt? Jag har varit singel i flera år, och dejtat men inte haft någon seriös relation på länge. Och det finns alltid en stämning av ”Men det kan vi lösa!” runt omkring en? ”Jag har kanske en kille till dig!” Man ba … I’m good? Om jag vill, kan jag också gå ut på gatan och ta första bästa fucking personlighetslösa strumpa och vara så ”Vill du leva med mig?” så kommer den leva med mig, så kommer vi sitta hemma och bråka om vad vi ska äta till middag. I can do that!

J: Nej, då är du alldeles för på, haha! Men vi lever liksom i en tid som är väldigt individualistiskt, och man ska göra sig själv, skapa sig själv, sitt liv, sin karriär. Jag märker bland vänner och i min egen relation, att det är svårt att veta skillnaden på vad som är att göra avkall på sig själv och vad som är att kompromissa. För det går inte att vara i en relation om man inte kompromissar. Men det är som att det blandas ihop. Och ibland vill folk inte alls kompromissa, för de upplever att de gör avkall på sig själva.

H: De ger upp någonting?

J: Exakt. Och det ska vara jag, jag, jag. Och när man kompromissar så kanske folk är så här ”Tänk på dig själv, du ska inte göra allt för den här personen”. Så hur mycket ska man? Hur vet man vad som är en kompromiss och vad som är att göra avkall på sig själv.

H: Det är ju skitsvårt, jag har ändå känt när jag har varit tillsammans med någon länge, att man till slut, det är lite den här grejen att man tittar upp och ba ”Fan, vi är inte de vi var för fem år sen”, och typ … vi älskar varandra, men tycker vi om varandra?

F: Då är det ju så viktigt det där med att välja varandra varje dag, att verkligen göra det. Våga ta de där snacken.

J: Jag tycker en gång i veckan! Inte varje dag.

F: Haha, ja. Och om man inte vibbar längre … Att då göra slut. Livet är ändå väldigt kort, det är så många som är kvar i relationer för längre av praktiska skäl. Stockholms bostadskris är knas, man flyttar ihop alldeles för snabbt med folk, och sen kanske man skaffar barn, har räkningar och man har inte råd.

Jag kan hitta 100 anledningar till att det här kommer gå åt helvete, men jag bryr mig typ inte för jag vill ändå bara snacka med dig och flabba med dig och ligga med dig.

J: Om de byggde jättemånga nya lägenheter.

H: Alla skulle göra slut!

F: Verkligen.

J: Jag tycker det är svårt, för om jag hör om ett par som gör slut, då kan jag bli så … ”Men varför kämpar ni inte mer? Gräset är inte grönare?” Sen om jag hör om ett par som inte gör slut blir jag så ”Gör bara slut!” Vart ska man lägga sig?

H: Det är the million dollar question. För även om jag kan känna mig lite … jag är inte cynisk, men ändå ganska realistisk. Jag är en sån person som kanske är snabbare på att avsluta någonting som inte känns helt hundra, än att jag stannar. Jag är pragmatisk. Men jag drömmer ändå om den stora kärleken? Det är klart att jag hoppas att det kommer hända. Men jag tycker också att det kan vara lite svårt att behålla den romantikern i sig?

J: Man är så rädd att vara naiv, eller bli lurad.

F: Speciellt när dejtingklimatet är som det är. Alltså jag är verkligen en grov optimist i livet …

J: Gud vad härligt!

F: Men, med just kärlek har jag blivit en pessimist just av den anledningen.

H: Jag undrar om det är rädslan för vad som händer om det inte funkar som gör att man stoppar sig själv lite, jag kan verkligen känna att det finns som en spärr … I de flesta, i mig, i de jag träffar. Man är rädd för att känna något riktigt. Man är rädd för att vara öppen med att man vill något mer. Bara att säga ”Fan jag gillar dig”. Responsen blir liksom så ”Ojojoj”!

J: Nu drar vi nödbromsen!

H: Ja! Hur kan det vara en trigger att få höra typ ”jag vill vara med dig” och vad är det i oss som gör att det känns så jävla läskigt?

F: Det är ändå sjukt hur bakvänt det är egentligen, det är det alla vill höra, det är de finaste, dyrbaraste orden, men det är det man springer ifrån?

J: Men det kostar så himla mycket att bli hjärtkrossad …

H: Det kostar SÅ mycket.

J: Det är fan grovt. Att det finns? Att det fortfarande finns?! Det är smärtan man är rädd för?

H: Ja, jävlar vad rädd man är.

F: Verkligen.

H: Men det är ju så med dejtingappar och casual dejting, som ändå har uppkommit de senaste tio åren. Man träffar folk väldigt ofta. Man matchar, man chattar, man går på dejt. Även om inte jag är kär i den personen, jag känner kanske inte ens den personen, men att bli avvisad av den personen, det tar ändå på en? För varenda avvisande man får, det blir på något sätt som … det borde inte vara det, men det blir som ett betyg på en själv. Jag är inte tillräckligt bra för den här personen typ.

J: Och så börjar man undra varför! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Är det utseendet? Vi kan bara dra det lite fort!

H: Om du bara kunde göra en liten lista på allt som är fel med mig! Och man har alltid hunnit gå så långt i tanken, man bara ”Okej sen kanske vi blir ihop, men inte för snabbt, och sen tror jag att efter ett år kanske vi börjar prata om att flytta ihop och sen …”

J: Är det ett personlighetsdrag? Att man börjar fantisera sådär?

H: Kanske, jag lyckas alltid fantisera ihop så många problem i framtiden att jag tänker att det är bäst att inte ens gå på första dejten. ”Nej, men han bor norr om stan och jag bor söder om stan, och han trivs så bra där och vi kommer aldrig komma överens om var vi ska bo, bäst att vi inte går på dejt”.

F: Du ba, japp nästa! Det är sjukt.

J: Så FÅR du inte göra.

H: Nej, jag vet.

F: Men man vill bara skydda sig själv. Så är jag också. Jag har planerat bröllopet OCH skilsmässan i förväg.

J: Man vill vara beredd på allt.

H: Är det det som är grejen då? Man måste bara hitta någon som man tycker är tillräckligt nice för att det ska vara värt att riskera alla de sakerna?

J: Aa, jag tror det.

F: 100 procent.

J: Jag tror, jag hoppas att det är så här, att om det är någon som är tillräckligt bra för en själv. Då kan man typ inte hålla sig.

H: Det tänker jag också! Det är så mycket man måste gilla någon, att man inte kan hålla sig. Jag kan hitta 100 anledningar till att det här kommer gå åt helvete, men jag bryr mig typ inte för jag vill ändå bara snacka med dig och flabba med dig och ligga med dig.