Emma Svensson: ”Att bli dumpad var början på mitt livs äventyr”
– Is this your wife?
– Yes. We’re on our honeymoon!
Jag vänder på huvudet och tittar på mannen i flygstolen bredvid mig samtidigt som jag brister ut i skratt. Vem är den här killen? Jag har aldrig träffat honom förut, men han är jättesöt och berättar att han är med i British Navy. Han ska till Antarktis på uppdrag med en båt som går tre trimmar efter att vi landat i Chile. När vi säger hej då på flygplatsen tror jag att det är sista gången vi ses. En halvtimme senare får jag ett sms: ”Jag kommer till ditt hotell.”
Ett halvår före denna flygresa till Santiago och Punta Arenas hade jag verkligen gift mig – med killen jag varit tillsammans med i fem år. Det var ett riktigt sagobröllop som pågick i tre dagar med över 200 gäster, följt av en honeymoon i Tokyo.
Sex veckor senare gjorde han slut med mig.
För mig, som trodde att bröllopet var början på resten av vårt liv tillsammans, kändes det som att dö lite.
Jag fick aldrig någon riktig förklaring, men när vi träffade en parterapeut blev det uppenbart att det inte fanns en andra chans. Det var över.
Först kom chocken. Sen hjärtesorgen. Smärta, rädsla och en känsla av att hela livet raserats vällde över mig. Jag grät floder och kunde varken äta eller sova. Att över huvud taget existera kändes nästan omöjligt.
Sen blev jag arg. Och i ilskan bestämde jag mig för att den här händelsen inte skulle få definiera mig. Jag tänkte inte vara hjärtekrossad resten av livet. Jag visste att om jag bara orkade och vågade gå vidare så skulle smärtan gå över snabbare; att när chocken och sorgen lagt sig skulle de ersättas av andra, positiva känslor.
Det första jag gjorde var att ta mig i kragen och börja göra saker utanför hemmet. Att vi fortfarande bodde ihop gjorde det lättare. Pokémon Go hade precis lanserats och jag spelade i timmar för att slippa vara hemma. Mellan pokéstoppen bestämde jag mig för att försöka se situationen som en möjlighet och ta tillfället i akt.
Jag skulle göra alla saker jag drömt om, men av olika orsaker inte kunnat göra under vår tid tillsammans – saker jag inte ens visste att jag längtade efter. Jag skulle börja leva i stället för att bara existera. Med lite distans skulle vårt breakup bli det bästa som hänt mig.
Det första jag gjorde var att bestämma mig för att säga ja i stället för nej. Eller, en sak sa jag nej till: mitt vanliga ”postbreakup”-mönster som alltid innehöll lika delar Ben & Jerry’s och Grey’s anatomy och ett reboundförhållande med helt fel person, av helt fel anledningar. Med erfarenhet från tre långa förhållanden kändes det viktigt att vara uppmärksam på mitt gamla mönster för att kunna undvika det. Mina vänner – och våra gemensamma kompisar som vi tidigt bestämde inte skulle behöva välja sida – blev ett enormt stöd. Det var skönt att kunna prata öppet om det som hänt och det gjorde att jag inte kände mig som ett offer. Att få ventilera utan att skämmas hjälpte mig framåt.
Att säga ja kan låta enkelt, men för mig handlade det om mer än att svara på en fråga; det var en aktiv handling. Plötsligt behövde jag inte ta ansvar för någon annan, utan kunde göra saker helt för min egen skull. När jag ville bestiga ett berg i Norge skrev jag på Facebook att mina sommarplaner ändrats och frågade om någon ville hänga på. Jag fick svar från en tjej jag träffat en gång på en fest – hon visade sig vara ett fantastiskt sällskap. Även om jag emellanåt bröt ihop och helst av allt ville spola tillbaka tiden till mitt ”normala” liv så förstod hon. Jag tillät mig själv att vara ledsen, men visste också att det skulle bli bättre. Vi hade knappt kommit tillbaka till Stockholm förrän jag kände behov av nya äventyr, för att hålla tankarna i styr. Jag ville från en plats inom mig till en annan, och gjorde det som krävdes för att ta mig dit.
Vad var det galnaste jag kunde komma på? Jag kontaktade en musiker jag känner och blev turnéchaufför under en helt galen vecka, som slutade mitt ute i den norrländska skogen. Sen åkte jag på efterfest i Umeå med en jättefin dj. Jag reste och besteg ännu ett berg. Och tröstshoppade en drönare.
”Jag blev en gladare människa”
Ett par månader senare träffade jag min terapeut, som konstaterade att jag var i förhållandevis bra skick. Mitt fokus låg fortfarande på att bli stark och hitta mig själv. Jag insåg att jag nog varit ganska olycklig och tappat bort mig själv i relationen (kärlek sägs ju göra en blind), och när jag slutade kompromissa och gjorde det jag verkligen ville blev jag en gladare människa.
Tinder var också något jag tidigare sagt nej till. Efter mitt breakup gjorde jag klart för mina vänner att jag aldrig skulle skaffa vare sig den eller någon annan dejtingapp. Men när jag stod vid ett vattenfall på Island i höstas och fick en snap med en bild på mitt ex nya familj kände jag ”Jo, nu är det dags”. Jag som var så trött på dejtingvärlden, på alla dessa spel och känslan av att aldrig passa in. Nu bestämde jag mig för att vara mig själv. Jag laddade hem appen och svajpade hela Island (det går att göra, det bor inte så många människor där).
Min första dejt var en dansk italienare i Reykjavik. Den slutade med att jag sprang därifrån efter att han skällt ut mig för att jag pratade utrikespolitik med en kanadensisk kille på festen vi var på.
Nästa dejt var desto bättre. Vi ställde klockan alldeles för tidigt och åkte till den isländska kusten. Klättrade upp på några klippor och tittade på soluppgången, samtidigt som vågorna skvätte över oss. Sen hajkade vi uppför berget och när det började ösregna tog han min hand och vi sprang ner tillsammans. Dyblöta kastade vi oss in i bilen och åkte till ett par varma källor. Vi omgavs av svarta dramatiska stenar, en stormig himmel och en magisk regnbåge. Vi badade nakna och låg med varandra. Det var som i en film.
När jag ändå var igång blev jag inbjuden till dejtingappen Raya. Där har jag matchat med roliga människor från hela världen. När jag var i New York en vecka på väg till Sydamerika dejtade jag på heltid. En träff började med klättring en söndag. Tre dagar senare kysste han mig hej då på Union Square. Det perfekta avskedet efter en intensiv romans – trodde jag. För bara några veckor sen var vi i Marocko tillsammans och besteg ett nytt berg.
Jag hade förberett mig på att det skulle komma ett bakslag. Det kom aldrig. Det är klart att det tog lång tid innan mitt ex helt försvann ur bakhuvudet, men det jag upplever är så nytt och annorlunda. Jag vägrar att vara bitter och minnet av det vi hade har sakta men säkert bytts ut mot nya härliga minnen.
Förut har jag aldrig varit singel utan att vara heartbroken. Nu är jag det på mina egna villkor, utan att söka bekräftelse från fel killar. Jag gör allt själv och är inte rädd för att vara ensam. Det känns mycket mer skrämmande att missa saker bara för att jag inte har sällskap. Mest spännande är nog att jag inte har en aning om hur livet kommer att se ut framöver. Tidigare har jag haft en utstakad plan – nu har jag i stället oändliga möjligheter. Jag har drömt om äventyr hela livet, men aldrig vågat ta initiativ. Men det går inte att vänta på att något ska hända. Vill jag ha ett roligt liv får jag se till att det blir så.
Senast förra veckan matchade jag med en fransk kille på Tinder. På hans profil stod det ”Jag vill bo i en van och roadtrippa jorden runt”. Jag frågade när vi skulle åka. Vi har aldrig träffats, men planerar att ge oss ut på vägarna i höst. Om det verkligen blir av? Ingen aning, men det är en kul fantasi. Tidigare hade jag inte ens vågat fråga, eftersom jag skulle ha tagit ett nej alldeles för hårt. Nu är jag trygg i mig själv och vill träffa människor som är som jag.
Att vara öppen fick mig att gå vidare och därför tänker jag fortsätta att vara det, oavsett om det är för en kort romans, en ny livspartner eller nya vänner. Jag är inte längre rädd eftersom jag har lärt mig att enda sättet att få ett ja är att våga fråga. Och kan man överleva att bli dumpad några veckor efter sitt bröllop så kan man överleva ett nej. Jag har inget att förlora – och det har inte du heller!
Foto Emma Svensson
