Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuerBoktips

Hanna Hellquist: "Är det här snällt?"

19 okt, 2017 
AvHanna Hellquist
Efter en sommar full av falska vykort från andras verklighet kan ELLEs krönikör Hanna Hellquist konstatera att synen på vanligt hederligt skryt har förändrats fullständigt.
För att spara den här artikeln
måste du vara medlem
Logga in på ditt kontoellerSkapa ett konto här!
Annons

Den första kvällen som jag är åter hemma i Stockholm, efter tio veckor på landet i Grums, tillbringar jag i sällskap av min granne Jonas och hans femåriga dotter. Jonas sitter i min soffa och tittar på medan hans unge hjälper mig att plantera om sticklingar. Det ser säkert gulligt ut, Jonas kommenterar det, han tar till och med upp sin telefon och tar några gulliga bilder. Sen lutar han sig tillbaka i soffan. Kollar sin mobil.

Få det bästa av ELLEs värld - anmäl dig till våra nyhetsbrev

Vi handplockar vårt bästa innehåll åt dig med maxad inspiration och de senaste trenderna. Utöver det får du ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar och inbjudningar till olika event. Fyll bara i dina uppgifter här så sköter vi resten! ♥

– Tänk att folk lägger ut sådant här? ’Här ger Hanna Hellquist min dotter hennes första pelargon!’ Jag är så jävla trött på folk.

Ja, vem är inte det? Han fortsätter:

– När jag var liten och min kompis vann en pingistävling, då blev han så stolt att han tog med sig pokalen till skolan nästa dag. Han gick omkring med den där bucklan och visade alla, tills fröken sa åt honom att så där gör man inte. Man sticker inte en pokal under näsan på alla man möter. Det är skrytigt. Så han fick inte ta med sig pokalen till skolan mer.

Annons

Mitt flöde lämnar mig med en känsla av att vara extremt dålig och väldigt ensam.

Vi är exakt lika gamla Jonas och jag, och vi konstaterar att synen på vanligt hederligt skryt har ändrats rejält sedan slutet av 80-talet. Nuförtiden springer alla runt med sina pokaler. Instagram till exempel, som jag är inne på säkert 20 gånger om dagen hur härligt jag än har det i den vanliga världen, är ett enda långt maraton av lyxiga frukostar med björnbär i yoghurten, tre sorters juice, mackor med vispat smör, allt serverat på sängen av en omtänksam partner och två eller tre rufsiga ungar med klara ögon och fullständigt normala utvecklingskurvor. Ni vet? Det är sedan gammalt. Falska vykort från andras verklighet. Mitt flöde lämnar mig med en känsla av att vara extremt dålig och väldigt ensam. Min frukost har konstant bestått av två cigg och pulverkaffe med mjölk.

Då har jag ändå haft en underbar sommar, med många goa insta-moments. Sommaren har varit såpass härlig att jag ibland, när jag hållit fingret över skicka-knappen har ångrat mig och raderat bilden i stället. Det skulle bli för skrytigt. Men det har sluppit igenom många pokaler ändå. Gud, den bekräftelsen man får! Den är ju underbar! I två, tre minuter.

Annons

Låt bli då, tänker ni. Skippa sociala medier om du är så jävla känslig. Eller följ bara folk som får dig att må bra. Eller må bra ändå, hur svårt ska det vara? Men det intressanta är inte huruvida jag eller Jonas bojkottar sociala medier under någon period av våra liv, det intressanta är vad som har hänt med synen på skryt. Det är fullkomligt accepterat nu för tiden. Hade Jonas gamla klasskompis vunnit den där pingisturneringen i dag hade han mer än gärna fått rusa genom korridorerna med sin pokal, han hade nog till och med blivit uppmanad att hålla ett 45 minuter långt föredrag om sin väg till vinsten. I egenskap av inspiratör.

Jag tänker att Jonas fröken säkert hade fullt upp med att hålla en god stämning i klassen. Ingen skulle känna sig utanför, alla skulle vara med. Kollektivet framför individen och så vidare. Alla skulle vara snälla. Det är inte snällt att skryta, i alla fall inte i ett lågstadieklassrum i slutet av 80-talet. Man måste tänka på sina medmänniskor.

Annons

Jag är övertygad om att folk, när de står i valet och kvalet om de ska publicera ännu en bild på det dignande middagsbordet på familjesemestern i Italien, eller på den mirakulöst återhämtade deffade mammakroppen i bikini med sjumånadersbebisen hängande på armen, tänker väldigt mycket på sina medmänniskor (sin målgrupp).

Sannolikt tänker bikinimamman att hon ska inspirera andra att också återfå sina gamla modellkroppar. Hon tänker säkert att det nog är lite töntigt att lägga ut en selfie av denna kalibern så hon jobbar mycket på ironin i bildtexten, ja det är nog en hel del tankeverksamhet innan den avgörande publiceringen.

Men en tanke som garanterat inte dyker upp är: är det här snällt?

Foto Alexander Letic

Läs mer:

Nytt avsnitt: Under huden – med Hanna Hellquist

Annons