Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuer

ELLEs Hanna Hellquist om KonMari-metoden

21 maj, 2019 
AvHanna Hellquist
ELLEs krönikör Hanna Hellquist
Vad händer när en febrig Hanna Hellquist möter Marie Kondo och livets rock – samtidigt? Kärlek uppstår förstås.
Annons

Under några febriga dygn i den värsta tiden i Sverige – mars – gjorde Marie Kondo entré i mitt liv. Konnichiwa! Jag trodde aldrig att en kvinna med egen städrutin skulle ha en plats i mitt hjärta. Jag hade ingen tanke på att låta henne tala till mig genom teven, nej.

Min kompis Ina och jag hade nyligen gjort oss lustiga över anhängare av KonMari-metoden. Städtöntar! Hahaha. De har för mycket tid! De värdesätter helt fel saker i livet! Vi kluckade av skratt, sittandes på varsitt klädberg. Nej Marie Kondo skulle bara veta. Oss rår hon inte på. Vi älskar våra saker och vår tid för mycket.

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

Kanske krävdes det en akut luftvägsinfektion med lättare bronkit för att min kropp skulle släppa in Marie. Framför allt var det nog inte oviktigt att jag efter tre dygn sängliggande var så pass uttråkad att jag var beredd att dagdrömma om att städa. Rensa garderoben. Mars. Det är ju tiden för garderobsrensningar.

Annons

Så jag plöjde första säsongen av Maries program, där hon åker runt till olika familjer och hjälper dem att rensa upp i sina hus och liv. Halvvägs in i serien var det som att jag plötsligt blev frisk. Marie Kondo, denna minimala japanska (hon är 1,39), lyckades krypa in under min febriga panna och knacka upp ett tillräckligt stort hål för att ta sig in. Och nu är hon här. Nu kräver jag (och Marie) att alla kläder i min garderob sparks joy för mig.

Det hör också till saken att jag, bara någon vecka innan jag insjuknade i KonMari-febern, köpte mitt livs rock. Jag visste inte vad spark joy betydde innan jag hittade den där rocken. Det är en marinblå oversizead ullrock med dubbelknäppning och stora slag från Acne och jag har velat ha den sen i höstas.

Men den var för dyr. Jag tänkte inte köpa en rock för 9 000 spänn, och sen, när jag köpt tre andra rockar i varierande kvalitet och fason, då var originalrocken slutsåld och jakten på den perfekta rocken fortsatte. Jag hade alltså köpt TRE ANDRA ROCKAR, eftersom jag ville ha den där marinblå. Ekonomiskt? Nej.

Annons

Men så en dag gick jag förbi butiken som säljer gamla Acne-kollektioner. Där hängde den. Mina drömmars rock. Kraftigt reducerat pris. Jag köpte den. Jag log hela vägen hem. Jag ringde alla mina vänner för att berätta den glada nyheten. Jag ringde mamma. Jag fixade en dejt till kvällen så att jag skulle ha en anledning att sätta på mig rocken.

Det finns bara tre ord som kan beskriva det jag upplevde den dagen: Spark Fucking Joy! Jag älskar min rock. Jag blir glad varenda gång jag sätter på mig den. Fan, jag blir liksom glad bara av att tänka på den? När jag får syn på mig själv, i rocken, i ett skyltfönster hoppar hjärtat till lite.

Här skulle jag vilja skriva att det egentligen inte alls handlar om rocken. Men det gör det. Jag önskar att rocken inte skulle betyda så mycket för mig, men det gör den. Jag vågar inte berätta för Ina hur mycket rocken betyder och det är konstigt eftersom jag aldrig missar ett tillfälle att få prata om rocken och vikten av att köpa något som man verkligen, verkligen vill ha.

Annons

En del av Marie Kondos metod går ut på att man tackar de plagg som man inte längre har någon användning för, eller som inte skänker någon glädje, innan man lämnar dem vidare. Hahaha typiskt töntigt. Tacka ett par gamla byxor? Nähädu.

Men när febern började släppa och jag tog mig upp ur soffan, då fanns Marie redan i mig. Så det var bara att göra som hon sa. Tack gamla trosor för lång och trogen tjänst, tack gamla kofta med hål i och tack gamla klänning för den där kvällen 2007 då vi hade så roligt. Tack bronkiten för att du gav mig Marie, men framför allt vill jag tacka min rock. Vill alltid tacka min rock.

Läs mer:

Annons