Brita Zackari: "Min nya stil blir kemtvättskrävande"

Brita Zackari är tillbaka med en ny, vass, krönika om livet som ung: När hon gick från skejtare till hiphopare till J-Lo-kopia. När Brita gick 
i skolan återuppfann hon sig själv varje sommar. När hon nu återvänder till verkligheten efter föräldraledigheten krävs extra vassa klackar.
27 augusti, 2016

Min kompis L ramlade en gång nedför en tjugofem steg lång trappa efter en utekväll. Att hon klarade sig utan ett enda brutet ben kunde läkarna på akuten inte se någon annan förklaring till än att hon inte ens försökt kämpa emot, utan bara runnit nedför trappan likt en Ikeapåse full med blöt tvätt. Att vara hemma med barn är lite som ett modets motsvarighet till den incidenten. Man faller handlöst. Alla försök att stoppa fallet skulle bara knäcka en.

I våras fick jag en dotter, och har sedan dess inte bara varit föräldraledig från jobb utan även från den fina delen av min garderob. Frisyr och beklädnad har på sistone inte styrts av hur jag velat se ut, utan med omsorg valts utifrån funktion. Klackar har bytts mot promenadvänligt, siden mot högabsorberande microfleece. När bebisen skrikit i hungerpanik medan jag slitit i min tröja på jakt efter en bra väg in har jag på allvar gjort en mental note om att leta upp min lokala strippklädesbutik i hopp om en bra kardborrelösning. Och jag har inte bara en gång tänkt att den där gulnade broschyren på Mödravårdcentralen som tipsade om att klippa en praktisk pottfrisyr innan barnet föddes hade sina poänger ändå. Nu är det ju helt omöjligt att få till en tid på salongen, så jag gör en inbakad fläta så att mitt barn inte får tag i testarna och tar på en extra tröja utanpå den som har fläckar av det som läckt från mig. Faller handlöst. Lika bra att inte ens försöka stoppa fallet.

Men barnet blir med tiden större och hittar andra saker att klösa än ens snedsminkade ansikte. Då gäller det att vara lite vaken och greppa möjlighetens trädgren innan man för alltid begravs i den stilmässiga kvicksanden. Annars står man plötsligt där, på tröskeln tillbaka in i arbetslivet och inser att man visserligen lämnat sitt barn på dagis, men verkar ha fått hens klädstil med sig till jobbet. Man hälsar på nya kolleger i samma styling som en 33 år yngre person vars största intresse är att suga på filtar. Ja, det är där jag befinner mig nu. Med tom blick stirrar jag rakt in i min garderob och försöker lista ut hur jag med denna gamla palett ska kunna skapa något nytt.

Problemet är bara att jag tappat koncepterna så pass att jag inte vet vad det är för stil jag är på jakt efter.

Jag drömmer mig tillbaka till hur jag under skolåren genomgick en förvandling inför varje ny hösttermin. Låg lågt under sommaren och bidade min tid. Klippte ut inspirationsbilder ur modemagasin som det här. Åkte till storstan och shoppade upp alla sparpengar i noggrant researchade butiker. Och gjorde entré på uppropet med en helt ny stil. Jag gick från punkare till skejtare, från skejtare till hiphopare, från hiphopare till ett regelrätt Jennifer Lopez-lajv. Allt för att på utsidan skildra det nya jag som fanns på insidan. Som myten om den örnliknande Fågel Fenix som precis innan han ska dö reder ett bo åt sig själv och tänder på. Ur askan reser sig sedan en ny, fräschare version av samma fågel.

Problemet är bara att jag tappat koncepterna så pass att jag inte vet vad det är för stil jag är på jakt efter, och här finns varken tid eller ork att göra ett inspirationskollage och testa mitt nya personliga varumärke på en fokusgrupp. Nödlösningen blir således att släppa jakten på jaget som jag verkar ha tappat och i stället gå loss på de pusselbitar jag trodde mig ha förlorat. Jag har ju längtat i nästan ett år efter att få klä mig enbart efter lust och alldeles utan konsekvens-tänk. Kanske är det min nya stil, en som firar återtåget in i arbetslivet med att bära allt sådant som föräldrarollen förväg-rat mig? Tighta fodral och dyra material, plagg som gör det helt omöjligt att komma åt mina bröst.

Min nya stil för hösten ska bli superopraktisk och kemtvättskrävande. Vingligt vassa klackar och spetsiga axlar. På mitt bästa danska smyckesmärkes site ser jag att de i senaste kollektionen gjort ett par jätteringar för öronen, i precis rätt storlek för en liten babyhand att grabba tag i. Jag klickar hem dem direkt. Sedan samlar jag alla mina multifunktionella föräldraledighetskläder och amningsbehåar och reder ett bo åt mig själv. Hit med lite bensin så fjuttar jag på.

Läs mer:

Brita om sin adhd: ”Jag krigade mig genom varenda år i grundskolan”