Brita Zackari: "Det stora julklapps-dilemmat"

04 december, 2015

Ska man le, tacka och ta emot – eller omedelbart be att få (viskar nu) … byta? ELLEs Brita Zackari inser att det som är helt ok i hennes familj är ett grovt övertramp för resten av världens julfirare.

New York, någonstans mellan 34:e och 57:e gatan, slutet av oktober. Det är två månader kvar till jul men inne på de stora varuhusen har de Förenta Högtidsstaterna ändå fått plats med lite (läs: många) granar och massa rödgrönt-

färgat mitt bland Halloween- och Thanksgivingprylarna. I allt det där står jag, likt de kultyngda granarna omkring mig fastfrusen i en stel och obekväm pose. I mina händer håller jag den Perfekta Julklappen till min bror, men har fastnat i en tanke som gör det svårt för mig att slutföra köpet.

Frågan är vilken av de två möjliga färgerna jag ska köpa? Tänk om jag tar ljusbrun och så vill han hellre ha mörkbrun? Eller helst en annan väska? Vill han ens ha en väska förresten? Min jacka krymper och blir varmare medan jag står där, händerna svettiga av beslutsångest. Jag inser att jag nu utsätts för något som alla kanske upplever hela tiden runt jul. För mig är känslan dock sprillans ny och enbart relaterad till att jag befinner mig cirka åtta direktflygtimmar bort från allt vad svensk konsumentlagstiftning heter.

Grejen är nämligen den att det vanliga i min familj, den som uppfostrat mig, är att det är lite skitsamma om nån julklapp eller födelsedagspresent inte helt passar eftersom mottagaren alltid kan – och nu tar jag sats för att våga yttra det ord som jag lärt mig delar mänskligheten i tu, det vill säga min familj mot resten av världen – byta. Det är först i vuxen ålder jag insett att detta inte är vanligt hos alla. Det tog ända tills jag 27 år gammal drog med mig min blivande man hem till Norrland för lite ”äkta” julfirande. Klassisk scen för besvikelser, jag vet. Men det kom från ett helt oväntat ställe, en katastrof jag aldrig kunnat undvika eftersom jag var helt blind för att den ens fanns.

Vi klarade oss igenom både middag plus småsnackoch pappas kulinariska stolthet, den hemgravade laxen. Hade till och med fått Kalle att upptäcka att han inte hatar gravlax. Allt flöt liksom på, och när vi hugger in på julklappshögen kan jag inte låta bli att tindra lite extra juligt med ögonen (ok, jag vet inte hur man gör, antagligen såg jag bara ut som ett fyllo som nyss tagit sina pollenögondroppar) vid åsynen av mitt livs kärlek som bara smälte in så bra i min familj. Så jag hade så fullt upp med det, samt min egen pepp över vad jag lagt under granen, att jag litegrann glömde att ta in Kalle under den här stunden. Det var delvis därför som jag inte såg det komma. Men typ halvvägs in så börjar jag ana hans extremt spända kropp (det gillar ni va) och sammanbitna min. När jag frågar vad det är försöker han några varv med inget, innan han drar mig åt sidan och lite panikartat undrar vad min syrra håller på med. Inget, förutom att vara förbannat ljuvlig som vanligt, svarar jag. Hon har precis fått ett nattlinne. Och säger vänligt till min mormor (inte fejkvänligt utan älskvärt vänligt) att hon gärna skulle byta till en annan färg om det gick bra? Mormor bara viftar med handen och säger att det var butiksbiträdet som lurat på henne den där färgen så det går jättebra. Och eftersom min mamma praktiserat sustainability sedan way back – hon har kört med tygblöjor (på oss barn alltså) och återvunnit mjölk-paket sedan en tid då enda rimliga anledningen att ens skölja ur och spara ett var för att bygga en borg eller så i skolan – är det inte någon i min familj som tycker att det finns något bra med att ta emot saker som de sedan inte kommer att använda. Slöseri med resurser och pengar.

Men i min blivande mans ögon är den här stunden det obekvämaste som någonsin ägt rum. Vilket jag på sätt och vis kan förstå. Julklappar ska ju vara gåvor och inte beställningsjobb. Eller? Jag vet fortfarande inte vad som är bättre, att le och tacka och gå hem och gömma saken i ett skåp, eller föreslå ett byte till något du verkligen vill ha och kommer använda, och riskera att såra exakt vemsomhelst som inte heter Zackari i efternamn. Kanske är det en bra grej att köpa i alla fall några julklappar som helt enkelt inte går att byta, till exempel från New York där jag nu står och håller i en grej som min bror kanske vill ha, men kanske absolut inte och poff alla pengar i sjön? Men är de i sjön bara för att det inte blir fullträff, det är väl ändå tanken som räknas? Wow, det var väldigt klokt tänkt av mig såhär i svettvärmen inne på ett amerikanskt varuhus. Någon borde göra det till ett ordspråk.

Läs också: Brita Zackari: ”Strumpbyxor – en djävulsk uppfinning”