48 timmar på Irland – med magi, mens och Ed Sheeran
ELLE ser Ed Sheeran i Dublin
Okej, det är lika bra jag erkänner direkt. Rubriken var grov clickbait. Jag har förvisso spenderat 48 timmar på Irland, men Ed Sheeran var med på cirka två av dem. Och jag kanske inte spenderade de där två timmarna så mycket med honom som på hans hemliga spelning, arrangerad av Spotify.
Sheeran är den tredje artisten i ordningen som får göra en Billions Club live show med Spotify, ett firande där artistens topplyssnare bjuds in till en exklusiv spelning på hemlig ort. Dealen är enkel: Artisten får bara spela de av sina låtar som fått över en miljard spelningar, och Ed har en hel del att välja på. Med 92 miljoner lyssningar i månaden är han en av världens mest streamade artister.
Ed Sheeran – en fejkirländare
Men innan det är dags för miljardkonserten ska jag upptäcka Dublin. När taxichauffören som hämtar mig på flygplatsen frågar om jag är där på semester eller i affärer, svarar jag affärer. Vilket låter som en lögn, men det är ju sant? Det är bara inte trovärdigt att mina affärer är att gå på en exklusiv, hemlig Ed Sheeran-spelning. Mitt imposter syndrome förstärks av att min rullväska, som taxichauffören rullar åt mig på väg mot bilen, har en bagagetag i form av en glad varmkorv. Det känns inte som att riktiga affärskvinnor har det.
Ed Sheeran valde Dublin som skådeplats för konserten, som han beskriver som ett sätt att ge tillbaka till sina fans, på grund av den speciella relation han har till Irland. Han är de facto engelsman (något alla irländare jag träffar är snabba att poängtera) men familjen på hans pappas sida är irländare, och han menar själv att det var här hans musikaliska resa började.
Det tar inte många minuter på The Emerald Isle att förstå tjusningen. Om du, som jag, ofta drabbas av en stark längtan till Hogsmeade, och den påföljande sorgen över att inte kunna komma dit, är Dublin troligen så nära du kan komma.
Irland är en plats full av magi, folktro och mytologi som lever kvar än idag. Till stor del för att kristendomen, när den kom till ön på 400-talet, inte raderade ut den lokala tron som på så många andra platser, utan vävdes samman med irländarnas keltiska myter och gudar.
vallfärd till pub-mecka i temple bar
Efter att ha dumpat mina väskor på hotellet i Docklands promenerar jag till Temple Bar. Som inte är en bar. Eller alltså, Temple Bar är namnet på en bar. Men Temple Bar är också namnet på ett område, vari baren Temple Bar ligger.
Området Temple Bar innehåller förutom baren Temple Bar en stor del av stadens mest anrika pubar. Stadsdelen präglas av en väldigt bakfull energi, och, om vi ska vara ärliga med varandra, en ganska påtaglig doft av urin. Jag inser att man nog ska vara här klockan elva på kvällen och inte elva på förmiddagen som jag är.
Jag lyckas till slut lokalisera Joy of Chá, ett tehus som serverar all day breakfast. Jag kniper den sista lediga platsen – en ensam stol vid ett bord för fem, där två par redan sitter. På resa finns det inte tid för social ångest, så jag slår mig ner och får en egen röd tekanna. Det finns så mycket att titta på i lokalen, på väggarna trängs tavlor, prylar och girlanger med torkade växter. Jag skulle inte bli förvånad om något av porträtten plötsligt skulle klia sig på näsan.
Efter en rejäl portion egg and toast och min kanna te inser jag att jag fått min mens. Det har både sina för- och nackdelar. Det positiva är att PMS:en som haft min hjärna i ett skruvstäd den senaste veckan äntligen släpper. Det negativa är att jag inte kan hitta en tampong i hela Dublin. I alla fall inte i Temple Bar (området, inte puben).
Här finns oräkneliga barer, ett respektabelt antal tatueringssalonger och till och med en fiskebutik med en bild av Amy Winehouse i fönstret. Men inte en enda tampong. Jag har för kort tid i Dublin för att lägga den på tampongjakt, så jag accepterar mitt öde och tackar min lyckliga stjärna att det åtminstone är säsong för långa kappor.
irlands magiska natur & Howths klippor
Mätt på bargator och på sällskapen som nu kommit över sin bakfylla och gett sig på nästa runda ger jag mig ut på jakt efter en helt annan, men minst lika viktig del av Irland: den storslagna naturen. Via tågstationen Tara Street tar jag mig till Howth, en liten kuststad 30 minuter utanför Dublin. I Howth luktar luften salt, och måsarna är så stora att till och med jag som är uppvuxen i Malmö blir imponerad.
Jag ger mig ut på Howth Cliff Walk – en promenad på omkring 7 kilometer som tar mig genom de gröna, vidsträckta kullar och dramatiska klippor som har inspirerat författare som Yeats och James Joyce.
När jag tagit mig till toppen känner jag hur mensen strömmar, men jag tänker att det måste finnas några magiska egenskaper med att friblöda på just den här platsen på jorden. På Irland finns en stark koppling mellan natur och magi, och deras mytologi är fylld av väsen som lever mellan vår värld och den övernaturliga.
Yeats skrev om the fairies' path i Howth, hur feerna om natten färdades från kullen ner till havet och tillbaka igen. Och visst känns magin närvarande. När jag är på platser där naturen tillåtits vara vild och fri slås jag alltid av hur förmätet det är att tro att världen tillhör bara oss, och att vi vet allt om den. Jag hoppas det betyder tur – mitt blodsoffer till Howths klippor.
Hade jag haft mer tid i Howth hade jag stannat för fish and chips på Beshoffs Bros och en pint på The Abbey Tavern. Pubben har till och med en ”Help wanted”-lapp uppsatt i fönstret, och jag tillåter mig en stunds dagdrömmande om ett alternativt liv. Kanske kan jag försöka mig på en The Holiday-esque switch up? Låta någon ta över min tvåa i Högdalen och skriva mina artiklar åt mig, så att jag på heltid kan ägna mig åt att vandra på klipporna om dagarna och servera öl på The Abbey om kvällarna.
Men verkligheten kallar, och jag tar tåget tillbaka till Dublin för en middag med resten av journalisterna som flugits till stan för Ed Sheerans spelning.
Köttigt kök och kvinnokamp
Vi äter på The Winding Stair, en hipp restaurang som ligger på floden Liffeys kaj. Vi behöver ta oss tre våningar upp för att komma till vårt bord, och längst ner i lokalen ligger en bokhandel där man hittar många lokala författare. Maten är god, men inget att skriva hem om. Jag försöker vid alla måltider välja det ”mest irländska” på menyn, men inser snabbt att den irländska mixen av kött, inlagd fisk och potatis påminner ganska mycket om det svenska köket. Great minds think alike, I guess.
Dagen efter är det äntligen dags för Ed Sheerans spelning, men jag hinner klämma in lite mer sightseeing innan dess. Jag promenerar till Trinity College, Dublins stolthet som funnits sedan 1500-talet och fostrat författare som Samuel Beckett och Oscar Wilde. Även känt från Sally Rooneys Normala Människor, om det är mer din kopp te.
För 21 euro får man tillträde till universitetets bibliotek, som bland annat inspirerat biblioteket i Harry Potter-filmerna (jag säger ju det, det här är det närmsta du kommer Hogsmeade IRL). Biblioteket har en hisnande samling med över sex miljoner volymer, och i vackra The Long Room förvaras 200 000 av de äldsta och mest värdefulla.
Rummet kantas av 40 marmorbyster av historiska tänkare, från Platon till Isaac Newton, en samling som påbörjades 1743. Först för två år sedan introducerades de första kvinnorna i denna samling. Fyra stycken valdes ut, en av dem författaren och kvinnorättskämpen Mary Wollstonecraft.
Så tidigt som på 1700-talet slogs Mary för kvinnors rätt, bland annat till utbildning. Det skulle dröja ända till 1904 innan kvinnor ens tilläts studera på universitet. Då var Mary sedan länge död, men idag hittar vi hennes avbildning i det anrika biblioteket. Det är för lite och för sent, men ändå, ett erkännande att hon hörde hemma där.
Fan. Not me crying at Trinity College thinking about women’s rights.
Dublins bästa (och mest autentiska!) shopping
Något skör av historiens vingslag och århundraden av strukturell ojämlikhet bestämmer jag mig för att tröstshoppa. Jag tar mig till shoppinggatan Grafton Street, där man hittar både små, gulliga butiker och stora lyxvaruhus, allt till tonerna av en hoppfull gatumusikant som spelar på gatan.
Jag provar Claddagh-ringar hos en silversmed, ett traditionellt irländskt smycke som symboliserar bärarens relationsstatus. Kärleksringen består av ett hjärta, som står för kärlek, en krona för lojalitet och två händer som symboliserar vänskap. Bär du hjärtats spets in mot kroppen signalerar det att du är i ett förhållande, men har du hjärtat utåt betyder det att du är singel. Alltså inte bara en väldigt söt, utan även mycket praktisk accessoar.
I en liten butik med handstickade plagg hittar jag den perfekta, autentiska, irländska ylletröjan. Den är tillräckligt sticksig för att man ska känna att det här är the real deal, här sjåpar man inte med mjuk kashmir och alpacka. Detta är en redig tröja som luktar får och håller dig varm på sjön. Som att en barsk, irländsk tant har stickat den åt mig.
När jag kommer till taxfree-shopen på flygplatsen dagen efter inser jag tyvärr att de säljer min autentiska, unika tröja i drivor mellan magneter och flasköppnare med fyrklöver på.
Det sista stoppet innan Ed Sheeran är en sväng inom Ulysses Rare Books. Antikvariatet som specialiserar sig på irländsk litteratur har mängder av unika manuskript och förstahandutgåvor. Namnet Ulysses kommer, såklart, från James Joyce klassiska roman med samma namn. Ett besök är ett måste om du är intresserad av litteratur.
Ed Sheerans hemliga spelning på Royal Dublin Society
Efter ännu en fullspäckad dag och vad som känns som hundratusen steg är det äntligen dags för Ed. Han spelar på Royal Dublin Society för ett par tusen personer, en unikt liten scen för en världsartist som annars fyller arenor.
Energin i rummet är euforisk och fansen förväntansfulla, alla iklädda samma gröna keps med Billions Club-emblemet. När Ed kliver på scen lyfts taket av ett gemensamt vrål, publiken trycker sig mot scenen och varenda mobilkamera i rummet åker upp. Men Ed är oväntat… avslappnad? Han går liksom bara på och vinkar hej, iklädd standarduniformen jeans och t-shirt.
Med pedaler och loopar får han sin akustiska gitarr och sitt keyboard att låta som ett helt band och mellan låtarna pratar han om att han är en ”memeable” människa, erkänner att han glömt texten till Love Yourself och ber publiken att sjunga med högt för att det ska låta coolt. Det går inte att komma runt – han är odiskutabelt sympatisk.
Ed Sheeran diskuterar själv hur omöjligt det är att greppa siffran en miljard, och än svårare är det att förstå att han har fjorton stycken låtar med över en miljard spelningar. Hans ödmjuka sätt blandas med precis lagom mycket brittisk fräckhet, som när han smyger in låten Nancy Mulligan i sitt set, trots att den faktiskt inte nått en miljard spelningar.
– Men det kommer den göra! konstaterar han med ett leende.
Vi bjuds på banger efter banger, och trots att jag inte kan minnas att jag någonsin aktivt satt på ett Ed Sheeran-album, kan jag sjunga med i stort sett varenda låt. Hans hits har letat sig in i mitt undermedvetna, jag undrar hur många av alla dessa miljarder streams som egentligen är mina. När Ed tar upp kvällens enda gäst känns det som att lokalen ska explodera. Den irländska fiolspelaren Niamh Dunne, som inspirerat klassikern Galway Girl, får representera den irländska folkmusiktraditionen, och publiken kokar över.
När jag hoppar och sjunger med till Bad Habits dyker minnet av den unga gatumusikanten på Grafton Street upp. Hans sång och akustiska gitarr som ljöd självsäkert genom stadens sorl. Någon stannade till och tog en video, men de flesta passerade utan att ens lägga märke till honom. Vägen därifrån till Billions Club kan tyckas lång, men inte omöjlig. Vem vet, kanske var det nästa Ed Sheeran jag såg?