Emilia Bergmark-Jiménez: "2020 och 2021 har bränt mig"
Ni känner inte mig och det här är en väldigt personlig text, men jag tänker att jag inte kan göra något annat än att öppna upp nu. 2020 och 2021 har bränt mig. Jag tror pandemin och hur vi har varit tvungna att leva har skadat min själ på djupet. De senaste två åren har fått mig att börja glömma vem jag är och börja tvivla på fundament som jag tagit för givet i mitt liv.
Jag är en delfin och mitt ekolod har slutat fungera.
Jag känner mig vilsen. Jag är en delfin och mitt ekolod har slutat fungera. Det här är den enda vägen att gå efter den här tiden i isolering och tillbakabildning. Mina känslor har fått stänga av men hjärnan har ständigt gått på högvarv. Jag vill ge mig själv plats och tid att läka men jag tycker inte så mycket om den jag är längre, så jag ger henne ingen luft. För att hitta tillbaka till vem jag var innan allt det här hände, till någon som jag kan älska, letar jag inombords efter den jag en gång var. Jag kammar med fingrarna genom väven av mina minnen och så plötsligt får jag syn på henne.
Hon är sex år och sitter högst upp på en stor sten med en morakniv i handen. Hon ler mot mig med pigga ögon, hon som är jag. Och jag ler mot henne för jag vet, att hon kommer hjälpa mig in i det nya.
Jag var så jävla ball som barn. Full av känslor, intensiv, öppen.
Jag var så jävla ball som barn. Full av känslor, intensiv, öppen. Tog all plats, andades all luft. Men jag var snäll mot andra, varm och stark. Vild. Klättrade högt och sprang fort, bröt allt och slog ut alla tänder. Allt växte, håret, ögonfransarna, hjärtat växte utanför kroppen tills jag inte kunde härbärgera mina känslor. Livet växte, för stort för att alltid klara av.
Jag trodde att jag var allt när jag var liten. En skogsande med kottar och vass inflätat i håret, kåda på överläppen. En prinsessa med hästar i tusentals vid mina fingertoppar och hundar på min häl. Jag var flytande, jag var en pojke och tvingade min mamma att kalla mig för Mårten och Rickard. Jag var en mamma till min lillebror, jag bar honom, sköt honom i vagnen och sövde honom. Jag var ett djur, en tiger, en hund, en drake med ohämmad fantasi och styrka i varje cell. Jag var intensiv och självupptagen, en drömmare och en realist. Jag var stor, min hjärna var stor och full av luft, som att det var väldigt högt i tak därinne, långt upp till himlen där nyårsfyrverkerierna exploderade och vi sprang och skrek och pappa skrattade ett hysteriskt skratt och någon fick en raket i ögat och blev kallad Raketpojken. Jag var trygg.
Jag kämpade med mörker och mina rädslor för det, men mina cirklar var ändå enorma runt min trygga punkt, aldrig rädd att lämna, upptäcka nytt. Allt fanns ju alltid där och jag älskande det.
Jag har aldrig haft tid att dö, för mycket liv att hinna med, för mycket snö att smaka på, för många steg att springa.
Trots ångest så tvivlade jag aldrig på att jag var bra. Kanske bäst. Att jag var allt, kunde vara allt. Det jag var rädd för var att det skulle ta slut. Jag har aldrig haft tid att dö, för mycket liv att hinna med, för mycket snö att smaka på, för många steg att springa.
Nu i allt som känns läskigt och osäkert möter jag hennes blick för att dra min kraft ur. Jag behöver henne så mycket mer än hon någonsin behövt mig. Jag tänker när jag ser henne att jag ska vara en mamma till henne, men det är hon som är en mamma till mig. Jag behöver komma tillbaka till henne nu. Mitt ursprung, min Genesis, min absoluta kärna. I vårt gemensamma hjärta kokar det, två själar i en kropp och jag låter allt bulta och explodera. Tillsammans är vi intensiva, vi är orädda. Hon är mitt svar på frågan om jag är värd att älskas och vart jag ska ta vägen härifrån.
Jag tittar på henne i ögonvrån när jag nuddar hästarnas päls, när jag drar in jordens metalliska doft, när jag lyssnar på min son som pratar, pratar, pratar med våra ord. Jag tar hennes hand och tänker lugnt, 2022 är här, nu tar jag all plats, jag ska ge henne all luft.
Av: Emilia Bergmark-Jiménez Foto: Ida Borg
