Nina Perssons magiska hem i New York
På 28:e gatan på Manhattan ligger blomstergrossisterna tätt, mellan 6:e och 7:e avenyn upptar de i stort sett varenda butikslokal. Tidigt på morgonen är trottoarerna knökfulla av vagnar som dignar av snittblommor och olika plantor, den ena konstigare än den andra. Lastbilschaufförerna som kommer med dagens leveranser diskuterar högljutt med blomsterhandlarna och det luktar blommor och lite höst i morgondiset. Vi har köpt snittblommor i mängder och är nu på jakt efter en lämplig hängväxt. Nina Persson har nämligen köpt en virkad ampel av en ukrainsk man på Etsy och behöver någonting att fylla den med.
– Fast egentligen köper jag alldeles för många krukväxter, de dör ju när jag reser bort!
New York som den fasta punkten i livet
Med en nysläppt soloskiva i bagaget blir det under det kommande året fler resor än på länge för Nina, men New York och Manhattan är hennes fasta bas sedan snart ett decennium. De senaste sju åren är basen ett vackert brownstonehus i Harlem där hon bor med sin man Nathan Larson och treåriga sonen Nils.
– Vi letade länge efter ett liknande hus i Brooklyn, men det mesta var för dyrt för oss. Vår mäklare tjatade om att vi skulle kolla Harlem istället, så lite motvilligt gick vi till slut med på det, och vårt hus var det första vi tittade på. Vi kollade på andra efter det, men kunde inte släppa känslan vi hade fått här. Så vi lade ett bud och fick köpa det!
– När vi flyttade in sa mäklaren såklart att det inom kort skulle bli en ”boom”: priserna skulle gå upp och gentrifieringen starta på riktigt. Men det hände inte! Det är först de senaste två åren som det har känts av en förändring: man ser fler vita och hipsters på gatorna, man kan köpa flott kaffe och en Wholefoods ska öppna om ett år. Jag älskar att det fortfarande är väldigt mycket det ”gamla” Harlem och nu känner jag mig nästan lite rädd att det ska bli som Brooklyn.
Familjen Persson/Larson huserar på de två översta våningarna av det bruna tegelhuset, på de undre bor Nathans föräldrar.
– En av anledningarna till att vi gillade huset så mycket var att vi enkelt kunde dela upp det i två lägenheter utan att göra alltför mycket intrång på husets integritet.
Av Ninas och Nathans två plan består det första av ett gigantiskt öppet rum med kök i ena änden och vardagsrum i den andra och ett stort matbord längs ena väggen, Nathans studio och ett badrum. En våning upp finns sovrum, Nils rum, tv-hörna och ännu ett badrum. En del större förändringar i originalplanen krävdes för att huset skulle passa deras behov.
– Vi tog ner många väggar för att få till det stora rummet med öppet kök på nedre våningen och satte upp väggar för att få två sovrum däruppe, så att man kommer till en mer privat del när man går uppför trappan. Vi flyttade också ett takfönster, kopierade och reproducerade alla originaldetaljer och ersatte allt modernt som förra ägaren satt in. Vi tog bort två av eldstäderna (det fanns fyra i vår lägenhet!) för att få mer möblerbara rum. Sedan ljudisolerade vi ett rum så det kan användas som inspelningsstudio. Vi behövde också göra mer strukturell renovering än vad vi först hade trott: ta upp golv, förstärka bjälkar och täta murbruket i tegelväggarna.
Resultatet av allt slit är smått magiskt – en klockren kombination av stora öppna ytor och mysiga mörka vrår. Och med en imponerande detaljrikedom, allt från dörrknoppar till fönstervred har behandlats med största respekt i renoveringen.
– Detaljerna var väldigt viktiga, jag hade snöat in på brownstonehus och townhouses ett tag, läst böcker och nördat loss. När vi köpte huset kunde man ana hur det hade sett ut innan det plastrenoverades på 90-talet, och hos våra grannar kunde vi kolla på originaldetaljer. Brownstones byggdes ofta som exakt likadana radhus runt sekelskiftet och det finns en lokal byggåtervinning i Harlem, Demolition Depot, som har räddat en massa fönsterluckor, pelare och spiskransar från när Harlemhus har rivits. Och vi kopierade och lät tillverka likadana fönsterlister, trappräcken, dörrar och snickerier som våra överlevande originaldetaljer.
Med Ninas besatthet av hus och rumslighet och fina känsla för detaljer, är det svårt att inte bli nyfiken på hur resultatet skulle bli om hon en dag fick bygga ett hus från grunden.
– Som Michael Caines hem i filmen Children of Men, det är det finaste jag nånsin sett! Jag skulle vilja börja med ett litet ruckel i skogen och bygga på ett rum i taget efter behov och infall, i olika material, så att huset blir som en historia. En labyrint som bara jag och min familj kan bo och hitta i, och där grenar får växa in genom väggarna …
