Arbetarbostaden som blev en inredningsdröm
Av: Emma Persson Lagerberg
Foto: Petra Bindel
Det vackra tegelhuset var ett sådant projekt de flesta mer eller mindre renoveringsberoende människor drömmer om. Som om inte det vore nog var huset stort nog att dela med bästa kompisarnas familj. Nästan för bra för att vara sant, men så fanns det också en hel del att ta tag i när arkitekterna Katarina Rundgren och Fredrik Magnusson hade köpt sitt livs renoveringsprojekt.
”Huset var helt förfallet”
– Huset var helt förfallet. Igenbommat, flera fönster var igenspikade, fasaden på baksidan var övervuxen av murgröna, som även vuxit in genom fönstren. I trädgården hade ett osannolikt stort och taggigt buskage av björnbär tagit över helt, säger Fredrik.
Egentligen letade de inte alls efter hus och hade ganska nyligen flyttat till en lägenhet nära havet, där de trivdes bra.
– Vi slökollade ibland på Hemnet efter hus, men inte aktivt. Men när vi fick syn på det här huset var det instant love. Som en psykos nästan … När vi hittade annonsen en sen kväll fick vi liksom lätt andnöd och bara kände att det var så otroligt fint och hade sådan potential.
Gammal arbetarbostad från förra sekelskiftet
Huset är en gammal arbetarbostad från förra sekelskiftet, byggt av en filantropisk chef på cementgjuteriet. I stilen är det likt flera andra hus i området och från början var det uppdelat i fyra, fem lägenheter. Nu hade det stått tomt i ett antal år på grund av en arvstvist.
– Invändigt var det många lager av konstiga renoveringar. Dessutom var både källaren och vinden helt fulla med grejer. De som bodde här innan hade troligtvis aldrig någonsin åkt till tippen – toalettstolar, handfat och bidéer som på en återvinningsdepå, gamla grytor och skåp och hemgjorda gurkinläggningar. Och tjocka lager spindelväv och korsspindlar i taket. Helt oemotståndligt med andra ord, skrattar Katarina.
När de tog med sig en kompisfamilj på visningen som också var intresserade av projektet förstärktes den känslan.
– Det var ett fantastiskt läge, fint ljus i huset och en löftesrik känsla av att det kunde bli så fint, bli vårt. Att skalan och projektet passade oss. Vi gillade också att det fanns många originaldetaljer kvar, om än i risigt skick. Patinan gav ju huset dess bedagade atmosfär och charm. Men den är ofta väldigt svår att bevara i en stor renovering, säger Fredrik.
De köpte huset och delade upp det i två delar, vertikalt, som ett parhus. Och sedan satte renoveringen med stort R igång.
– Första året gjorde vi allt tillsammans: takbyte, fogade om fasader, byggde nya väggar, flyttade om i rumsindelningen, gjorde om bjälklag. Nya trappor. Allt vatten, alla avlopp och all el behövde göras om och delas upp, fönstren renoverades och viss dränering gjordes. Murkna pelare och fönster och tak på verandan behövde bytas ut, säger Katarina och fortsätter:
– Det var en rätt stressig och geggig tid. Vi har foton på barnen som med napp i munnen sitter och spikar i nån planka i en renoveringsmöjlig miljö, eller klättrar på stegar upp till andra våningen där det inte fanns något golv … Men vi slapp bo mitt i det i alla fall.
1,5 år tog det innan drömprojektet var beboeligt, ytterligare två för att förvandla det till det väldigt mysiga och ombonade hem för fyra som det är i dag.
– Det var en fantastisk känsla att äntligen börja bo in sig, sitta i kvällssolen på trappan mot gatan med en kopp kaffe och kolla när barnen cyklade och fnattade runt på gatan utanför.
