ELLE MÖTER de svenska OS-hoppen
Khaddi Sagnia
OS-gren: Längdhopp. Ålder: 27 år. Bor: Göteborg.
Khaddi Sagnia växte upp i Hjällbo, i Göteborg, med sin mamma och sju syskon. Alla syskonen idrottade och hon började med friidrott efter att ha följt med sina systrar och sett dem träna och tävla.
– Det såg så kul ut, att få tävla, stå på linjen och springa 60 meter. Och när folk vann, den där glädjen. Efter ett tag började jag själv, men det som höll mig kvar var inte att få tävla utan att jag träffade så många roliga människor, som fortfarande är bra vänner i dag.
Varifrån kommer din tävlingsinstinkt, tror du?
– Jag är uppvuxen med sju syskon! Att tävla om att få mammas uppmärksamhet tror jag är grunden till att jag är så tävlingsinriktad.
Du har berättat att ni hade det tufft ekonomiskt under uppväxten, din mamma var ensamstående och försörjde åtta barn. Vad betydde idrotten för dig då?
– Idrotten var en plats där alla kunde vara, utan att bli dömda efter hur mycket pengar de hade, hur de såg ut eller sin religion. Vi var ett team och alla fick sin plats. Det var väldigt viktigt för mig. Jag fick även hjälp från klubben med det som behövdes för att utvecklas och ta nästa steg i friidrotten. När mina syskon blev äldre fick de ta föräldrarollen och gå in och hjälpa till med pengar för att jag skulle kunna åka utomlands och tävla, och jag fick de skor och kläder jag behövde.
Nu blir du sponsrad med kläder, du har 230 000 följare på Instagram och tjänar pengar på din idrott. Känns det som en revansch?
– Det bevisar att oavsett vem du är så kan du bli någonting, så länge du ”put your mind to it” och kämpar. Det är viktigt att ha kul också, vilket jag har haft och har. Det är inte alltid lätt och under svåra tider är det viktigt att hitta sitt varför, varför du gör det. Nu när jag får alla kläder och skor, märker jag hur tufft det var och hur dyrt det är. Det får mig att vilja ge tillbaka på något sätt, att se till att andra barn får den hjälp som inte jag hade. Det var svårt, men mamma gjorde det bästa hon kunde. Jag är så tacksam för det. Jag såg glöden inom henne och att hon kämpade för sina barn, för att ge dem en plattform att växa upp på och bli någonting. Att jag kämpar är också tack vare min mamma och det hon har gett oss.
Du har råkat ut för två korsbandsskador, senast 2019. Hur hanterar du sådana motgångar?
– När jag drog av korsbandet senast … Det var mörkt, ärligt talat. Jag kände bara: jag orkar inte gå igenom det igen. Samtidigt var det något inom mig som fick mig att inte ge upp. Det här är något jag älskar att göra och jag kan inte se mig själv leva utan det nu. Och även om jag hade velat lägga av måste jag ändå gå igenom rehab, så då kunde jag lika gärna fortsätta. Jag visste att jag skulle vilja träna och tävla när jag väl var redo.
OS 2020 blev framskjutet ett år, hur kändes det?
– För mig var det på ett sätt skönt att det sköts fram. Då fick jag ett helt år på mig att komma igång sakta men säkert efter skadan, tävla och lägga upp året som jag ville, utan stress. Och så kunde jag lägga fokus på träning och stärka området runt knät. Jag fick även några fina hopp med mig när jag var tillbaka efter skadan, så självförtroendet är högt. Jag har haft ett jättebra förberedande år inför OS.
Vad har du för mål för OS?
– Jag ser fram emot att göra ett bättre OS än 2016, det var bara katastrof. Min kapacitet är högre nu än då. Klart jag vill upp hela vägen, på pallplats. Jag har ett hårt jobb framför mig, men gör jag det bra och kroppen känns bra kan det alltid gå. Det gäller att vara kylig i hjärnan och göra det jag har gjort i flera år. Man kan se alla andra tävlingar som träningar inför OS. Det är nu det gäller.
Hur viktig är den mentala delen för dig?
– Jätteviktig. Jag har haft lite problem med att ladda om och verkligen prestera när det gäller, på mästerskap. Även om jag har varit i fin form har jag inte fått ut det jag kunnat tidigare och det har varit väldigt frustrerande, men det är något vi jobbar på mycket nu. Att hitta olika sätt att koppla ihop allting, få till det på träningar och sedan slappna av men ändå tända glöden när jag väl står där på tävling. Bara göra som jag gjort och inte tänka på något annat.
Hur jobbar ni med det, konkret?
– Vi jobbar mycket med att vara här och nu. Jag tänker väldigt mycket framåt, vilket gör att jag tappar fokus på det jag ska göra. En övning är exempelvis att när du sitter och äter, verkligen fokusera på vad du äter. Säg att jag äter en apelsin, då ska jag först kolla och känna på den. Hur är skalet? Vad är det för doft? Sedan skalar jag och tar en klyfta, lägger den i munnen och tuggar inte utan suger på den och känner av konsistensen. Tar ett bett. Hur smakar den? Det är ett sätt att träna på att fokusera på det du gör just nu.
Hur återhämtar du dig mellan träningarna?
– Jag älskar att sova! Mellan träningarna är det viktigt för mig att få lugn och ro. Jag åker hem, lägger mig i soffan, kollar på en serie eller lyssnar på lugn musik och bara ligger där i 45 minuter. Tar det lugnt och kommer ner i varv. Jag tar en dusch och slappnar av, sedan är jag redo för nästa pass. Det är viktigt att det är tillräckligt med tid emellan, annars går det inte.
Vad gör du när du inte tränar?
– Jag älskar att äta mat! Att gå ut på restaurang, sitta med vänner, prata, umgås. Jag älskar och värdesätter familjetid, att bara vara hemma och få besök från familjen. Det ger så otroligt mycket kärlek och kraft till att klara av vardagen!
Khaddi Sagnias bästa tips för hemmaträningen!
”När du ser på en serie eller film – använd pauserna till att göra squats eller kör lite magövningar. Det finns så mycket man kan göra hemma i stället för att bara sitta still. Armhävningar, eller kanske fylla en vattenflaska, hålla den över huvudet och köra squats, enbensknäböj eller utfallssteg.”
Angelica Bengtsson
OS-gren: Stavhopp. Ålder: 27 år. Bor: Växjö.
Efter en idrottskarriär kantad av skador hade Angelica Bengtsson för en gångs skull en framgångsrik inomhussäsong bakom sig inför OS 2020. Hon var både laddad och i god form, när beskedet kom: OS skjuts fram på grund av coronapandemin.
– Som flera andra la jag ner träningen ett tag. Det var jättesvårt att motivera sig. Varför träna när målet är borta? Men jag fick tänka om och försöka tänka som jag gjorde innan jag tränade för OS. Jag var med redan 2012, så jag har tränat för olika OS sedan 2008. Det tog ett tag, men till slut kunde jag tänka om och då började resultaten komma. Det har varit en spännande och nyttig mental resa …
I somras fick hon problem med ryggen, så inomhussäsongen under vintern blev inställd. Igen.
– Ja, i år känns det mer som det brukar vara inför OS … Men jag hade föredragit förra året, då var jag piggare i kroppen!
Hur viktig är den mentala biten för dig?
– På tävling brukar det fungera bra mentalt, men att träna har varit min svaghet. Alltså, jag har alltid tränat och alltid tagit det seriöst, men jag tränar inte för att jag tycker det är kul. Jag har alltid ett mål att sikta mot och jag tränar för att det är det jag måste göra för att nå målet. Jag har en syster som alltid har föredragit att träna och en annan som inte ens tävlar, så jag vet att den sorten finns också, haha. Men jag har aldrig varit den.
Vad gjorde du förra sommaren, i stället för OS?
– För att hålla mig mentalt stabil jobbade jag natt på Postnord. Det var för att känna att det fanns någon mening. Det kändes skönt att komma ut dit när framtiden var så osäker. Det var också ett sånt jobb som jag aldrig skulle utsätta min kropp för i vanliga fall, för vi bar tunga paket från midnatt till sex på morgonen och att jobba natt var inte optimalt för kroppen. Det var nästan lite rebelliskt att jag tog det jobbet! Sen blev många tävlingar av ändå och lyckligtvis var jag duktig och såg till att få ihop åtta timmar sömn om dagen och fortsatte räkna kalorier så att jag fick i mig allt jag behövde.
Hur hanterar du motgångar, som ett framskjutet OS eller en skada?
– Jag brukar nog bryta ihop! Haha. Men egentligen är jag inte den som gråter efter en tävling, då är det snarare så att jag är ännu mer taggad nästa gång och oftast går det väldigt bra då. För jag lägger tid på att visualisera och komma på vad jag gjorde fel. Jag har en klarare bild till nästa tävling av vad jag vill göra och hur jag ska utföra tekniken. Jag är väldigt analytisk på det viset. Sen är vissa motgångar tuffare än andra. Att det inte gick bra på Rio-OS var till exempel väldigt jobbigt. Det tog nog ett år innan jag helt gick vidare efter det.
Vad driver dig i ditt idrottande?
– Jag känner inte riktigt det här att jag måste vinna, men jag vill uppnå teknisk fulländning, att hoppet ska vara fysikaliskt perfekt. Stavhopp fascinerar mig så mycket på det viset. Det finns många teorier och de talar emot varandra, så man måste hitta sin egen. I jakten på teknisk perfektion blir det höga hopp och att hoppa högst blir ett bevis på att man har hittat det perfekta sättet att hoppa. Det målet kan jag alltid ha. Hur högt och vilken placering kan jag inte säga förrän veckan innan OS, när jag vet vilken form jag är i. Men sträva efter det perfekta hoppet kan jag alltid göra!
Angelica Bengtssons bästa tips för hemmaträningen!
”Jag tycker att det är jätteroligt att stå på händer hemma! Att stå mot en vägg. Man sätter sig på alla fyra med fötterna mot väggen och klättrar upp med fötterna och sättear händerna närmre väggen. Då får man blod till huvudet och blir både gladare och piggare efteråt!”
Sarah Sjöström
OS-gren: Simning. Ålder: 27 år. Bor: Stockholm.
Sarah var i toppform i februari i år och kom precis ut från träningen där hon simmat på världsårsbästa – en tid som fortfarande är bäst i världen i år – när hon ramlade på isen och bröt armen. En mardröm för en simmare, som tills nyss haft som mål att stå högst upp på pallen under sommarens OS, som hon gjorde i Rio 2016. Och på ett otal EM och VM.
– Nu är målet bara att göra tävlingscomeback i början av juni i Frankrike (en månad kvar i skrivande stund, reds anm). Och det har gått snabbt framåt under de senaste tre månaderna, så det är bara att fortsätta. Sedan får vi se vad målet blir under OS.
Minns du känslan efter fallet?
– Första veckan efter operationen tänkte jag inte på OS eller några andra tävlingar. Då handlade det bara om att bli av med smärtan. Det kändes som att det skulle bli en väldigt lång väg tillbaka … och med den smärtan kände jag bara: ”Hur ska jag kunna simma igen?”
Hur hanterar du motgångar, som en skada?
– Jag vet inte. Jag hade inte värsta strategin, men det har funkat automatiskt. I början hade jag fokus på att bli riktigt nöjd med minsta framsteg. Att kunna röra huvudet normalt eller dricka en kopp kaffe med högerarmen. I stället för att gå runt och vara ledsen för allt jag inte kunde göra. Och att hela tiden se vad som blev bättre varje vecka. Det var som att börja om från början. När det går bra är det mycket svårare att se framstegen, för nivån är så hög när man är i bra form och allt går bra. Det blir en annan tillfredställelse med träningen nu, för det är så stora framsteg varje dag.
Det låter nästan som att du vänt det till något positivt?
– Jag vill inte vara skadad, men nu är jag det. Så jag firar de framsteg jag gör och det är mycket svårare att få så stora framsteg under vanliga omständigheter. Det har gjort träningen roligare på ett sätt, faktiskt. Jag har inte heller haft lika mycket tid i vattnet. Tidigt i rehaben körde jag riktigt tuffa spinningpass i stället. Det var kul att få utmana sig på det sättet.
Vad gör du för att återhämta dig?
– Jag är mycket för god mat och god dryck. Att gå ut på en bra restaurang, det är den bästa återhämtningen. Och ha det trevligt med vänner, eller gå ut och fika. Sånt tycker jag är härligt. Det blir inte lika mycket nu, men det har blivit mycket matlagning här hemma. Det har min sambo oftast gjort förut, men jag har nog lagat mer mat under pandemin än totalt under hela livet.
Hur jobbar du med mental träning?
– Jag har en mental tränare, vi hörs någon gång i månaden. Men mycket har kommit naturligt, med olika erfarenheter. Den bästa mentala träningen är att göra utmaningar som känns lite för tuffa. Att köra på ändå. Att gå in i en OS-final när alla förväntar sig att du ska vinna och det finns inget annat. Att köra ändå fast man är livrädd. När det går bra tar man med sig den erfarenheten, att det inte behöver betyda så mycket med nerver. Och också att våga ställa sig där fast det kanske inte går bra. När man har haft ett dåligt mästerskap, att ändå åka tillbaka till nästa och ladda om. Det är mental träning också, att fortsätta ändå.
Sarah Sjöströms bästa tips för hemmaträningen!
Bulgarian split squat. ”Utfall med bakre benet på soffan. Det ger både balans och styrka i frambenet. Om det är för tufft kan du hålla i något och om det är för lätt kan du hålla i någon typ av vikt.”
Armhävningar. ”En vanlig armhävning är fantastisk, alltid. Du kan göra den lättare eller svårare genom att ändra vinkeln. Med händerna i soffan eller på en stol blir det lite lättare. Ju bättre du blir desto närmare golvet kan du sätta händerna. Är du väldigt bra kan du sätta upp fötterna på soffan med händerna i golvet, då blir det riktigt jobbigt.
Höftlyft. ”Ligg på rygg med benen böjda i 90 grader och fötterna i golvet. Lyft upp sätet mot taket. Om du sätter upp fötterna på något högre blir det tuffare och med fötterna på en pilatesboll blir det väldigt instabilt, och riktigt tufft!”
