Isabel Boltenstern om nya boken ”Lycka till med resten av livet”

Isabel Boltenstern, aktuell med ny bok

Isabel Boltenstern slog igenom som 22-åring när hon fick sitt drömjobb som sportreporter på tv. Det gick superbra – tills det inte längre gick alls. Isabel drabbades av utmattningssyndrom och fick checka ut från allt. I sin nya bok skriver hon om vad som hände, vad som orsakade det – och hur man kan motverka det. Vi träffade Isabel för en intervju.
29 maj, 2020

Isabel Boltensterns nya bok inleds med ett citat.

”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig av inspirerande människor och aldrig ger upp, så finns det inga gränser, för hur utmattad du kan bli.” 

Orden kommer från den danska psykologen Svend Brinkmann som givit ut flera böcker och själv slog igenom med en bok som handlade om att sakta ner i en tid av utveckling och konstant förändring.

Det är inget som Isabel Boltenstern direkt säger emot i sin nya bok ”Lycka till med resten av livet (varför helt okej är bra nog)”. I boken berättar hon om sin egen resa, listar några orsaker till att så många idag drabbas av psykisk ohälsa, och vad alla kan, och borde, göra för att inte hamna där själva.

Isabel själv fick hitta svaren på de frågorna på tuffast möjliga sätt, genom att jobba superhårt och en dag inse att kroppen inte orkar mer.

För de som inte vet vem du är och vad boken handlar om, hisspitcha oss!

– Jag är en 28-årig skånska som arbetar som sportreporter och programledare i TV, men har snarare gjort mig ett namn genom att lyfta frågan om utmattning, stress och de skeva samhällsstrukturer som får oss att må dålig! Detta är också huvudämnena i boken: jag går till botten med hur skadligt det kan vara att hamna i klorna på en maktgalen chef, att behöva dra det emotionella lasset i sitt förhållande och hur det tär på orken att aldrig kunna koppla av utan att känna att man slösar bort livet. I boken försöker jag ringa in så många komponenter som möjligt för att fler ska sluta skuldbelägga sig själva. Det handlar inte bara om att individen ska lära sig säga nej – snarare behöver vi förstå de uråldriga system som får oss att inte göra det.

Du har fått otroligt mycket fin respons på boken, kan tänka mig att det är lite dubbla känslor där? Det visar ju att boken är viktig och uppskattad – men också att det är väldigt många där ute som (tyvärr) känner igen sig. Vad är dina känslor kring det?

– Verkligen! I den bästa av världar hade boken inte behövts, men samtidigt känns det fantastiskt att få vara med och bidra till att polletten trillar ner hos olika läsare. Vi är så itutade att det är upp till oss att planera, meditera och dricka sellerijuice för att må bra – och då är det inte konstigt att man skuldbelägger sig själv när det inte funkar. Jag vill att vi kommer bort från det tänket! Vi måste lyfta blicken och se att vi i många fall blir risigt behandlade, har högre förväntningar på oss än gemene man och att sådant inte löser sig av någon sheet mask. Visst, det kan kännas gött för stunden, men det kommer inte hindra utmattningssiffrorna från att skjuta i höjden.

”Det behöver inte vara nattsvart för att man ska agera – snarare tvärtom: Agera innan allt går åt helvete.”

Hur vet man om man är på väg in i utbrändhet? Vilka varningstecken ska man ta på allvar?

– Mina första fysiska symptom var att immunförsvaret kraschade och förkylningar, urinvägsinfektioner och influensor avlöste varandra. Innan dess kommer ofta stressymptom många (inklusive jag) fäktar undan som flugor: att man blir lättirriterad, att man behöver vara mer ifred, att man stöter bort vänner och familj för att få diverse projekt att funka.

Stress är inte svart eller vit. Det är en ständigt puttrande gråskala som vi alla halkar runt i – ibland i de ljusare partierna, men periodvis gör vi frekventa dippar in i det mörka. Det behöver inte vara nattsvart för att man ska agera – snarare tvärtom: Agera innan allt går åt helvete. Det är lättare att ändra livet när man kan men inte behöver, än när man måste men inte har ork.*

* utdrag ur boken.

Om man har en vän eller sambo som man ser dessa varningstecken hos, vad gör man?

– Det här är miljonkronorsfrågan, för generellt hatar folk goda råd. Speciellt om de kommer från någon närstående. Det kan snarare få motsatt effekt när det upplevs som tjat, och därför tycker jag det är viktigt att prata om exempelvis karriärens viktighet, upplevda krav och hemmets projektlederi redan innan det blir kritiskt läge. Att vända och vrida på vad man tycker i olika frågor kalibrerar ens kompass, och i många fall kan man avdramatisera sakers viktighet när man bara får sätta ord på det. Det är lättare att gå hem från jobbet i tid om man insett att jorden inte går under av det. Det går inte att dra i någon annans handbroms, de måste välja att göra det själv. Det vi KAN göra är dock att hjälpa dem se problemet. Min förhoppning är att folk som läst ”Lycka till med resten av livet” sätter en post-it-lapp vid ett passande, skriver ”tänker på dig när jag läser det här” och skickar vidare boken till en som behöver läsa den.

Isabel tillsammans med hunden Ingrid.

Isabel tillsammans med hunden Ingrid.

Vad saknar du mest med ”pre-utbrändheten-Isabel”?

– Ju mer tid som passerar, desto mindre saknar jag ”mitt gamla jag”. Nu tycker jag snarare så vansinnigt synd om mitt dåvarande jag: tänk att jag la så mycket kraft, energi och liv på att jobba mig sjuk, vilket stal flera år från mitt liv, när nödutgången alltid var precis där bredvid. Jag offrade mig själv för ett företag som behandlade mig som skräp och konsekvenserna fick jag ta hand om själv. Jag önskar att någon hade sagt till mig att det inte var konstigt att jag mådde skit när jag blev behandlad som skit.

”Min förhoppning är att folk som läst ”Lycka till med resten av livet” sätter en post-it-lapp vid ett passande stycke, skriver ”tänker på dig när jag läser det här” och skickar vidare boken till en som behöver läsa den.”

Vad är din bästa insikt efter sjukdomen?

– Wow, hur ska jag bara kunna nämna en?! Det är som att sammanfatta bokens 200 sidor i en mening! Kanske att det är så vansinnigt befriande att ge upp. Många tycker att ”ge upp” låter så negativt, och vi blir lärda sedan barnsben att kämpa och bita ihop. Att framgångar bara kommer om vi lägger manken till. Men om jag vågat ge upp tidigare, och konfrontera varför jag kände mig sopig när jag gjorde det, så hade jag kunnat rädda mig själv innan det gick åt helvete.

Sist, men verkligen inte minst: om du fick skicka med alla tre råd att ta med sig vidare i livet, vilka skulle det vara?

  1. Ifrågasätt alltings viktighet – om du försummar ditt förhållande, dina vänskapsrelationer och din hälsa för ett arbete, är det då värt det?
  2. Gå till botten med det som skaver – ett första steg i att må bättre är att lokalisera vad som inte fungerar, och här är det en god idé att ta en psykolog till hjälp. De kommer inte nöja sig med att skrapa på ytan.
  3. Ta ett beslut även om det är jobbigt – dumpa din partner om relationen är det som suger musten ur dig, säg upp dig från jobbet om arbetsmiljön inte blir bättre trots att det påpekats tusen gånger, svälj stoltheten och be om hjälp på hemmaplan från vänner och familj om det behövs. I många fall vet vi vad lösningen är, men rädslan för att ångra sig vinner. Låt den inte göra det.

Isabels bok ”Lycka till med resten av livet – varför helt okej är bra nog” finns att köpa nu, klicka hem ditt eget ex här.

LÄS OCKSÅ: 

Isabel Boltenstern: ”Så gör du upp med prestationsmonstret”

Isabel Boltenstern: ”Hur fan tränar man efter utbrändhet?”

Isabel Boltensterns ärliga råd till dig som är utmattad

Isabel Boltenstern: ”20 saker som kvinnor lärt mig”

Lycka till med resten av ditt liv – bok av Isabel Boltenstern

SENASTE VIDEOKLIPPEN FRÅN ELLE: