ELLE-krönika: "Första året som nygift – så blev det"
Artikeln är först publicerad i ELLE 2009.
Effekten av krocket och champagne
I en värld där man knappt kan lova bort sig för en lunch, ska jag snart ställa mig inför Gud och hela församlingen och lova att kärleken är evig. Det är en effekt av krocket och champagne. Sommarnattsrusiga efter turnering med goda vänner och ansenlig mängd bubbel satt jag och min blivande man i Humlegårdens säsongsbar och förlovade oss på gemensamt initiativ. Hyperventilerar lite på kyrkbacken. Två tredjedelar av tärnorna har glasartad blick och ser svimfärdiga ut. Klockorna ringer och samtliga tärnor, i svarta fodral och höga klackar, drar en catwalk nedför altargången som får – främst den manliga delen av – gästerna att tappa hakan.
Alla säger ja och ringen sitter som en smäck. Jag vänder mig om och smyger min hand i M:ets. Tårar i ögonvrån och vi studsar ut ur Katarina kyrka i en lyckorusversion av Jackie DeShannons When you walk in the room. 12 timmar senare, när mormor och nevöer sussar sött, sjunger vi allsång i sofforna i Berns källare. Någon utnämner det senare till Årets fest.
Pulitzerfaktorn
Efter att en aktad bekant påstått att ”Erika Vallin låter som en författare” är namnbytet utan återvändo. Vallin är dessutom betydligt mer internationellt gångbart än Sjölund om författarkarriären blir ett faktum, för att inte tala om Pulitzerpotentialen. Fyller i papper från skattemyndigheten och beställer massa nytt: pass, kör- och kreditkort. Banken upplyser om att jag inte ens behöver byta kod och att nytt kort kommer på posten. Det gjorde det också, fort gick det, men med mitt gamla efternamn. Fyra månader senare är det fortfarande Sjölund som shoppar.
Ringbäraren
Får ett ångestartat förhållande till min vigselring. Älskade M:et har designat den till perfektion och skräcken att jag skulle slarva bort den… Varje kväll läggs den notoriskt på samma plats i badrumshyllan. Känn på paniken när jag vaknar efter ELLEs årliga julfest och platsen på hyllan är tom. Ringen är borta; jag har förlagt den; förmodligen i ett handtvättande ögonblick på toan på den spontana efterfesten. Herr Ångest ger mig en käftsmäll. Släpar mig med sprängande tårkanaler till intet ont anande M:et för att bekänna. Slänger ett öga på en vissen orkidé i fönstret för att riktigt vältra mig i martyrskap över mitt oansvariga jag och där, i en småsprucken fönstersmyg, ligger ringen helt obekymrat. Sänder en tacksam tanke till högre makter och tänker: Jag ska aldrig mer …
Faran med Revolutionary road
Läser i Richard Yates ångestroman Revolutionary road om paret Wheeler som i äktenskapets stormningar tröstar sig med att de i alla fall inte är som alla andra gifta par. Därför får en menad komplimang mig i existentiell livskris när en kompis påpekar just detta faktum: ”Det är något så speciellt med er.” Men det är rädslan för konventionerna som gör att känslan av ett elitäktenskap tröstar Wheelers i deras annars brutalt olyckliga liv. Vår styrka tror jag snarare ligger i att vi är ganska dåligt informerade om de där konventionerna. Ovetskapen om ”bör” gör det lättare att strunta i.
Min flu och jag
”Pojkvän” har aldrig legat rätt i min mun; därför känns det fint att få säga ”min man”. M:et behövde dock öva innan förändringen satt i vokabulären och flickru, fr-än och flu till slut blev ”fru”. Och här ligger den största faktiska skillnaden före och efter bröllopet. Det ligger en viss tyngd utåt sett att vara ett, relativt, ungt gift par – som om vår relation får mer pondus. Den slår sig själv lite för bröstet. Något som, krasst sett, bara är en tillställning och tre signaturer på ett papper, är för omvärlden ett större steg än för oss själva.
Snälla tomten
Vännernas fyraåring önskar sig tre julklappar: en schäfer, mops eller kalv. Jag önskar mig en bebis, hundvalp eller julgran. Det blir en, väldigt liten, gran. Giftermålet legitimerar att vi – för första gången – firar jul på egen hand. Efter jullunch på Djurgården åker vi med en öde färja till Gamla stan och promenerar till den lilla, lilla lägenheten med den lilla, lilla granen. Efter glögg och klappar har vi julfirat färdigt och korkar upp en dyr flaska rött och maratonkollar på Twin peaks. Vi har skapat vår alldeles egna tradition. Konstigt i mångas ögon – men så är vi ju heller inte som alla andra.
Av Erika Vallin Illustration Tippan Nordén
Modeillustratören Tippan Nordén tecknade Erika och Martin på deras underbara bröllopsinbjudan.
