Årets modefotograf: Elisabeth Toll

14 januari, 2012

Hon dumpade juridiken och blev ett med kameran i stället. Sedan dess har Elisabeth Toll följt sitt eget bästa karriärtips – att aldrig ge upp och kämpa mot toppen. Vi har träffat årets modefotograf Elisabeth Toll.

av LOVISA LUNDSTRÖM foto CHARLI LJUNG

Hur känns det?

– Jätteroligt! Jag känner inte så många i juryn, därför är det extra speciellt – jag kan vara säker på att det är mina bilder som räknas och inte min personlighet. Skämt åsido, men Camilla Åkrans (en av jurymedlemmarna) är min idol så det känns fantastiskt.

Vad har du på dig?

– En paljettklänning från Emilio Pucci som jag köpte i London. Man behöver inte vara snygg när man bär den klänningen för den stjäl all uppmärksamhet. Men man får hålla in magen.

Vilka är milstolparna i din karriär?

– När jag flyttade till Paris 1996. När jag blev min egen 2001. När jag fick fotografera för Främlingslegionen som enda kvinna, vilket resulterade i min första utställning. Och när jag fick plåta en Louis Vuitton-kampanj trots att jag inte alls var känd. Min karriär har varit långsam och ganska självständig – jag har inte sprungit på så många fester.

Vad är din styrka som fotograf?

– Jag vill berätta en historia, inte bara visa en produkt.

Minns du den första bilden du tog?

– Det var av mitt marsvin, jag var 8 år. Jag kommer från en akademikerfamilj så det var underförstått att jag skulle plugga. Det blev juridik, arkeologi och historia. Men så fick jag en ingivelse att försöka hitta ett kall i stället för ett yrke och började på fotoskola i stället. Mitt första jobb som assistent var en herrmodeplåtning för Lantmännen, redan då kände jag: det här är min värld, jag måste få vara med här!

Ditt bästa tips till aspirerande fotografer?

– När jag föreläser på fotoskolor brukar jag säga att det viktigaste är att man fortsätter att kämpa varje gång man tvivlar på sig själv och att man inte ger upp. Då lämnar man varje gång några bakom sig som inte orkade vidare och till slut når man om inte toppen, så en bra bit på väg. En stor fotograf sa en gång till mig att man ska räkna med att det tar fyra år från det att man börjar visa upp sin portfolio tills man jobbar etablerat. Han hade rätt.

Hemligheten bakom en riktigt bra modebild?

– Betraktaren ska vilja vara där. Då har man lyckats.

Största skillnaden när du fotar privat och på uppdrag?

– Jag slipper tänka på att skorna ska vara med!

Vem är din favoritmodell?

– Pappa. För att jag älskar honom så mycket. Och för att han är en fin herre av ett slag som man sällan möter nuförtiden. Han har en värdighet som man blir glad av.

Elisabeth Toll på scen…

…och med statyett, Taittingerbubbel och present från Canon.