Vardagsmagi hemma hos konstnären Estelle Graf
- AvMalin Ebbing
Ett stenkast från Vasaparken i Stockholm bor konstnären och illustratören Estelle Graf i ett terrakottafärgat hus från 1924. Hennes hem, liksom hennes konst, balanserar mellan nostalgi och lekfullhet. Här möter hallonrött, senapsgult och gröna nyanser vintagefynd, arvegods och spontana infall – som tillsammans skapar en känsla av drömsk vardagsmagi.
– Jag har svårt för hem som är för perfekta. Det gör mig orolig. För mig ska ett hem vara som en oavsiktlig självbiografi, där perioder, relationer och infall lämnar spår. En stol från ett gammalt förhållande, en tavla från en tid då man hade höga ambitioner – det skeva och känslomässiga är det jag tycker är vackert, säger Estelle.
Här hänger en målning från hennes mammas New York-tid bredvid en guldspegel från 1700-talet och ett par röda fåtöljer som hon beskriver med ett skratt:– De ser ut som något från ett kommunalt väntrum. På den där herrgårdsmodellen blir det nästan ännu fulare – och det är just det som gör dem helt perfekta för stämningen i rummet.
Vad inspirerar dig mest när det gäller inredningen i ditt hem?
– Med risk för att låta högtravande handlar det nog mest om inre sensationer. En stark upplevelse i ett helt annat fält kan trigga min lust att inreda mycket mer än att bläddra i ett inredningsmagasin. Och ibland är det tvärtom. Just nu inspireras jag mycket av gamla svenska filmer, naturen och allt som känns som att det rymmer egna små världar. Jag dras till svampar och träd för att de påminner mig om sagor och sagoväsen. Jag vill att vårt hem ska kännas så, alltså inte som en svamp men som en egen liten värld. Som en liten mysig parallell verklighet.
Estelle förklarar att hon egentligen inspireras mer av stämningar än av enskilda inredningar eller inredare. Men hon har även en del förebilder som hon influeras av, bland dem Beata Heuman och Luke Edward Hall, Gaudís arkitektur samt Nationalmuseum.
– Jag drömmer även om Villa Medici i Rom, och Blakes Hotel i London ger mig gåshud. Men lika mycket kan jag påverkas av min dotter Viviannes godnattsagor, gamla julkalendrar, det lekfullt absurda i Marie-Louise Ekmans konst eller det ödesmättade, lite kusliga som rymmer så mycket skönhet i Karin Mamma Anderssons måleri.
– Något känns rätt en period, sedan måste man testa något nytt. Jag gillar motsägelser. Mönster mot mönster, uttryck som inte borde passa ihop men ändå får stå sida vid sida. Det behöver inte kännas rätt, det viktiga är att det känns.
Hon dras till mörka träslag, murriga toner och material som bär spår av tid.
– Jag gillar det dammiga mer än det rena. När något är lite slitet blir det vackert. Det är som med människor.
Nästan alla möbler är vintage eller antika – många köpta på auktion, andra från hennes mamma. ”Hon är som ett levande auktionshus.”
– Mitt bästa fynd är byrån i köket, inköpt på Bukowskis. Jag bytte bara knopparna och plötsligt kändes den helt rätt. Men de röda fåtöljerna ligger också högt – de påminner mig om att smak och stil alltid är ett snårigt mysterium.
Och över soffan hänger en av hennes största skatter: en monumental grön målning av Gösta Reiland.
– Den ger hela rummet tyngd och självklarhet. Jag älskar konstverk som förändrar en hel miljö.
Estelles hem är långt ifrån en stilren helhet – och just därför så inbjudande. En plats där sagor, historia och slumpens poesi vävs samman till något djupt personligt och unikt.
Foto: Sofi Sykfont

