Titta in i Lidingövillan som fått en helt ny layout
Hemma hos #6 - Hanna MW
Ett hus där enbart röda flaggor vajar är knappast någonting för pessimisten. När Johan och Jenny Pihl frågade besiktningsmannen ”Vad gör vi här?” svarade denne: ”Jag vet inte, det är fel på allt.” Men de hade bestämt sig: atriumhuset i tegel, som i princip stått orört sedan 1963, skulle bli deras.
– Medveten naivitet är ibland avgörande om man ska våga saker. Tänker man för mycket på riskerna händer ingenting, säger Johan.
Egentligen hade paret velat bevara fler av husets ursprungliga detaljer och mer av dess charm, men skicket ville annat. När de började skrapa på ytan fanns där helt enkelt för många allvarliga brister.
– När vi öppnade upp golvet var det som ett isolerat ekosystem där under och i taket fanns döda fåglar och hela grenar som vuxit in. Varje sak vi ändrade på bidrog till en snöbollseffekt, vi behövde byta rör, el – ja, i princip allt.
Egentligen skulle rivningen och ombyggnationen ta ett år, men just när allting nästan stod färdigt knackade en vattenläcka på dörren och trängde sig in. Projektet fördröjdes ytterligare och familjen om tre personer och en hund förvisades till ett och samma, av vattenläckan odrabbade, rum. När renoveringen led mot sitt slut kunde ingenting förvåna dem längre – när bergvärmepannan också gav upp var det knappt så att pulsen ökade.
– En granne som hört att vi haft otur kom faktiskt förbi och sa att en tidigare, nu avliden, ägare fanns kvar i huset, och erbjöd sig att hålla i en andlig ceremoni. Det var vänligt, och efter alla problem var jag öppen för förslag, så en kväll när vi var borta på semester genomfördes en seans. Om det hjälpte vet jag inte, men allt blev faktiskt bättre efteråt, säger Johan.
Trots att familjen levde som packade sillar och gång på gång fick tålamodet satt på prov, kan de ändå se tillbaka på perioden med ro.
– Visst var det jobbigt, men också fint för familjekänslan. Vår dotter och hunden tyckte att det var mysigt, berättar Jenny och fortsätter:
– När man plötsligt inser omfattningen av ett renoveringsprojekt som växer i okontrollerad takt, står man inför risken att drabbas av stora konsekvenser. Den närmaste liknelsen är nog att åka skidor offpist: det är roligast, men med högst insats.
Eftersom det befintliga skicket inte erbjöd mycket att bevara fick paret Pihl i stället fokusera på att återuppbygga enplanshuset med respekt för den ursprungliga arkitekturen, men med smartare och mer öppna ytor. Det första målet blev att riva ”de konstiga små väggarna” och skapa ett naturligt, öppet varv runt atriet.
– Vi ville inte bygga efter en typisk 60-talsstil, men inte heller bryta mot tidens principer. I stället försökte vi skapa en ny planlösning med respekt för eran, säger Jenny.
Decodrömmar #3 Stilren bäddning för ett harmoniskt sovrum
Villan fick ny ”layout” – med flera år som art director i ryggsäcken, såg Johan på huset genom samma glasögon som han tidigare betraktat grafisk form och design genom.
– För mig är design inte dekoration. Det är en metod för att lösa problem, likt hur layouter är grafiska lösningar utifrån yta och begränsningar. Ointressant design är ofta den som inte löser ett problem, utan bara är dekorativ, säger Johan och tillägger:
– Vi hade tusen problem och det tvingade oss att tänka till och prioritera direkta lösningar.
Resultatet blev en planlösning med siktlinjer genom atriet från alla håll. Eftersom kök, matsal och vardagsrum hänger ihop, utan åtskiljande dörrar, liksom rinner man genom huset.
– Att vi nästan inte har några dörrar alls, bara till sovrummen och toaletterna, ger ett okonstlat flöde och kontakt mellan husets olika delar – även om man ibland får be någon att sänka ljudvolymen.
Johans pappas fru, inredaren Birgitta Örne, gav sitt bifall till grundprincipen som blev till ledord för paret: funktion framför form. Favoritdetaljen är den helkaklade öppna spisen som ofta, bokstavligt talat, går varm. Dels för att familjen kan sluta upp runt den och dels tack vare den italienska kakelsättarens millimeterprecisa handlag, som inte lämnat mycket att önska, ens för perfektionisten.
Inredningen är sparsmakad, men med en rik konstsamling som blickar ut över de noggrant utvalda tingestarna. Samlingen har växt fram organiskt och många av verken är alstrade av vänner till familjen. Eric Ericson har exempelvis satt sin prägel både här och var. En kväll i goda vänners lag – möjligen ackompanjerad av något glas vin – resulterade bland annat i att Eric fick klottra kring en strömbrytare.
– Vår dotter tyckte att det var lite märkligt att en farbror fick rita på väggen, men hon har som tur är inte tagit efter, säger Jenny.
Nu har familjen bott utan byggdamm i tre år och inga fler rör har brustit. Huruvida turen vänt eller grannseansen gjort sitt förtäljer inte historien.
Fotograf: Fredrik Sweger
Stylist: Saša Antić