Konstnären Daniella Liljeström ger gammalt hantverk nytt ljus
ELLE Visit #11 – Julia Dang
Arv är centralt för ljusstöperskan och konstnären Daniella Liljeström.
– Jag tror att många känner sig vilsna i dag eftersom vi saknar kontakt – med naturen, med våra förfäder, med historien. Att bevara ett hantverksarv ger förankring till vårt historiska led, säger hon från sin butik Björnlundaarvet i Aspudden i Stockholm.
Daniella växte upp i ett stort, tjugotalsklassicistiskt hus i Björnlunda i Sörmland, uppfört av hennes farföräldrar. Hennes farmor var skulptris och hade format hela hemmet som ett romantiskt konstverk, från den magiska ateljén till det omfångsrika biblioteket. Det kan låta som ett glamouröst leverne, men på många vis var det tvärtom.
– När beredaren gick sönder var vi utan varmvatten i tio år. Elräkningarna kunde bli skyhöga och en vinter var vi utan el när det var trettio minusgrader ute. Det kostar enormt mycket att hålla ett sådant hus vid liv.
Vid nitton års ålder, boende i Paris, förlorade Daniella sitt familjehem och hon hann aldrig ta farväl. Nu bor hon och hennes man i ett torp, beläget bakom en tallskog där Daniella brukade plocka svamp som barn, och de senaste tio åren har hon plåstrat om sitt sår genom att återknyta kontakten med sina hemtrakter – genom att värna sitt Björnlundaarv. Från början användes torpet som fritidshus, och om somrarna öppnade Daniella en butik i byns åttkantiga gemensamhetslokal – ”lite som en lanthandel” – där hon bland annat samarbetade med en granne som är biodlare. På så vis kom hon att börja experimentera med bivax: först rullade hon ljus av ark men snart skulle hon fastna för stöpning som metod.
Decodrömmar #3 Stilren bäddning för ett harmoniskt sovrum
– Gjuter du i form blir det alltid likadant, stöpning å andra sidan ger oförutsägbara, unika skepnader och ibland fläckar och ränder. Jag vill utveckla stöpning som hantverksmetod bortom bivaxljus; man kan även skapa objekt.
Daniellas idévärld lockas fram av såväl förkristna, hedniska uttryck som av barocken och en samtida estetik. Hon undviker gärna slitna ord som ”spiritualitet” men visst är det, i brist på bättre uttryck, ändock närvarande. Inte på ett dramatiskt vis à la fantasyböcker eller sociala medier-trender, utan Daniella ser sig snarare som en ”lagom klok gumma” med förankring i det förflutna. Hon gör exempelvis ritualljus med historiska symbolbärare som gråbo, ros och flugsvamp.
– Eftersom ljusen är små blir de avgränsade för särskilda stunder, och eftersom de sprakar behöver man vara närvarande när de brinner. För mig är den upplevelsen ett slags magi: skapandet av en särskild stund, där man får kontakt med naturen och historien.
Foto: Stina Meyerson