Från gammal oljefabrik till drömlik medelhavsoas i Italien – kika in
Ludovica Serafini tar till de stora orden när hon bekriver känslorna för sitt hus i hjärtat av Salento.
– Innan vi kom till det här stället visste vi inte ens att vi behövde det, det var som om blixten slog ned. Vi hade inga planer på hus men det kallade på oss, det var som att bli kär.
Huset, en före detta oljefabrik, gör inte mycket väsen av sig sett från gatan. Men redan i entrén, ett ljust uterum med välvda bågar, anar man att något speciellt väntar. Några trappsteg ner öppnar sig en rad enorma utrymmen. Med den höga takhöjden känns det nästan högtidligt, som att befinna sig i en katedral, men atmosfären lättas upp av de välvda 1600-talstaken.
– När vi kom hit för första gången var taken svarta av rök, nivåskillnaderna stora och rummen slutna och mörka. Men vi kunde omedelbart föreställa oss hur det skulle se ut om man öppnade upp för ljuset.
– Renoveringen tog fem månader. Att förvandla en fabrikslokal som är utformad för produktion till ett hem är en fascinerande process, nästan mystisk. Och jag har lätt att visualisera hur resultatet kommer att bli, säger Ludovica.
Ludovica och hennes man Roberto Palomba bor i Milano och lever som många av oss i ett hektiskt tempo, och de bestämde sig för ett villkor när det gällde sitt semesterhem:
– Vi skulle forma och inreda en plats där man tar tre steg in och direkt känner att man slappnar av. Det var vår ledstjärna, och vi arbetade med känsla och respekt för platsen och föremålen här, säger Ludovica.
Färgsättningen i huset, valet av möbler och placeringen av dem, belysningen och materialvalen, allt blev precis som de ville.
– Hantverkarna löste problemet med att få in ljus genom att borra upp taket på entrén åt norr och bygga en övre terrass med utsikt över hela Salento. Sedan valde vi ljusa möbler. Några få, men väl valda saker som passar bra ihop men ändå har sitt eget uttryck.
– Naturliga materialval, vit kalksten och den råa strukturen på stenen på väggen som enda utsmyckning förmedlar min tanke om det enkla uttrycket. Avsikten var att skapa ett utrymme som genast känns just avkopplande. När jag stänger ytterdörren är jag i fred, världen får stanna utanför.
Man måste säga att föresatsen att göra om en historisk byggnad till en samtida har lyckats. Huset bjuder på en obruten respekt för Salentos klassiska arkitektur.
– Det är en plats där allt och alla kan mötas, som våra liv och våra vänner. Vi har ”bara” tolv sängplatser tack vare att jag stoppade Ludovica, hon hade gärna haft fler, säger Roberto med ett skratt.
– Vi rör oss gärna som en stam eller i flock, är mycket tillsammans, både hemma i Milano och på semestern. Huset är utformat för att umgås i, men med respekt för privatlivet. Det är roligt att se hur alla hittar en soffa, ett hörn på terrassen, en plats i skuggan eller i solen. Och vid solnedgången samlas alla för en aperitivo på terrassen, säger Roberto.
– Vi har lyckats renovera med sådan precision, respekt och känsla för tiden att ingen som kommer hit märker hur mycket byggnaden faktiskt har omarbetats.
– En rad ”osynliga” renoveringar ledde fram till slutresultatet, målet var en expansiv, generationsöverskridande familjebostad, säger Roberto.
En plats som möter dig med öppna armar. Så lyder idén bakom deras hus, och så har det förblivit genom åren. För hus, till skillnad från människor, får den karaktär som du ger dem.
Av: Rosaria Zucconi Foto: Max Zambelli.
