Danska fotbollsstjärnorna om livet som par, skadorna och kampen för jämställdhet på planen

Om det gångna året

Magdalena Eriksson: För ett år sedan drabbades jag av en ganska allvarlig knäskada. Jag valde att inte operera, utan att försöka träna upp knät igen. Det har varit en svår situation att hantera och en stor utmaning för mig att komma tillbaka på banan och framför allt lita på att det skulle hålla. Det har verkligen varit en ögonöppnare att behöva inse att karriären inte är oändlig. Det kan låta märkligt, men det är nog första gången jag verkligen tänkt tanken fullt ut, för det har alltid känts som något långt borta. För första gången har jag känt inom mig själv att den dagen kommit närmare. Jag vet att jag måste förhålla mig till knät resten av min karriär och att jag inte kan spela på högsta nivå i tio år till. Även om jag inte hade planerat att spela så länge satte det igång många tankar. Vad vill jag egentligen i framtiden? Jag har börjat fundera på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Jag har förstått att jag måste ha en plan. Förbereda mig på vad som väntar. Det är på ett sätt skrämmande, men också positivt – för det jag gått igenom har satt igång tankar jag inte haft tidigare. Kanske gör det att övergången den dag jag slutar blir mjukare än den annars skulle ha blivit.

Pernille Harder: Jag tycker vi är bra på att hantera kriser och motgångar, men Magdas skada har nog varit det svåraste vi upplevt. Samtidigt som hon hade det som tuffast med knät, gick det otroligt bra för mig på planen. Vi vann ”The Double” med Bayern för första gången i klubbens historia, och jag har knappt någonsin varit bättre själv. Jag hade haft skadeproblem tidigare, men den här säsongen kände jag verkligen: ”I’m back!” – och det var en fantastisk känsla. Å ena sidan var jag jätteglad över min framgång, å andra sidan var jag otroligt frustrerad över att Magda hade så mycket problem. Jag ville inte gå runt och vara sprudlande när hon var mentalt på en helt annan plats. Vår energi brukar vara synkad, men den här gången var den inte det. Det krävde en insats att kunna separera våra känslor – att jag fick vara glad över mitt, och Magda kunde glädjas med mig när hon orkade, medan jag samtidigt lät henne vara trött på sin situation. Jag förväntade mig inte att hon skulle jubla över en seger om hon haft jätteont i knät hela dagen. Lyckligtvis är vi bra på att vara öppna med varandra. Vi kan säga: ”Så här mår jag nu” – och låta båda känslorna existera sida vid sida.

Magda: Det är en fördel att vi känner varandra så väl. Även om den här skadan var mer allvarlig, är det inte första gången någon av oss varit skadad under vårt förhållande – men konstigt nog aldrig samtidigt. Vi har lärt oss hur vi fungerar när vi är nere, och Pernille har vetat hur hon kunnat stötta mig samtidigt som hon haft sin egen framgång.

Pernille: Om jag tycker att Magda varit grinig, så frågar jag varför, och hon svarar ärligt: ”För att jag är så trött på det här knät.” Då vet jag vad det handlar om. Det blir inte en situation där jag själv blir sur på hennes humör. Vi är bra på att snabbt nå kärnan. Den öppenheten är nog vår största styrka idag.

Om framtiden på planen

Pernille: Det ligger i både min och Magdas natur att alltid sträva efter segrar. Även på träning vill vi vinna. Den hungern finns kvar så länge vi spelar på hög nivå.

Magda: För mig är det en måttstock. Den dag jag inte längre bryr mig om jag vinner eller förlorar på träning, då är det dags att sluta spela professionellt. Eller om jag inte längre har viljan att utvecklas. Men så länge jag har den, fortsätter jag.

Pernille: Vi har också fortfarande konkreta mål. Vi vill vinna titlar – mästerskap och pokaler. Champions League har ingen av oss vunnit än. Det är klart att det är ett mål vi gärna vill bocka av, inte minst tillsammans.

Magda: Det kan också vara mer allmänna mål, som att göra sitt bästa varje dag, utvecklas och hjälpa sina lagkamrater att utvecklas. De stora målen är aldrig garanterade, men man kan själv påverka förutsättningarna för att nå dem.

Pernille: Det är alltid lite osäkert var man står inför en ny säsong. Man vet inte hur det blir. Samma sak gäller karriären i stort. Som Magda sa – hur länge ska vi spela? När jag var yngre hade jag ofta tioårsplaner för min karriär. Men nu handlar det mer om att vara närvarande i nuet.

Magda: Det är faktiskt något positivt som kommit ur knäskadan och allt det svåra. Tidigare var vi nog inte så bra på att vara i nuet. Vi jagade alltid något. Det fanns alltid ett nytt mål längre bort. Men nu kan man inte riktigt tänka så, för vi vet inte hur mycket tid vi har kvar. Vi vet inte när det slutar. Så nu gäller det att njuta medan vi är här. Jag känner faktiskt att jag njuter mer av allt än jag någonsin gjort. Istället för att allt ska passa in i en stor plan, sätter vi små delmål. Nästa match väntar – låt oss försöka vinna den. Det handlar inte om vad som sker om sex månader, eller om det ens sker.

Pernille: Självklart är det lättare att tänka så när säsongen inte har börjat än. Då är känslorna inte lika intensiva. Det är klart svårare att njuta efter en dålig match eller en tuff period. Men vi försöker. Jag har själv använt mindfulness och meditation mycket de senaste två–tre åren, och det hjälper verkligen. Efterhand kan jag göra det automatiskt, registrera dåliga tankar och släppa dem om de inte är till någon nytta.

Om damfotbollens utveckling

Magda: Förr handlade allt om det som skedde på planen, men idag kan vi prata i timmar om vad vi ska göra när vi slutar spela. Det finns så många vägar. Ska man bli tränare? Agent? Sportdirektör? Något helt annat?

Pernille: Vi vet vad vi brinner för, vad som motiverar oss och ger mening. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling. Det har motiverat mig, och jag vill gärna hjälpa unga spelare att bli världsklass. Det är nog min dröm just nu.

Magda: Vi vill båda gärna föra vår kunskap vidare till unga tjejer. Pernille har gått hela vägen från Ikast till världstoppen – det vill man kunna inspirera andra till.

Pernille: Drömmen är att fortfarande ha fotbollen i livet, även om vi inte spelar på toppnivå. Det är det vi älskar. Sporten har förändrats enormt under vår karriär. I början spelade vi i herrlandslagets gamla träningskläder. Det fanns knappt någon stab runt laget – bara 18 spelare i för stora kläder.

Magda: Ingen såg våra matcher, de visades inte ens på tv.

Pernille: Jag tror knappt någon visste att damlandslaget existerade. Det är rätt otroligt att tänka på, jämfört med idag.

Magda: Det fanns inte heller några professionella damklubbar. Jag drömde inte om att spela i Barcelona, Chelsea eller Bayern München – de hade inga damlag. Idag kan små flickor drömma om just det.

Pernille: När jag var liten var min drömklubb Manchester United – men de hade inget damlag! Idag har unga spelare så många fler val. Ska jag välja en klubb med mer speltid, eller en med högre lön? De valen fanns inte när vi var unga – det fanns inga pengar. Det är mer komplext idag, men på ett positivt sätt. Därför kan det vara spännande att bli agent. Vi skulle kunna ge unga spelare bra råd om att hålla fokus på rätt saker.

Magda: Om jag fick ändra en sak i damfotbollen, skulle det vara att sprida de höga standarderna till fler klubbar. Idag har topp-10, kanske topp-15 i Europa, de standarder vi vill se, men vi vill att alla klubbar ska investera i sina damlag på samma nivå som herrlagen.

Om att använda sin röst

Pernille: Magda inspirerade mig mycket i början, när vi lärde känna varandra. Hon hade så många tankar om världen och hur hon ville att samhället och damfotbollen skulle vara. Själv tänkte jag nog att saker bara var som de var – fick vi sämre betalt, så förtjänade vi väl inte mer. Det förändrades när jag träffade Magda. Våra samtal fick mig att reflektera: Varför skulle vi inte förtjäna samma? Jag är stolt över hur långt vi kommit under min tid i landslaget. Det har inneburit stora konflikter, men det var nödvändigt för att vi skulle stå där vi är idag. Det är något konkret jag är väldigt stolt över att ha kämpat för – inte bara för mig själv, utan för de som kommer efter. Jag har inte så många år kvar i landslaget, men då är det fint att kunna lämna det i bättre skick. Jag känner att om jag kan göra något för att förändra saker i positiv riktning, också på ett större samhällsplan, så måste jag försöka – särskilt nu när jag har en plattform och följare. Jämställdhetskampen betyder mycket för mig – både mellan kvinnor och män, men också kring ras och sexualitet. Jag vill gärna vara en förebild inom HBTQ+-gemenskapen, och jag känner faktiskt att Magda och jag är i en väldigt privilegierad position att kunna vara det.

Magda: Vi hoppas att unga tjejer och killar ser oss som förebilder när det gäller att våga stå upp och kämpa för viktiga frågor. I en drömvärld skulle man inte behöva ta de här striderna, men nu är det som det är, och vi har gjort vad vi kunnat. Jag är glad över att vi stått för det vi tror på – även när andra tyckt att vi borde varit tysta.

Pernille: Ja, det är nog det jag är mest stolt över – att vi haft integritet och vetat vårt värde. Vi har varit en del av en generation som stått upp för oss själva och insisterat på att vi förtjänar bättre. Just nu är fotbollen det viktigaste för oss, men vi kämpar gärna för viktiga frågor när vi får chansen. Det ger mer energi än det tar, för det känns meningsfullt. Det är hälsosamt att kämpa för något större än sig själv.

Magda: Man utvecklas mycket som människa av det. Att våga gå utanför sin komfortzon och säga: ”Så här tycker jag att det ska vara.” När man uttrycker sig offentligt riskerar man kritik och hat, men det stärker också. Det har utvecklat oss båda mycket. När jag bodde i England skrev jag krönikor om olika ämnen. En gång skrev jag om VM i Qatar och kritiserade landets rättigheter för sexuella minoriteter. Det pratades mycket om det då, men få spelare uttalade sig. Jag tänkte naivt att ingen brydde sig om vad jag skrev – men plötsligt riktades många ögon på mig. Det var obehagligt, men jag är stolt över att jag gjorde det. Pernille och jag är medvetna om vårt moraliska kompass och att vi bara säger det vi tror på.

Pernille: Självklart är det svårt när folk tycker ens åsikt är fel, men det är lättare att skaka av sig om man vet vad man står för.

Magda: Och vi har varandra. Vi tar inte alltid striderna offentligt tillsammans, men varje gång jag går ut och säger något, vet jag att Pernille står bakom mig och stöttar mig. Det gör oss starkare.

Om boende, bröllop och framtidsplaner

Magda: Vi har verkligen trivts i München. Det gick snabbt att känna sig hemma – både i klubben, laget och staden. Den passar oss bra: lagom stor, nära naturen, men ändå livlig med restauranger och kultur. Här är multikulturellt och öppet. Vacker arkitektur. Vi gillar mycket här.

Pernille: Jag blev positivt överraskad. Jag var i Wolfsburg tidigare, och det här är något helt annat. München är en härlig stad – även jämfört med London faktiskt.

Magda: Jag bodde i London i sex år, och det är en fantastisk stad, men också intensiv. Alltid något som händer. Lite natur, mycket storstad. München ger mer lugn, men är ändå långt ifrån tråkig.

Pernille: Vi utforskar också gärna München och Bayern på fritiden. Här finns fina naturområden. Vad framtiden bjuder är svårt att säga, det beror också på jobb. Men vi har bott långt från våra barndomshem i många år. Vi pratar om att det vore fint att komma närmare familjen, och då kan ett sommarhus vara en bra lösning. Jag är från Ikast i mellersta Jylland, där finns många billiga hus. Vi hoppas hitta ett äldre hus vi kan renovera och göra till vårt semesterhus. Vi kommer nog inte bo i Ikast, men det vore fint att ha ett ställe där vi kan samla familjen.

Magda: Just nu tycker vi det är kul att planera hur ett sådant hus ska se ut. Vi kommer inte själva renovera, det skulle inte bli bra, men vi vill vara med och bestämma. Det är något vi redan ser mycket fram emot. Samma sak med vårt bröllop, som vi också ska fira någon gång.

Pernille: Ja, det kan vi prata länge om – alla detaljer. Även om det nog ligger några år bort, ser jag verkligen fram emot det. Inte bara själva giftermålet, utan att samla alla våra vänner från hela världen och alla våra gamla klubbar – och ha en riktigt stor fest. Det enda vi är helt säkra på: det ska vara en enorm dansfest.