Det säger din parfym om din personlighet

Parfym och personlighet

Chanel eller Byredo? Vanilj eller sommarfräsch citrus? Din parfym säger en hel del om vem du är.
27 augusti, 2021

Av: Alice Wignall

De flesta parfymer luktar gott. Det är hela poängen. Du kanske fångar upp en söt, diffus doft i vinden – och registrerar den i en nanosekund innan du går vidare. Det är inget särskilt med den, inget som direkt väcker minnen eller känslor. Den är trevligare än luft och bokstavligt talat bättre än inget (men ibland marginellt). Dröjer jag mig kvar på gatan för att fånga den? Hänger jag kvar där, lite för nära, för att sniffa ännu en gång och föreställa mig det ljuva livet bäraren av en så delikat doft måste leva? Nej, det gör jag inte.

Jag dömer folk efter doften de bär. Ska du bry dig om vad jag tycker? Ja, självklart! Inte för att det är just min åsikt, men för att det är en åsikt – och att ta på dig eller omge dig med någonting som bara framkallar en axelryckning är en bortkastad möjlighet. Var inte rädd för att bli bedömd av dig själv eller andra. Det första är instinktivt och oundvikligt – och det andra är omöjligt att fly ifrån. Men varför lägga minsta omtanke om kläderna vi bär, konsten på våra väggar eller bilderna vi postar på Instagram, om det inte vore med hopp om att bli dömd? (Och med dömd menar jag så klart att bli beundrad för sin goda smak.)

Jag kan inte tänka mig någonstans där det är mer sant än när det gäller parfymer. Vi vet alla att doft, identitet, känslor och minnen sammanflätas likt en slingrande murgröna. Ingen handlar parfym på ett rationellt sätt eller kollar aktivt efter den billigaste (eller dyraste) doften, den högst rankade eller den hårdast marknadsförda. (Hoppas jag i alla fall, vilken ryslig tanke.) Vi förälskar oss i en doft. Vi går omkring i butiken och sniffar på våra handleder – utan att kunna få nog av det där nya, spännande hopkoket – och måste återvända till parfymdisken för att köpa en flaska. Även om du egentligen tittade in för att köpa ett födelsedagskort och ett par strumpbyxor.

Sårbar femme fatale – eller Hollywoodstjärna?

Och varje ny flaska innehåller ett potentiellt nytt jag. Här är jag: utmattad Hollywoodstjärna, tjurigt semestrande i en Capri-villa. Här är jag: sårbar femme fatale, farlig och gudomligt feminin. Här är jag: sjavig English rose, lite för förtjust i gin, blomster och män. (Och allt det här bara vid Tom Ford-disken.) Branschen säljer inte först och främst parfymer, de säljer personas. Därför kan till exempel julens reklamkampanjer vara udda, febriga drömmar av poetisk rappakalja med välavlönade kändisar i bilder utan sammanhang. Men de talar till någon del av vår hjärna som avkodar dem som passion, makt och äventyr.

Vi ska ha starka reaktioner på parfym, det ligger i doftens natur. Så bli inte generad om andra människor reagerar starkt även på ditt val. Om du kostar på dig att köpa en parfym, och gör dig besväret att ta på dig den, så utgår jag ifrån att målet är att folk ska gilla den. Och det är jag säker på att jag kommer att göra. Men jag kan också komma att ha en del andra tankar.

"Det enda jag ångrar är de tanklösa valen"

För att vara tydlig så gör jag inte anspråk på att besitta någon särskild förståelse eller en oöverträffad smak här. Jag har burit en del klart felaktiga parfymer i mitt liv – jag tror inte att någon tonåring någonsin har rätt att bära en sinnligt orientalisk doft som Coco by Chanel, och särskilt inte när sagda tonåring är en blek nörd från Yorkshire. Och att bära sin ex-pojkväns doft kan vara romantiskt, på ett lite skrattretande sätt, men den passade honom och inte mig. Men det fanns åtminstone en logik i de här valen, även om den var bristfällig. Det enda jag verkligen ångrar är de tanklösa valen. Kunde jag i tjugoårsåldern inte ha lagt lite mer eftertanke på att välja en förförande parfym än att välja just den som Agent Provocateur har satt sitt namn på. Den betydde ingenting för mig – och sa absolut ingenting om vem jag är.

Parfym, precis som allt annat, berörs av trender. Och som all konst är parfym en reflektion av tid och rum. Åttiotalets djärvhet speglades i stora, vågade – och en del skulle nog säga huvudvärksframkallande – dofter som Opium, Poison eller Giorgio Beverly Hills. Nittiotalet genomsyrades av palettrensare som L’Eau d’Issey och den könsneutrala CK. Den mörka baksidan är enformigheten. Kändisparfymerna från nittiotalet handlade alla om samma söta doftnoter, sliskiga nog att leda till ett akutbesök hos tandläkaren. Än i dag söker vi oss till samma fåtal varumärken och samma fåtal parfymer – som i fokusgrupper har skapats med ett knivskarpt fokus och mål att vara så attraktiva som möjligt för så många som möjligt – utan att uppröra en enda människa. De flesta håller sig obarmhärtigt till samma mikroskopiska variationer på samma recept: en blommig toppnot här och lite fräscht vatten där – och allt kokas ner i en vaniljdoftande bas. Lika universellt njutbart som en påse Maltesers – och ungefär lika tillfredställande.

Varför nöja sig med en doft som är ”trevlig”? Kanske för att vi vet hur viktigt det är med doft på en grundläggande djurisk nivå. Doft är ett sätt att förenas med och identifiera varandra.

Det går djupare än att bara vara kosmetiskt. Jag har vetat att förhållanden har varit slut eftersom jag inte längre kunnat stå ut med doften av den andre personen och när mina barn föddes kände jag igen deras doft innan jag lärde känna deras gråt. Du kanske känner dig bekväm med en galen klänning eller en bjärt kulör på ögonskuggan, men att ta risker med doften kan verka som ett spel med högre insats.

Så givetvis är det naturligt att vi kör på säkra kort. Men skärp dig. Det är parfym vi pratar om. Du får prova innan du köper. Den går att tvätta bort. Och är ”samma som alla andra” verkligen det bästa du kan göra för dig själv?

Den kompletta parfymen

Du behöver inte lukta konstigt eller galet märkbart eller börja spendera stora summor pengar för att fylla dina badrumshyllor. Alla stora parfymhus har genialiska drag i sitt utbud. Jag skulle aldrig påstå att Chanel No 5 är något annat än briljant, bara för att jag kan köpa den var som helst. Men bär den för att du älskar den, inte för att Marilyn Monroe gjorde det. Mindre välkänd betyder inte mindre bra eller alltför nischad. Ta min (för stunden åtminstone) favoritparfym Ormonde womaan by Ormonde Jayne, som tidigare enbart såldes i en liten butik i Londons Royal Arcade. (Du kan köpa den på Selfridges nu. Och ja, på det där stället som kallas ”internet” du vet). Den är förföriskt mörk utan att vara sliskig eller klaustrofobisk – det är mindre boudoir och mer vinterpromenad i en skog vid midnatt. Det finns inget svårt eller obskyrt, den är komplett och alltigenom underbar. Du behöver bara lägga ner lite mer tanke än att välja det varumärke som har det mest kända ansiktet i sin kampanj just nu. Och du kommer sannolikt uppskatta den mer.

Precis som det är en skillnad mellan musik och Mozart, så är det skillnad på en trevlig doft och något helt underbart. Och jag känner en lätt förtvivlan (i tystnad såklart, jag kanske dömer men jag är inte oförskämd) över dem som inte satsar på det senare. Om du bryr dig tillräckligt för att bära parfym alls – bry dig då tillräckligt för att hitta något som gör att hjärtat slår en volt, stannar upp och smälter; som berättar vem du är eller vem du vill vara; som fångar något du tycker är vackert i en liten flaska att ta med hem och behålla. Det är inte svårt. Du måste gå till ett museum för att kunna se en Monet – men du behöver bara gå till butiken för att köpa en parfym. Om din senaste flaska inspirerats av ordet ”trevlig” förtjänar du mer. Lägg tid på det. Spendera lite pengar. Jag kommer inte att döma dig.

1:16

Efter reklamen: TV: Se 6 Artister som släppt sin egen parfym

(1:16)

Missa inte

Allt om Byredos nya mascara-snackis och sommarmakeup

Sommarmakeupen med största begär!

10 klassiska och lyxiga doftljus du aldrig tröttnar på

Magiska!

Quiz: Minns du tjejerna på Date-parfymerna?

Hur många rätt får du?