Skönhet: Så framställs Chanel No 5

17 december, 2012

Det börjar med att blomma för blomma plockas för hand… ELLEs Hedvig von Mentzer for till Grasse och fick vara med när Chanel No 5 blir till.

av HEDVIG VON MENTZER foto ANNA HUERTA

Miljön är magisk. Trots att vädret är allt annat än vad man kan vänta av en majmorgon i södra Frankrike – det regnar och är huttrande 15 grader – är jag helt förtrollad.

Runda, mjuka berg omger oss. Åt ena hållet gömmer de ännu högre berg, ända bort till Alperna, på andra sidan finns Medelhavet. Välkommen till Grasse, mytomspunnen huvudstad för parfym. Här har skapats dofter sedan Katarina av Medicis dagar på 1500-talet.

Från början användes dofter från blommorna här för att parfymera handskarna som tillverkades av italienska hantverkare. Lukten av garvat läder var nämligen allt annat än uppskattad och till slut fick blomdofterna uppmärksamhet på egen hand.

I det här mikroklimatet växer några av världens mest dyrbara blommor. Bergen skyddar blomsterfälten och håller kvar värmen länge. Längs sluttningarna växer oliv- och fruktträd. På fälten står drygt meterhöga buskar i prydliga rader. Rosorna är vackert rosa och regnet snarast framhäver deras skönhet. Jag har kommit för att se hur Rosa centifolia, majrosen, skördas. Dess doft kommer inte att påverkas av vätan, försäkras jag.

Utspridda på fältet närmast en husklunga går ett 50-tal personer och plockar.

Glamourösare än jordgubbsplockning – Chanelrosor!

Monsieur Mul är med hela dagen och övervakar arbetet. Hans familj äger fälten och här har han arbetat sedan 1956. Hans far i sin tur planterade många av buskarna för 80 år sedan. I dag är det hans svärson som är ansvarig, men monsieur Mul håller ändå koll på läget.

På plats är även parfymören Christopher Sheldrake, som tillsammans med Jacques Polge både förvaltar och utvecklar Chanels doftskatt. När Jacques Polge kom till Chanel 1978 upptäckte han att produktionen av jasmin, en ingrediens nödvändig för No 5, minskade varje år. Blommorna köptes då in via en mellanhand. Lösningen var att inleda ett samarbete med familjen Mul för att säkra och öka produktionen. Familjens fält odlas sedan dess exklusivt för Chanel. Här växer både majrosen och Grassejasminen, som skördas mellan augusti och oktober.

Monsieur Mul övervakar fortfarande fälten.

Jag får lukta på olika sorters rosextrakt och det är en distinkt skillnad, det kan till och med en novis som jag känna. Men visst är det mycket prestige också att ha en ingrediens i en parfym som inte bara är kostbar, utan snudd på omöjlig att få fram.

– När parfymhusen skapar nya dofter väljer de bort blommor från Grasse eftersom det är för dyrt, säger monsieur Mul.

Blomessensen från Grasse är så dyrbar att den bara används i en enda av Chanels dofter, No 5, och då bara i dess rena parfym. Om formulan i No 5 ändras till säg, bulgarisk ros kommer förmodligen inte de här fälten att finnas kvar, så det är en bit kulturhistoria vi står på. Förutom Chanel är det några få franska dofthus som Dior och Jean Patou som har ros- och jasminodlingar här i omgivningarna.

Jag ser hur kvinnorna flinkt plockar de utslagna rosa blommorna med båda händerna. Det är arbetsintensivt, vilket gör slutprodukten så dyr. Med ett trefingergrepp nyper de av blommorna och lägger dem i sina förkläden för att sedan tömma dem i jutesäckar. Många har varit här i generationer och kommer tillbaka varje år, även för jasminplockningen i september. Blomsäckarna körs en knapp kilometer till fabriken, precis bredvid monsieur Muls privatbostad. Säckarna lastas på ett rullband och hälls i en rund behållare. När en viss nivå uppnåtts, läggs ett metallock på. Fem lager fylls i den så kallade extraktorn och lösningsmedlet hexan hälls på.

Under sex timmar simmar rosorna omkring och sedan lyfts blommorna ur och komposteras. Vätskan som är kvar hettas upp med hjälp av ånga, och hexanet förångas och återanvänds. Kvar blir ”concrete”, en vaxig, bärnstensfärgad massa som vispas ihop med alkohol, filtreras och förångas. Resultatet är absolue. Den i sin tur används i extrait, den mest koncentrerade formen av doft som säljs, oftast i små flaskor på 7,5 ml.

Enligt sägen hänvisar nummer fem till den femte blandningen som Ernest Beaux presenterade för mademoiselle Chanel. Och det var en banbrytande doft.

– Gabrielle Chanel ville ha en parfym för kvinnor, som doftar som kvinnor. Hon ville ha den naturligt skapad, inte något som härmade naturen, säger Christopher Sheldrake.

Alltså är No 5 en blandning av mjuk vanilj, ros, sensuell ylang-ylang och mystisk, syntetisk aldehyd. Det är en pigg parfym med snart hundra år på nacken som har åldrats med stil.

– Många dofter som skapades för 90 år sedan är omoderna i dag – för animaliska, för mossiga, för kryddiga. Mycket omsorg har lagts på att bibehålla Chanel No 5, säger Christopher Sheldrake.

Frestelsen att göra stora ändringar i originalet motsätter man sig bestämt. En klassiker är och förblir en klassiker. Som Coco själv sa: Allt som är modernt blir också omodernt.