Brita Zackari: ”Jag ser ut som en falsk Conchita Wurst”
Jag ska dela ut ett pris på Grammisgalan. Inte ensam, nej, min manliga mediekollega har fått äran att hjälpa mig att hålla det. För att vara helt ärlig är jag nog mest här för att det var enda sättet för arrangörerna att få hit honom. Men skitsamma, jag är här och tacksam för att ha kommit upp några pinnhål i min mediekarriär och in i det finrum som är tv-sänt. Mest av den enkla anledningen att det finns en stab av sminkproffs som har som sitt jobb att se till att jag inte ser ut som ett offer på scen.
Jag är nämligen inte så bra på smink. Jag fattar tillräckligt mycket för att veta att det är bäst att ha massor när man är i tv, men jag känner mig oftast obekväm och försöker alltid torka bort lite när de inte ser. Men med det här startfältet måste det ju finnas extra bra sminkpersoner på plats, någon som gör mig snygg OCH bekväm när jag ska stå framför kamerorna. Backstage sitter ett excelark med ilskna färger upptejpat på väggen, ett finmaskigt nät med alla prisutdelares och artisters sminktider, och mitt namn på en liten slot mellan två råcoola artister.
Jag börjar krångla mig genom Cirkus backstagelabyrint. Uppför en trappa, uppför en till, in i en korridor. Där står ett gäng tjejer i svarta t-shirtar med nåt sminkmärkes logga på, lutade mot ett provisoriskt bord som om de har någon sorts rast. Jag tittar mig omkring efter någon annan från excelarket, skulle det inte vara fem parallella sminkstolar i gång här? Jag berättar att jag ska dela ut pris och tänker att de ska säga att jag gått fel. Tjejen närmast mig lyfter dock sin rumpa och tecknar åt mig att sätta mig ner där hon satt. På bordet hon stod lutad mot. Ett sånt rangligt bord som folk dukar upp sina porslinshundar på när det är loppis. Hon föser undan lite fika och smink så det bildas plats för min rumpa. O…kej.
Jag aktar mina vita smokingbyxor från Tiger när jag sätter mig ner. Tjejen som tar hand om mig är väldigt ung men det hon saknar i ålder tar hon igen i concealer. Det verkar faktiskt som att hon siktar på att bygga ett nytt ansikte åt mig helt i concealer, ovanpå mitt vanliga. Nog för att tv-smink brukar vara mer generöst men det här känns lite väl, och jag kan ju å andra sidan inget om smink och funderar på om jag lyckats snappa upp några sminkglosor som kan förklara för henne hur jag vill ha ögonen. Oj, nu kommer hennes chef och inspekterar. Vänta, stryk ”chef” och ersätt med ”lärare”. Han korrigerar lite och avslutar med att det blir röda läppar och eyeliner som alla andra.
Nu vaknar jag till lite. ALLA andra? Så det finns en övergripande creative director för sminket? Smink-magistern nickar nöjt och lyfter ett teatraliskt pekfinger som letar lite i luften innan det landar på honom själv. Så alla ska se likadana ut – Zara Larsson, Elliphant, Oskar Linnros och jag? Nu riktar han sitt pekfinger mot mig i stället, frågar om jag inte var en prisvärdinna, en sån som räcker prispokalen till prisutdelarna? Nej, jag är en sån som tar emot priset då och ger till vinnaren. Concealergalningen fryser till med sin pensel. Jamen, då ska ju du vara på våning TVÅ.
Alla skrattar, mitt skratt är helt fake dock eftersom jag känner hur sminktiden rinner i väg och att nån annan mer känd säkert redan haffat mitt sminkproffs på våning två. Jag skyndar mig upp från sminkstolsbordet när jag känner en hård hand på min arm. Nu när du ändå är här kan vi ju lika gärna fortsätta, insisterar hon. Jag försöker protestera, men det finns tydligen en plats ledig i ett rum framför en spegel som hon ivrigt drar mig till.
Det är tjugo minuter kvar tills galan börjar och jag ser ut som en falsk Conchita Wurst.
Stark är hon också. Pressar ner mig i en riktig stol och börjar sedan våldta mitt ansikte med contouring. Med en grå skugga. Så här brukar det inte se ut på Kim Kardashians instagram. Det grå hon använder för att markera mina kindben gör att det ser ut som att jag försökt sminka över en skepparkrans. Och här bryter jag ihop inuti. Det är tjugo minuter kvar tills galan börjar och jag ser ut som en falsk Conchita Wurst.
Jag tänker att det går snabbare om jag bara låter henne göra klart, försöker separera mig själv från mitt ansikte. När hon är klar är det tio minuter kvar tills galan börjar och jag rusar i väg, utan att inspektera slutresultatet, och springer ner till våning två. Jag måste bara veta vad det var jag gick miste om. Jag kommer in i ett ljust rum med stora speglar och bord fyllda till brädden med dyrt smink. Sminkpersonerna som är där känner jag igen från diverse modeplåtningar. I en av speglarna möter jag en blick från en tjej med vit smoking och svart skäggbotten.
Det röda läppstiftet, det enda som fanns på våning tre, har hamnat i en perfekt munform bredvid hennes vanliga mun, en nästan exakt kopia av den där emojin som pussar ett hjärta. Fem minuter kvar. Jag sliter blicken från spegeln och funderar på yrken som inte kräver tv-framträdanden och tillhörande smink. Undrar vad man behöver för betyg för veterinärprogrammet?
