"När jag fick mitt cancerbesked kändes det som hela kroppen löstes upp i molekyler"

2013 fick Qaroline reda på att hon hade livmoderhalscancer – och världen rasade samman. På en millisekund förberedde hon sig på att dö. Läs hennes historia här.
03 oktober, 2016

Oktober är månaden då Cancerfonden sätter extra fokus och ljus på framför allt bröstcance, sjukdomen som drabbar över 8 000 kvinnor i Sverige varje år. Totalt drabbas över 60 000 personer av olika sorters cancer i Sverige per år. De flesta av oss känner någon som drabbats, och många har gått igenom en behandling själva.

En person som drabbats är Qaoline Nähl. För tre år sedan fick hon ett cancerbesked som vände upp och ner på livet. Här delar hon med sig av sin historia som hon hoppas får alla att gå till sin cellprovtagning. Och samma sak gäller ju bröstcancer.

Om någon vill komma i kontakt med Qaroline så hittar du hennes Facebookprofil här.

* * *

Hur beskriver man känslan som uppstår när ens läkare berättar att man har cancer?

För mig kändes det som att hela kroppen löstes upp i molekyler. På en millisekund hade jag förberett mig på att dö. Fortsättningen av läkarens ord blev bakgrundsljud och jag började funderade på om jag ville begravas hel eller kremeras. Vilken låt skulle sjungas? Vem skulle ta hand om min hund? Ville jag bli begravd i Stockholm eller i mina hemtrakter i Närkeslätten?

Livmoderhalscancer löd diagnosen. Varför hade det inte upptäckts under den vanliga cellprovskontrollen man blir kallad till? Just det, jag gick aldrig. Jag bodde i USA när kallelsen kom till min barndomsadress. Jag minns att jag försökte ändra tiden till sommaren som jag ändå skulle spendera hemma i Sverige. Bara drop-in tider blev svaret. Och läkarbesöket försvann i förmån för prioriteringen av att träffa vänner, njuta av solens strålar, svensk mat, midsommar och alla andra ursäkter. Men ingen ursäkt i världen kunde rädda mig nu. Cancern var ett faktum.

Läkaren undrade om jag hade funderat på om jag ville ha barn. Jag tänkte på Markus som väntade därhemma. Yrvädret som tagit mig med storm sedan några månader tillbaka och som bara kvällen innan frågat mig om jag ville bli hans flickvän. Jag skulle ge honom ett frikort tänkte jag. Ge honom chansen att kasta in handduken och välja någon annan. Någon som kunde ge honom en familj. Någon som han kunde bli gammal med. Jag skulle inte ha hjärta att be honom stanna vid mig, för vem skulle jag bli? En blek och trasig spillra av mitt forna jag? Jag kanske inte ens skulle finnas alls. Men han valde att stanna. Han valde mig, i vilken form det än skulle bli.

6 månader passerade och cellgifterna åt mig långsamt inifrån. Håret föll av i samma takt som kammen drogs genom mitt tidigare tjocka, blonda svall. Kilona rasade med timmarna jag spenderade med kinden mot toalettsitsen samtidigt som ångesten och inälvorna stöttes upp genom min strupe. Till slut konstaterade man att behandlingen inte hjälpt så bra som man hoppats och operationsbordet blev sista utvägen för att cancern inte skulle hinna spridas.

Jag var en tickande bomb.

I oktober 2013 opererades jag och vaknade upp med några procents mindre kvinnlighet och journalen skvallrade om min oförmåga att någonsin kunna få barn. Men de hade lyckats få bort cancern. Iallafall det man sett i scannern. Nu skulle jag få vänta 2 år innan man visste säkert.

Åren gick och rädslan för ett återfall fanns ständigt flåsandes i takt med mina hjärtslag. Minsta lilla avvikelse och jag stelnade till av skräck. Jag skrev ett testamente och gömde under kudden. Utifall att.

2 år senare nästan exakt på dagen fick jag samtalet. Jag var i Berlin. Och jag minns hur benen vek sig likt gelé och jag föll ihop till en pöl av tårar. Glädjetårar. Friskförklarad. Papperna skulle skickas till min folkbokföringsadress.

Att jag sedan mot alla odds upptäckte att jag var gravid och 9 månader senare fick genomgå den häftigaste och kanske mest kvinnliga upplevelsen som existerar när vår dotter kom till världen är något jag än idag knappt förstått är sant.

Hon fick heta Wilja. Och jag pussar henne godnatt varje kväll innan jag somnar, och godmorgon när jag vaknar, djupt medveten om att hon var en chans på miljonen. En möjlighet jag räknat bort den dag jag dog i samband med ett cancerbesked.

Med min historia vill jag uppmärksamma vikten av att gå på regelbundna kontroller och lyssna på sin kropp. Inga ursäkter i världen kommer någonsin hjälpa om du låter en oupptäckt cancer gå för långt.

Ditt liv är ovärdeligt och hur obekvämt det än kan vara så kan 5 minuter hos en gynekolog eller annan läkare vara din bästa livförsäkring.

* * *

Texten publicerades först i Facebookgruppen Heja livet

LÄS OCKSÅ: ”Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade min sons liv”