Annons

Annons

Anna Ternheim: ”Jag visste inte ens om jag skulle fortsätta med musik”



Efter fyra år och en kreativ kris är Anna Ternheim tillbaka med ny skiva. ELLE träffade henne i hemstaden New York.

Av: Sofie Zetterberg Foto: Monika Manowska. Intervjun publicerades först i ELLE nummer 12.

Annons

Kanske är det den tysta retreaten i Argentina. Men det lyser om Anna Ternheim när vi möts på ett kafé i Williamsburg, New York. Hon är klädd som Anna Ternheim – androgynt, stiltroget och medvetet. Den svarta kepsen skymmer en del av ansiktet, de slitna second hand-jeansen och den korta svarta Ann Demeulemeester-kavajen ger vibbar av Södermalm och rockstjärna à la East Village. Som så många andra rockstjärnor numera beställer hon kombucha i stället för sprit, pratar meditation i stället för fest. Men hon gör det med det eftertryck som finns hos någon som har funnit något.

Gilla ELLE på Facebook

Och det har hon. I konvolutet till nya skivan For the young skriver hon om låtarna som inte kom den här gången: ”de kom helt enkelt inte, kanske skulle de inte komma mer. Började leta barjobb, ströjobb, brödjobb, googlade kvällskurser. Är det dags att skapa ett nytt liv, hitta ett nytt jobb? Svårt.” Så, hon lämnade lägenheten i East Village i sex månader för filmjölk, familj och morgondopp i Årstaviken. Stockholm skulle få sex månader på sig att inspirera.

– New York är inspirerande men också distraherande. Min koncentration var precis överallt, och jag visste inte ens om jag skulle fortsätta med musik. Jag har omvärderat allt de senaste två åren. Jag har aldrig känt mig så fri. Jag är inte rädd – jag är liksom lätt.

Halvåret i Stockholm gav resultat och hon kunde lägga ner jobbansökningarna; inspirationen kom och Anna började skriva låtar. Tio utkast. Liksom hennes egna tankar de senaste åren handlar skivan mycket om tid. Vad den är värd. Vad den fylls med. Ålder och dess innebörd – eller snarare brist på innebörd.

– Titeln är inte tillägnad de unga precis, men alla som känner sig unga. Ålder är bara en siffra, och det låter som en klyscha men jag tror på det. I Sverige finns det så många krav på vad man ska ha uppfyllt vid en viss ålder, annars måste det ifrågasättas. Det känns mer tillåtet att leva sitt liv som man vill här i New York.

Även om det var fyra år sedan Anna Ternheim var aktuell med en skiva har hon inte suttit och funderat på livet hela tiden. Hon har till exempel producerat det nya svenska bandet Vidar i Woodstock, skrivit filmmusik och hängt med musikgubbar i Nashville. Givande så klart, men andras musik tog uppmärksamhet ifrån hennes egen väg, och det tog ett tag att få ihop Anna Ternheims melodi igen. Efter Stockholm hade hon fortfarande en frustrerande rastlöshet i kroppen. Så, hon reste till solen och Buenos Aires i två månader. Veckorna bestod av meditation, löpning, en tyst retreat och – till slut – ett långt brev. Mottagare var Andreas Dahlbäck, före detta pojkvän och producent på Anna Ternheims två första skivor. Efter sju års tystnad var det dags att ta upp kontakten.

– För mig var Andreas ett stort musikaliskt möte. Men man behöver vila från varandra ett tag när man känner varandra så bra att man vet vad den andra ska säga innan det ens sagts. Nu hade vi inte jobbat ihop på många år, och jag var i ett skört läge. Andreas var med direkt, och sedan samlade jag ihop musiker som jag känner här i New York för att börja spela in.

Andreas Dahlbäck var producenten bakom låtar som To be gone, Secret och – så klart – den där covern som hon tycks för evigt förknippad med – Broder Daniels Shoreline. En hyllad cover som alla som var unga på 00-talet gråtit, hånglat och dansat till.

Hur påverkar ett stort genombrott nästa steg i karriären? Kan det någonsin bli bättre om man når klimax redan från början?

–  Jag tror att det har försvårat. Men det gav också möjlighet att fortsätta göra det jag tycker om. Jag hade hållit på länge med musik, och helt plötsligt synkade jag med samtiden. Men sedan går tiden och solen lyser på lite andra ställen, det är bara naturligt, säger hon och verkar inte märkbart besvärad över att ha befunnit sig i skuggan ett tag.

Genom hela intervjun har det funnits en underton av att det var ett uppbrott som satte i gång processen för två år sedan. Jag har lirkat, frågat i täckta ordalag, försökt lägga ord i munnen på henne. Hon duckar vant och skrattar roat åt mina försök. Till slut frågar jag rakt ut – var det en brusten kärleksrelation som låg bakom den kreativa krisen? Hon svarar på min fråga utan att svara, så klart: ”Jag har haft många relationer som spruckit.”

– Det var en massa grejer som hände samtidigt, både privat och kreativt, säger hon och det är tydligt att det inte kommer mer förklaring än så.

Av en senare Värvet-intervju kryper det fram om man pusslar lite att hon i alla fall inte är på Tinder. Skulle kunna vara det, men vill inte. Hon längtar efter riktiga möten, mer kaffe och jordgubbar.

Tinder eller inte. Anna Ternheim har bestämt sig för att stanna i New York. Här är hennes själshem. Och skivan som inte ville komma kom ändå. Hon skriver: ”Det är förrädiskt att börja ta saker för givet, livet lunkar på till synes friktionsfritt, men så börjar syret ta slut. Vad gör man, hur andas man, hur kommer man loss? Ska man backa, springa, gira till vänster?”

Anna Ternheim backade, girade och sprang. Och kom loss.

(78)
(0)
Annons


Annons
Annons
För mode och beauty
i din inbox varje vecka
 
 

Annons

Laddar