Silvana Imam om utsattheten i skolan: "Det skadade mig verkligen"
Januari 2015. Silvana Imam står och väntar på att äntra scenen för att spela på P3 Guld-galan. Hennes namn ropas ut och den fullsatta arenan jublar. Plötsligt går det upp för henne hur stort allt har blivit. Hon böjer huvudet framåt och låter tårarna trilla ner på golvet för att mascaran inte ska börja rinna. Sekunder senare står hon på scenen.
Två och ett halvt år har gått sedan hon stod där i kulisserna på Scandinavium i Göteborg, och den 15 september har dokumentärfilmen Silvana – Väck mig när ni vaknat premiär på biografer runtom i Sverige.
– Det är ju helt galet, men jag sitter liksom inte och tänker på det. Det är en del av det som har hänt mig, och det är en del av mitt öde – att jag ska ge det här och att jag ska få det här. Och det är jävligt coolt, säger hon och tänker tillbaka.
– Du vet, ibland känner jag mig fortfarande som den där Silvana från Jakan som var lite utfryst – men ändå alltid hade skitsnygga kläder, alltid bra stil, körde mycket med basketlinne, det är det snyggaste du kan ha på dig – men ja, i alla fall. Och då slår det mig hur coolt det är alltihop.
Sju år blev retad för sitt korta hår
– ur låten Hon va
Utsattheten som Silvana beskriver är en av de privata bitarna ur hennes liv som kommer att skildras i filmen, och systerns stöd under den här tiden betydde allt, berättar hon.
– Alltså, jag blev ju retad i lågstadiet. Men sedan blev jag också jätteutsatt av en del lärare på min gamla gymnasieskola för att jag sa för mycket, pratade för mycket och ville för mycket. Du vet, jag hade höga ambitioner och de bara ”du ska inte tro för mycket om dig själv”. Det skadade mig verkligen. Tänk att en lärare kan säga så. Det är ju helt stört.
Hur tog du dig tillbaka från det?
– Folk. Alltså, stöd. Jag omger mig bara av kärleksfulla människor som också har höga ambitioner och som älskar sig själva. Det är det allt handlar om. Self-love alltså. Om du älskar dig själv så kan du ge av dig själv. Är du bitter kan du inte ge och det är sorgligt.
Hon lutar sig framåt och knäpper händerna där hon sitter på en trappavsats inne på Scenkonstmuseet i Stockholm.
– Folk frågar ofta ”var hittade du styrkan” och jag vet verkligen inte. Jag har alltid bara varit exakt som jag vill vara och jag vet inte vart det kommer ifrån faktiskt. Jag kan bara inte göra våld på mig själv. Jag måste bara göra det som känns rätt, annars gör jag ingenting.
Läs mer: Silvana Imam förklarar krig mot nonsens i ny utställning
Silvana är inte avsändare av filmen, något som hon är noga med att poängtera. Regissörerna, Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis, har medvetet hållit henne utanför produktionen och visade henne materialet först när filmen var färdigklippt.
Hur var det att se filmen?
– Det var alltså… jag grät ganska mycket. Det var nostalgiskt att se tillbaka på både bra och jobbiga perioder i livet.
Var det några scener som kändes för privata?
– Nej, men jag kände ”oj, sa jag det där?” typ hela tiden, och jag bara ”men åååå, Silvana?!”, skrattar hon och gömmer ansiktet i händerna.
– Tänk själv att någon skulle ha spelat in det du sa för typ tre år sedan? Men grejen är att allt det där är ju en del av mig. Jag skulle kunna tycka att det är pinsamt och så, och så kände jag också först, men å andra sidan så är ju det där jag. Det är ju en del av mig.
”Som en begravning; sorgligt men fint på samma gång.” Så förklarade en av regissörerna, Mika Gustafson, känslan nu när filmen äntligen ska ut på biograferna. Men Silvana ser det precis tvärtom.
– Jag känner att någonting föds. Jag känner fortfarande att jag bara är i början av det jag gör, och det är fint att ni får se den början också. Hur allt var.
